|
Förlorat lösenordet? Begär ett nytt här.
|
|
INFĂR LOPPET
Valneuros
Nu Àr det i alla fall bestÀmt. Jag skall Äka till Norge. Min arbetskamrat Ola ler Ät mitt beslut. Under de senaste dagarna har han blivit luttrad efter alla vÀndningar som mina resplaner tagit. VÀderprognoser, arbetssituationen och mitt allmÀnna humörtillstÄnd har bidragit till frÄgan huruvida jag skulle Äka till Norge eller inte har svÀngt flera gÄnger per dag. Men nu Àr det klart. Under det senaste dygnet har transportfrÄgan löst sig, tillsammans med övernattning före och efter loppet. Det Àr torsdag förmiddag och Jotunheimen Rundt skall gÄ av stapeln om mindre Àn 36 timmar.
Fördelen med allt velande Àr att jag inte har nÄgra förvÀntningar pÄ loppet. Baserat pÄ mitt resultat frÄn 2003 och utan att fundera alltför mycket pÄ saken, sÄ tycker jag att jag borde kunna ta mig in under 15 timmar om saker och ting gÄr rimligt bra.
Och jag har faktiskt gjort en del förberedelser inför loppet. Förutom att jag ordnat en bil för resan, sĂ„ har jag gjort nĂ„got som jag Ă€ndĂ„ vill likna vid en mini-toppning. Fredag till och med mĂ„ndag före loppet har jag kört sammanlagt 43 mil och under mĂ„ndagens pass gav jag allt jag hade i sju mil. Detta âalltâ visade sig förvisso inte vara sĂ„ mycket, men det tillskrev jag övertrĂ€ning.
Jag har Àven övervÀgt vilken cykel jag skall anvÀnda. Jag provmonterade ett kompaktvevparti pÄ min Colnago CT1, men nÀr jag insÄg att kedjan mÄste kortas, sÄ stannade det just vid ett test. Det fick bli Vivace:n, ett knappt kilo tyngre och lika styv CT-1:an med starkare fram- och bakgaffel, samt nÄgot rappare i kurvorna.
Dagen för avresan Äker jag förbi CykelCity och köper ett par extra vattenflaskor. PÄ nÄgot underligt sÀtt har de hÄllit sig uppdaterade med min senaste resestatus, sÄ de Àr lite förvÄnade att jag faktiskt skall ivÀg. Vi Àr överens om att det börjar bli lite knappt om tid. VÀl hemma sÄ packar jag, fÄr i mig en tallrik pasta och stuvar in allting i bilen. Jag plockar med musik, nÄgot som jag missat att fÄ med pÄ min packlista. Det blir dels sÄdant jag inte lyssnat till pÄ evigheter; Emerson Lake & Palmer, Eloy och Ramses, dels blir det nÄgra sÀkra kort; Pink Floyd, Queen och Rick Wakeman. Mindre Àn en timme efter hemkomsten Àr jag fÀrdigpackad och klockan 17 bÀr det ivÀg vÀsterut.
Mot Ă
rjÀng
NĂ€r jag kommit ivĂ€g kommer jag pĂ„ att jag glömt kameran, men annars sĂ„ Ă€r nog allting med. Packningen Ă€r optimerad för riktigt dĂ„ligt vĂ€der. Efter knappt fem timmars körning Ă€r jag framme hos svĂ€rmor i Ă
rjÀng. PÄ grund av den sena beslutspunkten har jag inte hunnit vÀxla till norska pengar, men bara nÄgra dagar tidigare har hon tagit ut norsk valuta, sÄ jag vÀxlar av henne. Alla pusselbitar börjar falla pÄ plats. Efter en kvÀllsfika knyter jag mig sedan i bÀddsoffan.
Jag gÄr upp strax innan sju, tar det lugnt med morgonbestyren och vid halv tiotiden fortsÀtter jag mot Norge. Det Àr lÀtt att vara irriterad pÄ tyskar som tar med sig alla förnödenheter nÀr de turistar i Sverige, men faktum Àr att jag beter oss precis likadant nÀr jag Äker till Norge. Jag tankar och köper pÄ mig lite förnödenheter i Töcksfors och sedan passerar jag grÀnsen.
Jag testar en ny vÀg till LÀrdal och denna gÄr över Momarken, Lilleström, Dokka och Fagernes. FÀrden gÄr lugnt och stilla pÄ de vackra, krokiga vÀgarna för jag vill inte fastna i nÄgon poliskontroll. Vid fyratiden Àr jag framme. VÀdret har varit strÄlande under hela dagen och Àr sÄ Àven i LÀrdal.
Mot LĂ€rdal
Jag tar kontakt med Ărebrocyklisterna, som har hyrt in sig pĂ„ tvĂ„ pensionat i den gamla delen av staden. Tack vare ett Ă„terbud har en sĂ€ngplats blivit ledig och jag tar över den för den sista natten. Vi trĂ€ffas vid nummerlappsutlĂ€mningen, dĂ€r de flesta örebroare sitter och vi uppdaterar varandra pĂ„ senaste lĂ€get kring trĂ€ning, skador och den allmĂ€nna formen. Jag passar samtidigt pĂ„ att efteranmĂ€la mig till loppet.
