|
Förlorat lösenordet? Begär ett nytt här.
|
|
INFĂR LOPPET
Laerdal
Vi stod i startfÄllan och vÀntade pÄ startsignalen i den tionde upplagan av Jotunheimen Rundt. Jag stod dÀr tillsammans med Binni, Ari och Thomas, och höll Aris cykel medan han sa hej dÄ till Lilian. "Det Àr nÄgon hÀr som har 108 i puls". Ari hade kommit tillbaks och tittade ner pÄ sin pulsmÀtare som satt fast pÄ styret. Det var tydligen min puls den visade.
NÀstan exakt ett Är tidigare hade jag efter drygt 32 mils cykling kastat in handduken i 1999 Ärs upplaga av Jotunheimen Rundt. Med bÄda knÀna helt söndertrasade, hade jag stigit av cykeln vid en utsiktspunkt pÄ Sognefjellet, lagt mig ner och tvÀrsomnat pÄ asfalten.
Jag hade dÄ lovat mig sjÀlv att aldrig mer ens tÀnka tanken att göra ett andra försök att fullfölja loppet. De yttre förhÄllandena 1999 hade varit helt perfekta och ett nytt försök kunde bara ske under sÀmre omstÀndigheter.
Det löftet lyckades jag hÄlla i ganska exakt tre dagar. Jag kunde helt enkelt inte ha Sognefjellet stÄende dÀr, hÄnskrattande Ät mig att jag inte kunde ta mig över det.
Uppladdningen inför Är 2000-upplagan förstÀrktes med styrketrÀning för knÀna, en cykel med tre klingor fram, samt en karta Voltarén.
Jotunheimen Rundt startar i Laerdal, alldeles invid Sognefjorden. Det Àr en liten fiskeby med en gammal, pittoresk stadskÀrna. Byn lever upp den andra fredagen i juli, dÄ den Àr startplats för Jotunheimen Rundt. Starten gÄr i tre omgÄngar. Klockan 18 starar de som skall ta god tid pÄ sig, d.v.s. mellan 24 och 32 timmar. Klockan 21 börjar starten för "normalpuljen", som har en max-tid pÄ 28 timmar. Klockan 6 pÄ lördagsmorgonen startar sÄ "rekordpuljen". De som startar dÄ fÄr avverka loppet pÄ maximalt 16 timmar.
StrÀckan som sÄdan Àr 43 mil lÄng och under tiden tar man sig över tre bergspass; ett pÄ 1000 meter och tvÄ pÄ 1400 meters höjd. Ingen av stigningarna uppför dessa berg Àr kortare Àn fem mil.
Min mÄlsÀttning var att ta mig runt under 20 timmar, men det skulle smaka fint att komma in under 19. Min tidplan siktade pÄ en 19-timmarsrunda.
JOTUNHEIMEN RUNDT
Filefjell
Klockan blev 21 och tillsammans med startskottet kom regnet. Vi satte av och regnet bara tilltog. Innan vi kommit en halvmil hade regnvattnet sipprat ner innanför bÄde överdragsdamasker och cykelskor. Handskarna var genomsura.
Efter en knapp mil började den första backen. Vi hÀngde pÄ en grupp norrmÀn som uppenbarligen körde för samma klubb. De anfördes av en tjej som hette Laila. Jag förstod över huvud taget inte deras system för vÀxling, sÄ jag la mig sist och avvaktade. Binni var mer offensiv och frÄgade Laila om hur deras taktik fungerade. Egentligen var det inte sÄ knepigt; nÀr det inte var sÄ brant, sÄ körde de "belgisk kedja". NÀr det sedan blev riktigt brant, sÄ behöll de den aktuella formationen och sÀnkte tempot drastiskt. Vi kallade dem för 38-15-gruppen, baserat pÄ den fart de höll i kedjan respektive i branterna.
Till slut tröttnade vi pÄ det ryckiga tempot och drog ifrÄn klungan. Vi vÀxeldrog och efter tvÄ och en halv timmars cykling, kom vi upp till toppen. Efter 64 kilometer var vi pÄ 1000 meters höjd och regnet hade upphört.
Utförslöpan nerför Filefjell var en fröjd, trots blötan. Vi hade startat en timme tidigare Ă€n i fjol, sĂ„ det hade inte hunnit bli sĂ„ mörkt. VĂ€l nere i Ăye, samlade vi ihop oss och fortsatte vidare mot Fagernes.
Efter 10 mil kom vi till ett par korta tunnlar. DÀr hade jag haft första kÀnningen i vÀnstra knÀt Äret innan. Jag kÀnde efter, men det var inga problem med nÄgot av knÀna. SuverÀnt. Det kÀndes som ett jÀttelyft, fast egentligen var ju allt som vanligt.
