|
Förlorat lösenordet? Begär ett nytt här.
|
|
INFĂR LOPPET
Förberedelser
Normalt brukar jag köpa min startplats till VÀtternrundan nÄgon av de sista tvÄ veckorna före loppet om andan och formen faller pÄ plats. I Är hade jag anmÀlt mig lÄngt i förvÀg, dÄ Anders Olsson samordnat stockholmscyklisterna i ECI och Valhall i samma startgrupp som dalkarlarna och skÄningarna som brukar köra snabbt runt VÀttern. Den numera beryktade 4:14-gruppen under Roger Anderssons ledning hade dÀrefter i samrÄd med arrangörerna flyttats till sista grupp, med start 05:10 pÄ lördagsmorgonen.
Under VÀtternrundan 2005 hade tempot varit vÀldigt högt och framför allt vÀldigt ryckigt under de första milen, bitvis Ànda ner till Jönköping, och vi ville undvika samma sak i Är. DÀrför försökte vi fÄ till en trÀff med sÄ mÄnga gruppmedlemmar som möjligt kvÀllen före loppet.
Till Motala
Magnus Hektor och jag samÄker till Motala. Vi synkar fÀrden med Claes Wallén, som Äker tillsammans med en kompis. VÀl framme bor vi hos Konrad Westerlund, som sjÀlv skall köra med ett gÀng frÄn Motala, samt Bernt Johansson.
Klockan Àr 17:30 pÄ fredagen och ett 20-tal cyklister frÄn gruppen trÀffas utanför tennishallen dÀr dalkarlarna skall sova. Alla Àr helt inne pÄ att hÄlla ett högt och jÀmnt tempo. Inga ryck. De flesta har som ambition att köra under 8 timmar, men det visar sig ocksÄ att nÄgra har som mÄl att ta sig in under 7:30.
Vi inser direkt att olika mÄlsÀttningar i samma startgrupp kommer resultera i nÄgon form av konflikt. Claes mÄlar upp ett scenario dÀr hela gruppen hÄller ett 7:30-tempo och de som inte orkar trillar av en efter en, utan att kunna ta hjÀlp av varandra. Det behövs inte lÄng stund för att inse att detta scenario Àr högst sannolikt för flertalet av dem som inte orkar hÀnga sig kvar i tÀtgruppen. Vi diskuterar olika möjliga lösningar, men kommer inte pÄ nÄgon bra. Det fÄr bli som det blir.
Oftast diskuterar vi val av klÀder inför loppet. Idag diskuterar vi hur mycket vÀtska vi skall ha med oss. Det kommer bli varmt. Normalt klarar jag mig pÄ tre flaskor, men till Motala har jag med mig en fjÀrde för sÀkerhets skull. Var den nu skall fÄ plats? Jag provpackar fickorna och bestÀmmer mig för att köra med tvÄ pÄ cykeln och tvÄ pÄ ryggen. Tillsammans med Ätta energikakor, fyra gel och fyra salttabletter. PÄ nÄgot sÀtt fÄr allt plats.
Vi trÀffas vid starten pÄ morgonen. Förutom vi som Àr föranmÀlda i gruppen, sÄ kommer Àven bröderna Grundmann. Uffe Johanssons brutna handled Àr uppenbarligen tillrÀckligt hel för att klara av ett varv runt VÀttern. Kul! Fast han klagar pÄ bristen av distanstrÀning. Tomas Mihalj kommer ocksÄ förbi, men han skall starta i en annan grupp.
Roger Andersson har fixat smÄ klisterlappar med vÄra namn som vi fÀster baktill pÄ vÄra hjÀlmar. En mycket bra idé som Àven stÀrker gruppandan.
VĂTTERNRUNDAN
Start
Starten gÄr och sÄ fort vi avverkat de tre kilometrarna efter motorcykeln sÄ formar vi belgisk kedja. Tempot gÄr upp mot 45 km/h direkt. Det gÄr inte sÄ ryckigt, men vi fÄr heller inget ordentligt flyt i kedjan. Vi snackar hela tiden med varandra för att förbÀttra körningen och efter ungefÀr tvÄ mil tycker jag att kedjan flyter pÄ rimligt bra.
Efter en stund inser jag att vÄr formation Àr spermieformad; en kedja som roterar lÀngst fram med en svans baktill. Flera, dÀribland mÄnga ECI:are, ligger bak i svansen, gÄr fram och kör nÄgra varv i kedjan och gÄr sedan tillbaka ner i svansen. De flesta av oss Valhallare Àr uppe och kör i kedjan hela tiden.
Samtidigt har jag inte nerver att gÄ ner i svansen. Kilometrarna flyger fram och antalet cyklister i gruppen minskar undan för undan. Ligger jag för lÄngt bak i svansen och den slÀpper, sÄ Àr det ett formidabelt jobb att arbeta sig tillbaks. Jag ligger kvar i kedjan.