Jag Äker bort till pensionatet, dÀr jag stuvar in och stuvar om min packning. Jag gör i ordning cykeln, klÀder och all utrustning, samt förbereder de pÄsar som jag skall skicka ivÀg till depÄerna i Fagernes, Lemonsjöen och Turisthytte. Varje pÄse innehÄller tvÄ energikakor och en gel. Var och en av pÄsarna till de tvÄ första depÄerna innehÄller Àven tvÄ dricksflaskor med energidryck. I pÄsen till Lemonsjöen lÀgger jag Àven i ett par lÄngfingerhandskar för det fall att de som jag kommer ha pÄ mig Àr genomblöta.
NÀr alla förberedelser Àr klara tar jag kontakt med Ari Iivonen och Magnus Hektor. De befinner sig vid nummerlappsutlÀmningen, vilket passar utmÀrkt. Jag tar mig dit och vi stÀmmer av lÀget. NÀr jag skall lÀgga ut mina pÄsar för utkörning till de olika depÄerna, sÄ kommer det förbi nÄgra andra svenskar och vi börjar diskutera loppet. Det Àr tre förstagÄngsÄkare som Àr mÀrkbart spÀnda inför loppet och jag fÄr en kÀnsla att vi skrÀmmer upp dem ytterligare, vilket inte riktigt Àr meningen.
Vi Àr ett par stycken som ser en vinst i att hÄlla ihop och vi snackar lite om en gemensam taktik. Det enda vi kan pÄverka i nÄgon egentlig mening Àr hur vi skall bete oss i depÄerna. De flesta av oss kommer bara att stanna i Fagernes, Lemonsjöen och Turisthytte, men nÄgra övervÀger att Àven hoppa över Fagernes. Om vi Àr tillrÀckligt mÄnga sÄ kan vi ta korta, effektiva stopp i alla tre depÄer och sedan köra ifatt dem som inte stannat. För nÄgra av oss Àr detta den givna taktiken, medan andra Àr mer tveksamma. Som vanligt fÄr det bli som det blir.
Vi gör de sista förberedelserna, byter om och Äker ivÀg för att se Rekordpuljen dra ivÀg klockan 21:00. Speakern sÀger att det bara Àr sex deltagare anmÀlda till den, sÄ de kommer att starta tillsammans med oss övriga klockan 21:15. Vi gör en snabb analys av denna förÀndring och Àr tÀmligen överens om att den förmodligen inte Àr av godo. Risken för att farten i början blir alldeles för hög och för ryckig Àr uppenbar. Det finns dock inget vi kan göra, sÄ vi radar upp oss i startfÄllan och vÀntar in startsignalen.
FILEFJELL
Start
Starten gĂ„r och som vanligt i det hĂ€r lĂ€get Ă€r farten hög, men inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt övermĂ€nsklig. Magnus Hektor, Lasse Keskitalo, Sven-Erik Vik, Andreas Wahlstedt och jag försöker hĂ„lla oss lĂ„ngt framme, bland de 20 â 30 frĂ€msta i klungan. Klas-Uno âBubbenâ Oscarsson Ă„ker som en jojo i klungan och emellanĂ„t ligger han lĂ€ngst fram och drar. KlĂ€ttringen över Filefjell börjar och farten Ă€r tĂ€mligen jĂ€mn, hög och behaglig.
Efter en tid mÀrker jag nÄgra skillnader frÄn de tidigare Är som jag kört loppet. För det första sÄ Àr det betydligt fler incidenter bland cyklisterna. Det Àr flera cyklister som nÀstan kör ihop, vinglar och pÄ det hela Àr det mer oroligt i klungan mot vad jag sett tidigare. För det andra sÄ Àr det mÄnga cyklister som accelererar och bromsar om vart annat. Inte för att jag egentligen bryr mig om en sÄdan körstil, men den mÄste vara oerhört oekonomisk. PÄ det hela sÄ verkar det som att mÄnga av deltagarna Àr Äkstarka, men rÀtt sÄ orutinerade som cyklister. För det tredje sÄ hÄller masterbilen ett lite för stort avstÄnd till klunga, samt kör utan nÄgra varningsblinkers pÄslagna. Detta fÄr till effekt att flera mötande bilister slÄr pÄ helljusen efter de kört förbi den och pÄ sÄ sÀtt lyckas blÀnda klungan pÄ ett mycket effektivt sÀtt.
Jag vÀxlar nÄgra ord med Magnus, Sven-Erik, Lasse och Andreas sÄ snart tillfÀlle ges. Jag undrar var Ari och Johan Mölleborn Àr, men ingen har sett till dem sedan starten. NÀr vi nÀrmar oss toppen pÄ Filefjell erkÀnner Magnus glatt att han varit inblandad i tvÄ incidenter, men pÄ det stora hela sÄ gÄr fÀrden ÀndÄ utan nÄgra större problem.
Jag har tvÄ tider frÄn loppet 2003 i huvudet. Den ena Àr att vi passerade första toppen efter 2:10 och den andra att vi passerade 30 mil efter 9:50. Idag körde vi en minut lÄngsammare uppför Filefjell.