VÀgen till Fagernes var böljande, mestadels nerför. Tidvis körde vi lÀngs en strand, men detta var den mörkaste delen under loppet, sÄ vi bara tryckte pÄ och vÀxeldrog.
Valdresflya
I Fagernes tog vi en kort paus och sedan bar det vidare, uppför det andra berget, Valdresflya. Vi fick stanna nÀstan direkt. Thomas hade fÄtt kÀnning i ena knÀt. Han tog en Voltarén och sedan bar det ivÀg igen, fast med nÄgot lÀgre tempo.
StrĂ€ckan mellan Fagernes och Beitostölen Ă€r knappt fyra mil, och i mitt tycke Ă€r detta en av de vackraste delarna av banan. Ă
ret innan hade vÀdret varit fantastiskt och vi hade sett solen gÄ upp och kasta sitt ljus över de kringliggande bergssluttningarna.
Nu var det molnigt och inte alls lika behagligt, men med skillnaden att mina knÀn höll ihop. Det var en enorm skillnad att hÄlla ett sansat tempo med hela knÀn, jÀmfört med fjolÄrets upplevelse. Fast nog började det kÀnnas i ena knÀt. Eller var det bara jag som kÀnde efter för mycket?
Vi stannade i Beitostölen och Laila, tillsammans med nÄgra klubbkamrater, kom ifatt oss. Jag tryckte i mig en Voltarén för sÀkerhets skull och sedan bar det av igen.
Nu började loppets första tunga parti. Den sista halvmilen upp till Valdresflyas topp Ă€r riktigt tuff, med en stigning pĂ„ upp emot tio procent i snitt. Thomasâ knĂ€ont hade gett vika, sĂ„ han och Ari tryckte pĂ„. Binni och jag tog det lite försiktigare och för första gĂ„ngen under loppet fick jag nytta av den minsta klingan fram.
Efter 202 kilometer var vi uppe pÄ toppen och körde förbi Lailas gÀng, som hade tagit en paus. "Det Àr nollgradigt hÀr", sa Ari nÀr vi började rulla utför. "Hur vet du det?", undrade jag. Ari pekade pÄ en vattenpöl vid sidan om vÀgen. Den var tÀckt av en tunn ishinna. Usch, det vara inget att bry sig om utan bara köra vidare.
Utförskörningen nerför Valdresflya var Ànnu bÀttre Àn nerför Filefjell. VÀgen Àr öppen och tar lÄnga, vida svÀngar. Trots att asfalten lÄngt ifrÄn Àr den bÀsta, lyckades jag komma upp i 70 km/h utan att det kÀndes speciellt mÀrkvÀrdigt.
Efter ett slag började uppförsbackarna igen. Det var inga lÄnga backar, men vÀgen var smÄkuperad hela tiden. Vi slog följe med en grupp norrmÀn, och det blev en grupp pÄ dryga dussinet cyklister. Vi fyra var fortfarande förhÄllandevis pigga och vÀxeldrog i tÀten.
NÀr vi skulle vÀxla och lÀgga oss bak i kön, utspelades allt som oftast lite mÀrkliga scener. Ingen av norrmÀnnen ville helt enkelt dra. Den mest absurda situationen intrÀffade nÀr Binni skulle gÄ ner efter att ha dragit. Han gick ut till vÀnster och dÄ vÀgen var vÀldigt smal, var han tvungen att lÀgga sig i motgÄende körfÀlt. Ingen av norrmÀnnen gick fram för att dra, utan lÄg kvar i Binnis bakhjul, sÄ resultatet blev ett pÀrlband av cyklister som allt lÄngsammare körde pÄ fel sida av vÀgen.
Vi gjorde nÄgra ryck för att skaka oss av norrmÀnnen, men det hÀr gÀnget var duktiga pÄ att hÄlla rullen. Mindre duktiga pÄ att dra.
Efter en paus i Lemonsjöen gick det utför igen och den hÀr gÄngen rejÀlt. I en halvmil hade vi en Ätta-procentig utförslöpa och dÄ gick det undan. TyvÀrr slutar backen i en tvÀr 120-graders svÀng ut pÄ en huvudled, men det kunde vi ta efter den nedfÀrden.
Sedan blev det lite plattÄkning vid stranden av en sjö, följt av ett ganska tufft motlut i nÄgra kilometer. DÀr började mitt vÀnstra knÀ kÀnnas av pÄ allvar. Ingenting mot Äret innan, men ÀndÄ. Nu var det knÀt som fick bestÀmma max-tempot.
Efter backen bar det utför in till Lom, som efter drygt 29 mils körning var den sista depÄn innan den tyngsta klÀttringen skulle börja.
Vi tog en rejÀl paus och stoppade i oss lite varm risotto. Vi kom överens om att vi skulle hÄlla ihop fram tills de första tio-procentiga stigningarna började. Sedan fick vi se om vi höll ihop, eller om var och en skulle köra pÄ egen hand. Binni och jag kom överens om att vi skulle hÄlla ihop resten av vÀgen.