Vi kommer fram till backarna upp mot Gyllene Uttern och Kaxholmen. I den första av dessa dras gruppen isÀr, men i den andra hÄller vi ihop den bÀttre. Tempot Àr högt och det blir luckor. Ofta blir det lucka framför en viss cyklist. Jag kÀnner att jag ligger nÀra min grÀns, sÄ jag tÀpper nÀstan inte en enda lucka. Det överlÄter jag till dem som orkar.
Vi passerar Jönköping och börjar klÀttringen uppför efterÄt. Vi tar det relativt lugnt, men det gÄr inte att slappna av. Gruppen samlas pÄ toppen och kedjan tuggar vidare, men nu Àr det fler ECI:are med i kedjan och tempot ökar ett snÀpp. Jag glider ur kedjan och hamnar i svansen. Nu gÀller det bara att hÀnga sig kvar.
Efter den första riktiga jönköpingsbacken kommer tvÄ sega motlut, vardera över en kilometer lÄngt. DÀr Àr tempot omkring 45 km/h. I lÀtt uppförslut! Det gÄr löjligt fort. Jag ser att Claes har det tungt. SjÀlv börjar jag fÄ krampryckningar i lÄren och undrar om tempot skall fortsÀtta sÄ hÀr. Som svar pÄ mina funderingar kommer Jan Sarenmark upp till mig och sÀger att det kan det inte. Jag Àr inte lika sÀker. GrÀver i fickan och hittar till slut en salttablett under alla energikakor. Skulle tagit en för lÀngesen.
Vi passerar 15-milaskylten efter 3:38. De som skall köra pÄ 7:30 har 7 minuter tillgodo. Vid 17 mil lÄser sig lÄren. Jag vÀxlar nÄgra ord med nÄgon av bröderna Grundmann, jag ser inte vem, och sedan ser jag klungan segla ivÀg.
Ensam
Tempot rasar frÄn 45 till 38 km/h, krampen slÀpper och jag mÄste gÄ över till plan B. Men först mÄste jag komma pÄ plan B. Jag kollar snitthastigheten för första gÄngen. 41.5 km/h. Jag gör ett snabbt överslag och kommer fram till att jag mÄste hÄlla omkring 35.5 km/h i snitt för att komma i mÄl pÄ 7:45. Det fixar jag inte ensam, sÄ det gÀller att hitta medresenÀrer.
Jag kör hela tiden ifatt cyklister och kollar pÄ allas startnummer. Ju högre, desto större sannolikhet att de kan köra snabbt. Jag kommer ikapp Einar, som jag kört VÀnern Runt tillsammans med ett antal Är tidigare. Han kör tillsammans med en norrman. I en backe slÀpper Einar och jag vÀxeldrar med norrmannen. Efter nÄgon mil, strax efter Karlsborg, slÀpper norrmannen och jag Àr ensam igen. Ytterligare ett par gÄnger kör jag ikapp nÄgra cyklister, vÀxeldrar ett par gÄnger för att sedan fortsÀtta sjÀlv.
PĂ„ tu man hand
Efter ungefÀr 23 mil kommer jag ikapp en cyklist med startnummer frÄn vÄr grupp och namnlappar pÄ hjÀlmen. Jag frÄgar om vi skall slÄ följe och han tycker att vi gör ett försök. Han heter Sune och gick i backen efter 21 mil nÀr han precis hade tÀppt en lucka och killen framför bromsade in. Han har skrubbsÄr kring högra knÀet och bromsreglagen sitter i en rÀtt sÄ spÀnnande vinkel. Nu har jag rÀtt sÄ bra koll pÄ tiden och sÀger att vi behöver snitta ungefÀr 33 km/h för att komma in under 8 timmar. Vi siktar pÄ det.
Vi Àr tÀmligen jÀmnstarka och vÀxeldrar en knapp kilometer i stöten. Vi peppar varandra hela tiden, men allt eftersom börjar Ätminstone jag bli tröttare och det gÄr allt segare. Vi tar det försiktigt i uppförbackarna och försöker trycka pÄ lite mer pÄ platten. NÀr det Àr drygt tvÄ mil kvar börjar mitt högra knÀ att vÀrka rakt över knÀskÄlen. Klassisk överanstrÀngning.
I backen förbi Medevi kommer en cyklist ifatt oss och vi kör pÄ tre man. Den nye verkar frÀsch och tempot gÄr upp en aning. Nu gör mitt knÀ riktigt ont och vi kommer överens om att jag bara skall ta korta förningar. Den sista dryga milen drar Sune sjÀlv. SjÀlv försöker jag att följa hans hjul, bortse frÄn högerknÀet och inte titta pÄ trippmÀtaren alltför ofta.
Vi rullar i mÄl tillsammans pÄ 7:52 och det kÀnns ofattbart skönt. Samtidigt har jag svÄrt att glÀdjas Ät tiden nÀr jag slÀppte tÀtklungan pÄ ett sÄ pass tidigt stadium. Men sÄ kan det bli ibland.
|
|
|