Mot Ăye
Jag passerar toppen som fjĂ€rde man och det Ă€r sĂ„ pass varmt att jag inte tar pĂ„ mig nĂ„gon vindvĂ€st. Jag vet med mig att jag inte kan matcha de flesta norrmĂ€nnen i utförsĂ„kning, sĂ„ jag vill ha nĂ„gra placeringar att falla tillbaka pĂ„. Magnus Ă€r bland de absolut första och jag försöker att inte slĂ€ppa lucka till honom och dem som ligger framför mig. Det gĂ„r i nĂ„gra kurvor, men sedan börjar jag pilla pĂ„ bromsen i en svĂ€ng och dĂ€refter kommer jag inte tillbaks. Mitt kompaktvevparti ger mig en tyngsta utvĂ€xling pĂ„ 50 â 12, men dĂ„ skrapar kedjan sĂ„ mycket att det i praktiken Ă€r 50 â 13 som jag kan anvĂ€nda mig av. Den Ă€r pĂ„ tok för lĂ€tt för att jag skall kunna köra ikapp.
Jag blir passerad av fler och fler cyklister och efter en stund kommer Sven-Erik. Jag försöker fokusera pÄ hans bakljus i mörkret. Det Àr en fantastisk syn, denna orm av mörka silhuetter och röda baklyktor som i en svindlande fart ringlar sig utför berget. Jag lyckas behÄlla avstÄndet till Sven-Erik en god stund, men sedan tappar jag bort vilket bakljus som Àr hans.
Strax före Ăye kommer nĂ„gra tvĂ€ra kurvor. För första gĂ„ngen under utförskörningen kör jag om nĂ„gra cyklister, men nĂ€r jag kommer ut ur den sista kurvan har det Ă€ndĂ„ öppnats upp en lucka framför mig. Jag pinnar pĂ„ för allt vad jag Ă€r vĂ€rd, kommer ikapp siste man och kan pusta ut. DĂ„ helt plötsligt kör Sven-Erik ifatt bakifrĂ„n och sĂ€ger att jag kan ta det lite lugnt. NĂ€r jag hĂ€vdar att jag höll pĂ„ att bli avhĂ€ngd, sĂ„ skrattar han bara och sĂ€ger att vi har minst halva klungan bakom oss.
Mot Fagernes
FÀrden fortsÀtter lÀtt utför mot Fagernes. Det Àr en behaglig resa. NÀr vi nÀrmar oss gÄr vi fram i klungan för att komma in i depÄn sÄ tidigt som möjligt och undvika köer. Jag förvÀntar mig att depÄn ligger pÄ vÀnster hand snart efter rondellen, men sedan 2003 har de tydligen flyttat den och nu ligger den lÀngre bort pÄ höger sida.
Jag tar en första klockning nÀr jag lÀmnar stora vÀgen och kör in i depÄn. DÀr rÄder redan kaos. Jag hittar direkt min pÄse och byter tomma flaskor mot fulla, samt fyller pÄ med energikakor och gel. Jag ser Magnus och försöker fÄ kontakt, men han Àr pÄ en annan planet. Jag rullar till vÀgkanten och lÀttar pÄ trycket. Jag ser att Sven-Erik Àr klar och att Andreas Àr pÄ gÄng. Vid det Àr laget har Magnus redan gett sig av. SÄ fort Andreas Àr klar tar jag andra klockningen av pausen och vi tre fortsÀtter uppför Valdresflya. Det visar sig senare att pausen tog mindre Àn tre minuter.
VALDRESFLYA
Mot Beitostölen
Vi ser en grupp framför oss och vi ser till att köra ifatt den. Vi har ingen som helst koll pĂ„ hur mĂ„nga som Ă€r framför oss, men vi kommer fram till att av dem som gick in i depĂ„n, sĂ„ kan det inte vara sĂ„ vĂ€rst mĂ„nga grupper. Hur mĂ„nga som hoppade över depĂ„n har vi ingen aning om. Sven-Erik, Andreas och jag kör nĂ€ra varandra och med jĂ€mna mellanrum stĂ€mmer vi av hur det Ă€r med oss. Sven-Erik hĂ„ller pĂ„ att prova ut sitt lyse för Paris â Brest â Paris, sĂ„ hans ljuskĂ€gla Ă€r lĂ€tt att identifiera pĂ„ asfalten dĂ„ den Ă€r betydligt kraftigare Ă€n vĂ„ra andra.
Vi kör pÄ bra och gruppen vÀxer. Efter ungefÀr en mil skall vi köra ifatt en lite grupp cyklister nÀr jag kÀnner att det börjar gÄ för fort för mig. Jag sÀger att jag inte vill öka mer, sÄ vi drar ner lite pÄ farten. Efter nÄgra minuter har jag ÄterhÀmtat mig och kÀnner mig betydligt starkare Àn innan. Samtidigt har gruppen framför oss slagit av pÄ tempot, sÄ jag bestÀmmer mig för att gÄ ikapp. I högra ögonvrÄn ser jag Sven-Eriks ljuskÀgla pÄ asfalten. RÀtt sÄ snabbt Àr jag ikapp gruppen och lÀgger mig bakom de sista tvÄ cyklisterna för att pusta ut en stund.