Sognefjell
Den första biten ut frÄn Lom var ganska platt och vÀgen ringlar sig vackert lÀngs en flod. RÀtt snart, sÄ började vÀgen att bli mÀrkbart brantare. En halvmil med tio-procentig stigning började. Det blev en naturlig uppdelning, dÀr Ari och Thomas drog ivÀg, medan Binni och jag tog det lite lugnare. Efter nÄgra kilometer blev resultatet att Ari och Thomas lÄg pÄ ett konstant avstÄnd, cirka 100 meter framför oss.
Vi körde förbi utsiktspunkten dÀr jag bröt Äret innan. Dittills hade vi hÄllit samma tempo som 1999, det skiljde bara pÄ nÄgon minut. Jag kunde för mitt liv inte förstÄ hur jag Äret innan hade kunnat komma sÄ hÀr lÄngt.
Vi fortsatte och efter lite plattkörning började den sista klÀttringen uppför Sognefjell, den sista tunga halvmilen. VÀgen blev allt smalare och stora snödrivor nÄdde Ànda fram till vÀgkanten.
Ari drog ivÀg och vi övriga tre fortsatte uppÄt tillsammans. VÀgen var brant, men vi visste att detta skulle vara den sista riktigt stora anstrÀngningen. NÀstan. Det skulle bara vara ett litet berg efter det hÀr, men just dÄ var det hÀr det sista stora hindret.
Bitvis kÀndes det rÀtt tungt. Jag tÀnkte ofta pÄ ett uttalande frÄn Klas-Uno i örebrocyklisterna. Vi hade cyklat i samma grupp under VÀnern Runt och efter tvÄ dagars motvind och 15 mils ösregn hade humöret inte varit helt pÄ topp. Klas-Uno hade bara ryckt pÄ axlarna och sagt "Vem som helst kan cykla i medvind".
Binni sÄg förhÄllandevis pigg ut. Hur han kunde göra det, med cirka 65 trÀningsmil i benen inför loppet, övergick min fattningsförmÄga.
VÀgen uppför Sognefjell avslutades med ett tiotal serpentiner. DÀrefter var det bara lite lÀtt uppför och sÄ sÄg vi Turisthytten, som ligger pÄ drygt 1400 meters höjd.
Det var rÄtt och vi fick var sin filt över oss. Det fanns varma pannkakor med sylt och grÀdde. En kille tog vÄra vattenflaskor och frÄgade vad vi ville ha i dem. Servicen var verkligen storartad.
Binni vÀxlade nÄgra ord med en bekant. Han hade tagit sig hela vÀgen hit, men hans knÀn pallade inte mer. Han skulle bryta efter 343 kilometers cykling. Jag erbjöd honom Voltarén, men han avböjde. Vilket öde, att bryta sÄ nÀra, men ÀndÄ sÄ lÄngt borta.
Vi ville inte stelna till, sÄ vi dröjde inte kvar lÀnge. VÀgen var rÀtt sÄ kuperad efter Turisthytten, men sedan började nedförbacken med stort N. PÄ tvÄ mil tappade vi 1400 höjdmeter. DÄ behövdes det inte mÄnga tramptag.
VÀl nere pÄ havsnivÄn, hade molntÀcket börjat spricka upp och det sÄg ut att kunna bli en vacker eftermiddag.
Spurten
Vi körde till den sista depÄn i Luster och fyllde pÄ med mat och dricka. Ari var lÄngt före oss och Thomas skulle försöka spurta in pÄ en tid under 19 timmar. Binni och jag satte oss under en korkek och kontemplerade lÀget. Vi visste att vi inte skulle komma in under 19 timmar, men det brydde vi oss inte om.
Vi cyklade vidare och kom sÄ till det sista berget, som tornade upp sig efter 40 mils körning. Det ser inte mycket ut för vÀrlden nÀr man tittar pÄ banprofilen, men man skall ÀndÄ klÀttra 300 meter pÄ cirka Ätta kilometer. Som jÀmförelse, sÄ stiger backen efter Jönköping under VÀtternrundan 70 höjdmeter pÄ ungefÀr fyra kilometer.
Det var bara att bita ihop. De sex, sju första kilometrarna var vÀrst. Sedan var det bara resten kvar och efter det var det mestadels utför in till Sogndal.
NÀr vi kom i mÄl i Sogndal var det strÄlande vÀder. Ari och Thomas satt redan och vÀntade vid grillen.
Binni och jag tog oss runt pÄ 19 timmar och 20 minuter. Vi hade klarat av 43 mil och 4600 höjdmeter. Det skulle sitta gott med lite grillmat.
|
|
|