Efter bara nÄgon minut ser jag hur deras styren krokar in i varandra och bÄda rasar i backen. Som i ultra rapid ser jag hur ett bakhjul kommer upp ur underjorden och upp mot mitt ansikte.
Min nÀsta minnesbild Àr att jag ligger pÄ asfalten och hÄller armarna över mitt huvud som skydd mot nÀsta cyklist som kommer att köra över mig. Men ingen kommer. Jag ser mig om och ser hur cyklisten framför plockar ihop sina vattenflaskor och trycker ner dem i flaskstÀllen. LÄngsamt inser jag att jag bör göra samma sak. NÀr de Àr pÄ plats kontrollerar jag att lampor, pulsmÀtare och cykeldator fortfarande sitter kvar och sedan reser jag mig upp och tar upp cykeln. Inget brutet, inga smÀrtor, men det Àr nÄgot fel med cykeln. Bakhjulet kanar pÄ asfalten för det Àr helt fastlÄst. Jag trevar efter bakbromsen i mörkret och kÀnner att den har fÄtt sig en smÀll och lÄst hjulet. Med ett lÀtt ryck Àr bakhjulet funktionsdugligt igen. Jag kÀnner pÄ framhjulet och mÀrker till min fasa att det Àr helt platt. Jag svÀr högt och ljudligt. All möjlighet att hÀnga pÄ den hÀr gruppen Àr bortblÄst. NÀstan direkt inser jag att om jag byter slang tillrÀckligt fort, sÄ kan jag slÄ följe med andra snabba cyklister som med all sÀkerhet kommer att dyka upp.
Jag pumpar dÀcket med min nya diminutiva mini-pump och först undrar jag om nÄgon luft kommer i dÀcket över huvudtaget. SÄ visar sig faktiskt vara fallet och efter en stund har jag sÄ pass mycket luft i dÀcket att jag kan gÄ runt det för att sÀkerstÀlla att slangen inte fastnat nÄgonstans. Sedan ÄtergÄr jag till pumpandet och lyckas fÄ upp ett riktigt hyggligt tryck. NÀr jag kontrollerar dÀcket igen ser jag till min förskrÀckelse en flera centimeter lÄng reva pÄ ena sidan av dÀcket dÀr slangen sticker ut. DÀcket Àr slut och det Àr fullstÀndigt otÀnkbart att köra utför pÄ det. Jag hoppar upp pÄ cykeln och fortsÀtter upp mot Beitostölen.
Och vad gör jag nu?
Jag övervÀger mina alternativ. Om slangen gÄr sönder pÄ nytt sÄ har jag förvisso lagningslappar, men i sÄ fall Àr det ÀndÄ bara en tidsfrÄga tills den gÄr sönder igen. Jag fÄr ta det problemen nÀr de kommer. Om jag inte kan fÄ tag pÄ ett nytt dÀck i Beitostölen, sÄ ser jag inget annat alternativ Àn att bryta. Det fÄr bli som det blir. Jag tuggar vidare uppför.
TvÄ norrmÀn kommer ikapp mig och jag lÀgger mig pÄ deras rulle. Jag vill inte ligga före dem ifall dÀckat smÀller. Efter en liten stund kommer vi till en kort utförslöpa som enligt vÀgskylten Àr 8 %. Jag bromsar mig nerför backen med hjÀlp av bakbromsen och tappar givetvis kontakten med norrmÀnnen. Jag gnetar pÄ och kommer ikapp dem igen och nu lÀgger jag mig i tÀten. Vi kör nÄgra kilometer och sedan smÀller dÀcket igen. Jag sÀger till norrmÀnnen att det Àr min andra punktering och ber dem att sÀga Ät arrangörerna att skicka en bil frÄn Beitostölen. Det skall de göra, de vinkar och sedan Àr de borta.
Jag kliver av cykeln, gĂ„r över till vĂ€nster körbana och börjar promenera. En sekvens frĂ„n filmen Madagaskar gör sig pĂ„mind. Det Ă€r pingvinerna som efter mĂ„nga vedermödor tagit sig till Antarktis, kurar ihop sig mot varandra i snĂ„lblĂ„sten och efter en stunds funderande lakoniskt sĂ€ger âJa, det hĂ€r sugerâ. Efter nĂ„gra hundra meter inser jag att jag inte kan hĂ„lla pĂ„ sĂ„ hĂ€r. DĂ€cket Ă€r ju Ă€ndĂ„ redan trasigt, framhjulet kommer att hĂ„lla, sĂ„ jag sĂ€tter mig pĂ„ cykeln och börjar rulla uppĂ„t pĂ„ mitt tomma framdĂ€ck. Det gĂ„r inte fort, men det gĂ„r snabbare Ă€n att gĂ„.
Jag ser en arrangörsbil som kör om mig. Jag vinkar frenetiskt, men de ser mig inte i backspeglarna. Jag mÄste ha missat den nÀr den kom körande uppifrÄn. Nu Àr det bara att gneta vidare.
NÄgra deltagare frÄn Finland kör förbi mig och undrar om jag vill ha hjÀlp. De har med sig en bil med slÀp som innehÄller det mesta som man kan behöva. Jag avböjer dock. Sedan funderar jag pÄ varför jag egentligen avstod frÄn hjÀlpen och kommer fram till att jag inte sÄg framför mig hur jag skulle ÄtergÀlda densamma. Var det tack vare Luther? Knappast troligt. Tack vare Calvin? Betydligt mer sannolikt. Luther har fÄtt klÀ skott fÄr mÄnga av Calvins missförstÄnd. Eller Àr det ren och skÀr dumhet? Definitivt lÀgst odds!
PulsmÀtarens givare har fÄtt sig en smÀll och har inte registrerat distansen sedan kraschen, sÄ jag har inte riktigt koll pÄ var jag Àr. NÄgon halvmil före Beitostölen kommer en grupp med cyklister frÄn Rye och dÀr ser jag att Bubben Àr med. Jag ser nu ljusen frÄn Beitostölen, men det gÄr bedrövligt lÄngsamt att ta sig dit. Jag letar efter depÄn pÄ höger sida av vÀgen och hÄller nÀstan pÄ att köra förbi den, dÄ den nu ligger till vÀnster. Har den flyttats sedan sist eller minns jag bara galet?
Beitostölen
Jag rullar in i depÄn och frÄgar direkt om de sÀljer dÀck. Nej, det gör de inte, bara slangar. DÄ mÄste jag tyvÀrr bryta. Mannen tar fram en pÀrm, blÀddrar fram en sida som innehÄller en mÀngd telefonnummer och ringer ett samtal till nÄgon som jag inte riktigt vet vem det Àr. Han undrar om det var jag som frÄgade efter bilen och jag bekrÀftar detta. Jag berÀttar att jag mÄste ha missat den pÄ nervÀgen och att de mÄste ha missat mig nÀr jag vinkade dÄ de körde om mig. Han nickar förstÄende.
Jag gÄr bort till matbordet och plockar pÄ mig nÄgra ost- och skinksmörgÄsar. DÀrefter sÀtter jag mig pÄ en stol och betraktar de övriga i depÄn. Det finns ett tiotal cyklister, i princip lika mÄnga funktionÀrer och det Àr nÀstan helt tyst. I ena hörnet sitter en man insvept i en hÀstfilt och ser ut att frysa alldeles förskrÀckligt. De flesta rör sig lÄngsamt och verkar inte alls göra sig nÄgon brÄdska. Jag sitter och tittar ut mot vÀgen och Àter mina smörgÄsar. Samtidigt försöker jag kÀnna efter hur det kÀnns att bryta.
Bara att bryta tvÄ gÄnger pÄ fyra starter gör det hÀr loppet alldeles unikt för mig. Samtidigt kÀnner jag inte den minsta besvikelse eller bitterhet för att bryta den hÀr gÄngen. Jag har hÀngt med i tÀtgruppen och kÀnt mig frÀsch, sÄ jag skÀms inte för min insats. Jag fÄr helt enkelt se det som ett distanspass dÀr jag fÄtt chansen att trÀffa kamrater som jag annars inte fÄtt se pÄ ett slag. Jag börjar fundera pÄ nÀr jag kan tÀnkas komma till Sogndal och vidare till LÀrdal. Jag kanske kan pÄbörja hemfÀrden till Stockholm lite tidigare Àn planerat.
NÀr jag suttit pÄ min stol en stund, sÄ kommer det in en servicebil i depÄn. Mannen som jag tidigare pratade med diskuterar med föraren och kommer sedan fram till mig och sÀger att det nu finns reservdÀck. Jag tackar men avböjer erbjudandet och frÄgar om bilen skall vidare mot Sogndal.
Det Àr tvÄ killar i servicebilen och med stort engagemang försöker den ene övertala mig att sÀtta pÄ ett nytt framdÀck. Till slut gÄr jag med pÄ det och han börjar ta av det trasiga dÀcket med sina bara hÀnder. Han kommer ingen vart, sÄ jag erbjuder min dÀckavdragare. Det mÀrks att han inte Àr nÄgon mekaniker, men kompenserar detta med en god portion entusiasm. Han tar fram en reservlang och slÀpar den i marken innan han lÀgger den runt fÀlgen. Jag förstÄr inte riktigt hur han hade tÀnkt bÀra sig Ät, men jag stÄr nÄgra steg bort och tittar pÄ. NÀr slangen ligger runt fÀlgen sÄ strÀcker han sig efter ett tubdÀck och nu förstÄr jag verkligen ingenting. Jag sÀger att det Àr ett tubdÀck, med han verkar inte inse innebörden av detta. Hans kollega, som hÄller pÄ med nÄgot annat, vÀnder sig om och sÀger kort att det dÀr inte kommer att fungera och vÀnder sig sedan bort igen. Killen med tubdÀcket sÀger lite förtvivlat att det Àr de enda dÀck som de har och jag pustar ut. Inga problem, jag har ju brutit, sÄ kan ni köra mig till Sogndal istÀllet? Inga problem, du kan fÄ lÄna ett hjul av oss. Vi behÄller ditt framhjul, du sÀtter pÄ ett av vÄra och sÄ byter vi tillbaks nÀr du kommit i mÄl. Han pekar pÄ hjulet som Àr ett Mavic Ksyrium med ett rött dÀck.
Jag förstÄr att jag inte kommer att vinna den hÀr argumentationen och förbereder mig pÄ att göra en mental kovÀndning. Jag tar hjulet och en reservslang. Icke-mekanikern tittar storögt pÄ nÀr jag justerar mina bromsklossar sÄ att de tar rent mot fÀlgsidorna och undviker dÀcken. Sedan ger jag mig ivÀg vidare uppför Valdresflya. Det nya framhjulet har naturligtvis ingen magnet, sÄ jag sÀtter pulsmÀtaren pÄ att visa höjden över havet och fÀrddatorn pÄ att visa klockan. PÄ sÄ sÀtt kan jag hÄlla hyfsad koll pÄ var jag befinner mig.
Mot Lemonsjöen
Det börjar ljusna ordentligt nu och jag Àr helt ensam pÄ vÀg uppför. Jag ser nÄgra enstaka baklyktor lÀngre upp och kör ikapp dessa relativt snart. Det verkar mestadels vara cyklister som startat i Turistpuljen klockan 18 som jag kommer ikapp. Inför den lilla nerförsbacken drar jag pÄ mig vindvÀsten för första gÄngen. Den sista biten upp över krönet Àr precis sÄ seg som jag minns den och för första gÄngen kÀnner jag lite lÀtt duggregn i ansiktet. Belöningen kommer efterÄt i en hÀrlig utförslöpa. Det Àr en vid vÀnstersvÀng följd av en vid högersvÀng och det finns inte nÄgot annat fordon pÄ vÀgen sÄ lÄngt ögat kan nÄ. Jag kryper ihop och ser noga till att inte komma Ät nÄgot av bromshandtagen. Jag kan inte se vilken hastighet jag hÄller, nÄgot som skulle ha varit lite roligt i det hÀr lÀget.
Den efterföljande strÀckan Àr mer kuperad Àn jag minns den. Och trÄkigare. Jag uppskattar min fart och var jag Àr och berÀknar min ankomsttid till Lemonsjöen. Jag inser att jag har en stund kvar att trampa. FrÄn krönet pÄ Valdresflya till Lemonsjöen ser jag uppskattningsvis tre cyklister. Vid Randsverk ser jag som vanligt nÄgra fÄr, men nu kommer jag sÄ sent att de har lÀmnat vÀgen och springer vid sidan av den istÀllet. Det sitter en handfull cyklister i depÄn nÀr jag kom fram. Jag vill kolla hur lÄng tid det tar att göra ett depÄstopp utan att stressa och det visar sig ta sex minuter. DÀrefter Àr jag pÄ vÀg igen.
Min minnesbild Àr att utförslöpan börjar direkt efter depÄn, men det visar sig att det Àr lite klÀttring som skall klaras av först. DÀrefter bör det av utför mot VÄgÄvatnet. En fantastisk utförskörning som avslutas med en 150-graders vÀnstersvÀng ut pÄ en huvudled. Det gÄr snabbt nerför, men sedan tar jag det försiktigt i kurvan. DÀr stÄr nÄgra funktionÀrer uti fall att det skulle hÀnda nÄgot.
Nu Àr jag nere vid vattnet och börjar fÀrden mot Lom. Det gÄr segt, men det Àr bara knappt tre mil, sÄ det Àr bara att tugga pÄ. VÀdret Àr vackert, vilket underlÀttar trampandet och ganska exakt elva timmar efter start Àr jag i Lom. Planenligt kör jag förbi depÄn och tar direkt sikte pÄ Sognefjell.
SOGNEFJELL
Loppet börjar
Efter en första stigning börjar jag se om jag kÀnner igen 30-milapassagen och just dÄ blir jag omkörd av en klunga pÄ ett dussin cyklister, flera frÄn Rye. Jag hÀnger pÄ dem och till en början ligger jag efter klungan. Efter nÄgra vÀxlingar gÄr jag in i kedjan. FÀrden gÄr i ett behagligt tempo och det skulle utan problem kunna gÄ lite fortare, samtidigt som det gÄr snabbare Àn om jag hade kört sjÀlv. En av Rye-Äkarna sÀger att de skall hÄlla ihop in i mÄl och jag tar mig en funderar pÄ hur jag stÀller mig till det. Jag bestÀmmer mig för att inte kommentera detta utan se hur saker och ting utvecklas.
NÀr det börjar bli brantare sÄ Àr det nÄgra cyklister som hÄller uppe tempot medan andra inte orkar, sÄ klungan splittras upp. Jag kör bland de fyra, fem frÀmsta och tar det ganska lugnt. TvÄ i gruppen drar ifrÄn ytterligare, men jag ser ingen mening med att gÄ pÄ rött för att följa efter dem. PÄ krönet efter 32 mil stannar de för att vÀnta pÄ de övriga och vi Àr en liten grupp pÄ tre eller fyra cyklister som kör förbi dem i utförslöpan. Efter den korta utförslöpan planar vÀgen ut och efter en stund börjar det gÄ uppför igen. Vi Àr bara tvÄ kvar och min kompanjon verkar inte förstÄ att backen börjat igen. DÄ jag försiktigt upplyser honom om detta svarar han leende att det Àr man sjÀlv som bestÀmmer nÀr backen börjar. Jag förklarar att min backe börjar nu.
Det Àr kul nÀr man hittar nÄgon som man Àr jÀmnstark med uppför och nÀr man dÀrtill ligger pÄ samma vÄglÀngd, sÄ adderas ytterligare en dimension till cyklingen. Norrmannen heter Einar Skontorp och vi pratar nÀst intill oavbrutet medan vi kör sida vid sida uppför Sognefjell. Det Àr nÀstan sÄ jag glömmer bort backen, men bara nÀstan. NÀr vi kommer upp till början pÄ de sista serpentinerna, sÄ kör vi ifatt en rullskidÄkare. Han och Einar vÀxlar nÄgra ord och sedan drar Einar ifrÄn oss bÄda.
Turisthytte
Tillsammans rullar vi in mot Turisthytte och vi tar det lugnt. Mottagandet Àr som alltid helt underbart. En man tar och stÀller undan cykeln, en annan tar vattenflaskorna och frÄgar vad jag vill ha i dem och en tjej undrar om jag bÄde vill ha sylt och grÀdde pÄ mina vÄfflor. Jag gÄr runt hörnet för att lÀtta pÄ trycket och dÀr ser jag hur en skara lÀngdskidÄkare far fram över glaciÀren. Himlen Àr klarblÄ utan ett moln och snön Àr gnistrande vit. Motivet Àr som taget frÄn ett vykort eller en reklambroschyr för omrÄdet.
Jag har tidigare sagt till Einar att utförsÄkning pÄ serpentinvÀgar inte Àr min bÀsta gren och att det Àr helt okey om han vill dra vidare. Han tycker dock att vi skall köra utför tillsammans dÄ vi kommer att ha nytta av varandra nere pÄ platten. Det passar mig utmÀrkt.
Vi Àr fyra cyklister som sÀtter av frÄn Turisthytte och vi tar det lugnt över det kuperade partiet pÄ Sognefjellets topp. Precis nÀr nedfarten skall börja fÄr jag Äter igen en sÄdan dÀr hÀrlig vykortbild av toppen; klarblÄ himmel, gnistrande vit snö och en fantastisk utsikt ner mot dalen.
En av de andra cyklisterna Àr helt fenomenal utförsÄkare och han bara rinner ifrÄn oss övriga nerför berget. Den andre Àr duktig utför, om Àn inte i samma klass, och Àven han drar ifrÄn. Jag tar det lugnt i det knixiga partiet högst upp och Einar tar kön. Efter de första serpentinerna slÀpper jag pÄ i utförslöporna. I de tvÄ riktigt tvÀra kurvorna stÄr funktionÀrer men i övrigt Àr det lÄngt mellan kurvorna och det flyter pÄ rÀtt sÄ bra. Mot bottnen av backen kör vi om en bil och det Àr alltid lika roligt.
Mot Sogndal
DÀr backen planar ut stÄr en grupp cyklister och svalkar sig, dÀribland utförsfantomen. Einar och jag fortsÀtter trampa och nÄgra av dem kör ifatt och hÀnger pÄ. Vi Àr tidvis fyra eller fem och vi trycker pÄ rÀtt sÄ bra pÄ flacken. Jag har ingen hastighetsmÀtare, men jag försöker hÄlla samma tempo nÀr jag drar sÄ gott jag kan. Einar drar lÄnga pass, upp emot fyra minuter. Jag försöker dra mellan tvÄ och tre. De övriga ligger runt tvÄ.
Efter tre korta tunnlar Àr det sÄ dags för det avslutande berget. Efter de tre passen Àr detta ingen stor affÀr, men 300 höjdmeter Àr ÀndÄ 300 höjdmeter och vi skall ta oss över dessa. Solen steker och jag kÀnner hur undersidan av mina tÄr brÀnner. Det var ett för mig okÀnt fenomen Ànda tills jag skaffade skor med kolfibersula. Inget gott som inte har nÄgot ont med sig, eller hur man nu sÀger.
Vi har nu kört pÄ fyra man ett bra tag och utförsfantomen börjar krokna i mitten av backen. NÄgon frÄgar om vi skall vÀnta eller köra pÄ. Jag sÀger att jag inte har brÄttom och det verkar inte heller den tredje ha. Jag kollar pÄ klockan och vi har en timme och tjugo minuter pÄ oss att komma in under 17 timmar. Det Àr lugnt, sÄ vi drar ner pÄ tempot och Ätersamlas. Det kÀnns vÀldigt bra att gruppen betyder mer Àn att spara nÄgra enstaka minuter pÄ slutet.
Precis pÄ krönet kör vi ifatt Bubben och de sista kilometrarna in till Sogndal kör vi pÄ fem man, nu nÀr Bubben Àr med oss. Vi kommer in pÄ 16:28 och jag Àr nöjd med tiden, med tanke pÄ att jag nÄgra timmar tidigare brutit loppet. Vi tackar och gratulerar varandra.
EPILOG
Sogndal
Jag har knappt hunnit fÄ min tid registrerad förrÀn Andreas kommer fram till mÄlfÄllan och han ser sammanbiten ut. I korta ordalag redogör han för att Sven-Erik rÄkat ut för en olycka i utförslöpan mot VÄgÄvatnet och nu Àr pÄ lasarettet i Lillehammer med hjÀrnskakning och brutet nyckelben. NÀr olyckan hÀnde sÄ bröt Andreas loppet och följde med Sven-Erik i ambulansen. Helt plötsligt spelar det inte lÀngre nÄgon roll att det Àr vackert vÀder.
Samtidigt Ă€r Magnus och Franck Kiereck vĂ€ldigt glada dĂ„ de bĂ„da satt personliga rekord pĂ„ utomordentliga tider, men jag har tyvĂ€rr svĂ„rt att glĂ€djas med dem. Jag tĂ€nker pĂ„ all orolig körning som var i klungan och vilka konsekvenser den fĂ„tt, framför allt för Sven-Erik som skall köra Paris â Brest â Paris om en och en halv mĂ„nad.
Jag duschar, byter om och Àter lite grillmat. Efter en stund kommer Ari och Johan i mÄl. Efter cirka sju kilometer av loppet rÄkade de ut för ungefÀr samma typ av olycka som jag, med det tillÀgget att de blev överkörda av efterföljande cyklister. Efter vurpan tog de det lugnt och stannade i alla depÄer. De visar sina asfalteksem och det ser inget vidare ut.
Jag lĂ€mnar tillbaks mitt lĂ„nade framhjul och reservslang och Ă„terfĂ„r mitt originalhjul. En storartad service. Sedan sĂ€tter vi oss pĂ„ bussen tillbaks till LĂ€rdal. PĂ„ kvĂ€llen har Ărebrocyklisterna bokat bord pĂ„ den lokala restaurangen. Vi Ă€ter pizza som vi sköljer ner med öl och rödvin.
Snacket gÄr om vad som kommer att hÀnda med Sven-Erik. Sjukhuset och försÀkringsbolaget verkar vara tvÄ huvudparter i dramat och efter lite dividerande bestÀmmer jag mig för att köra förbi Lillehammer pÄ vÀgen hem och plocka upp honom. NÀr det Àr bestÀmt, pizzan Àr uppÀten och vinet Àr slut, sÄ gÄr vi och knyter oss. Jag har inget som helst minne av att jag la huvudet pÄ kudden, men nÀr jag vaknar sÄ ligger jag i precis samma position som nÀr jag la mig.
Mot Lillehammer
Vi packar ihop och medan Ărebrocyklisterna fixar det sista, sĂ„ drar jag ivĂ€g till Lillehammer. PĂ„ vĂ€gen mellan Ăye och Fagernes slĂ„r det mig hur vackert detta avsnitt Ă€r. Allt eftersom försĂ€mras vĂ€dret och efter en stund börjar det regna. PĂ„ radion kommer rapporter frĂ„n Tour de France och intervjuer med Thor Hushovd. Prologen gick pĂ„ lördagen och nu vĂ€ntar den första etappen mellan London och Kent. Det kĂ€nns helt overkligt, dĂ„ nĂ„got sĂ„dan i mina ögon vore helt otĂ€nkbart i svensk media. Jag mĂ„ste dock slĂ€ppa Tour de France en stund för att vĂ€ja för en skock fĂ„r som lugnt ligger och idisslar pĂ„ vĂ€gen. Bilen verkar inte bekomma dem det minsta. En stund senare Ă€r jag ute pĂ„ motorvĂ€gen och efter ytterligare en mil Ă€r jag framme vid sjukhuset i Lillehammer.
Sven-Erik ser pigg ut, men det syns vilket lyft det Àr nÀr han fÄtt pÄ sig sina egna klÀder. Han Àr helt klar för avfÀrd, sÄ vi frÄgar bara systrarna om förhÄllningsregler om nÄgot skulle hÀnda under hemfÀrden och sedan ger vi oss ivÀg.
HemÄt
Vi har mycket att prata om och helt plötsligt Ă€r vi framme vid svenska grĂ€nsen. PĂ„ andra sidan grĂ€nsen tankar vi och fĂ„r i oss lite mat. Sedan Ă€r vi plötsligt framme i Ărebro. Vi fikar hemma hos Sven-Erik och Annelie och nĂ€r jag Ă€r pĂ„ vĂ€g dĂ€rifrĂ„n kommer Franck men Sven-Eriks cykel. Vi pratas vid en kort stund, men sedan mĂ„ste jag vidare.
Den sista biten in mot Stockholm fĂ„r jag av misstag in P4 pĂ„ radion och hör till min förvĂ„ning Yours Is No Disgrace med Yes. Jag tror jag hallucinerar, men det gör jag inte. Sedan spelas Aqualung med Jethro Tull. Jag tror inte att det Ă€r sant, men det Ă€r det. Det Ă€r en skön avslutning pĂ„ en skön helg. Trots en del strul under loppet, sĂ„ kĂ€nns det bra. Sven-Erik Ă€r hemma och det ser ut som att hans start i Paris â Brest â Paris inte Ă€r i fara. Och för egen del sĂ„ kĂ€nns 16:28 som en helt okey tid med tanke pĂ„ att jag tidigare hade brutit loppet.
|
|
|
