|
Förlorat lösenordet? Begär ett nytt här.
|
|
INFĂR LOPPET
âSnabbare, högre, starkareâ, den olympiska devisen skulle lika gĂ€rna kunna beskriva trenden pĂ„ cykellopp runt om i Europa. NĂ€r jag för första gĂ„ngen körde La Marmotte, sĂ„ gick det att efteranmĂ€la sig till loppet pĂ„ plats samma morgon. Nu, Ă„tta Ă„r senare, tog platserna slut pĂ„ tvĂ„ dagar. NĂ€r vĂ„rt kompisgĂ€ng för första gĂ„ngen körde VĂ€tternrundan under Ă„tta timmar 2002, sĂ„ var det sammanlagt 19 cyklister som tog sig under Ă„ttatimmarsgrĂ€nsen. Tio Ă„r senare Ă€r siffran uppe i över 350 och sju timmar Ă€r grĂ€nsen som skall slĂ„s. De duktiga motionĂ€rerna blir allt fler och allt duktigare. Det som var extremt igĂ„r Ă€r allmĂ€ngods idag.
Arrangörerna har anpassat utbudet efter denna trend och 2010 arrangerades Le Tour du Mont Blanc för första gÄngen. 33 mil över sju bergspass med totalt 8000 höjdmeter klÀttring var onekligen en utmaning som kittlade, men dÄ lyckades jag inte klÀmma in loppet i semesterplanerna. I Är skulle loppet köras för tredje gÄngen och nu klaffade planeringen, Ätminstone initialt ...
Tidigt pÄ Äret hörde Andreas Ingemarsson av sig med funderingar om att köra ett lopp pÄ kontinenten. Hade jag nÄgot i planerna? Jag berÀttade om Le Tour du Mont Blanc och till min glÀdje sÄ bestÀmde sig Andreas för att hÀnga pÄ.
Planering
Vi Ă€r ute i god tid och lyckas ordna boende vid start- och mĂ„lorten Les Saisies, en liten skidort mellan Chamonix och Albertville. NĂ€r loppet nĂ€rmar sig sĂ„ stĂ€mmer vi av nĂ„gra frĂ„gor med Magnus Hektor och Markus Lindholm pĂ„ Alviks Cykel, som bĂ„da kört loppet tidigare. Deras information, tillsammans med egna erfarenheter frĂ„n La Marmotte, Jotunheimen Rundt och Stockholm â Göteborg lĂ€gger sedan grunden till vĂ„rt upplĂ€gg.
Jag gör en banprofil och en uppskattning av tiden för olika delstrÀckor, tid i depÄ, samt den mat och dryck som skall bÀras med eller skickas i förvÀg till olika depÄer. SchablonmÀssigt planerar jag 12 km/h som snitthastighet i klÀttringarna, 10 km/h uppför Champex, samt 35 till 40 km/h i snitt utför. Snitthastigheterna uppför Àr nÄgot lÀgre Àn pÄ La Marmotte och utför betydligt lÀgre. DÄ jag endast kört de tvÄ sista utförslöporna tidigare, vill jag vara defensiv med uppskattning av hastigheten utför för att inte bygga in onödig stress. Snitthastigheter för de delar av banan som inte finns pÄ Climb by Bike uppskattas friskt och resultatet pekar pÄ 16.5 timmars körning och 1.5 timmar i depÄ, en totaltid pÄ 18 timmar.
Givet att vi startar i mörker, och med största sannolikhet kommer göra den sista utförskörningen samt klÀttringen i mörker, sÄ införskaffar vi belysning av en helt annan kaliber Àn de lampor jag tidigare haft.
Den sista tiden innan loppet börjar dock min egen planering att knaka i fogarna. Efter att ha varit i riktigt bra slag i början av juni, sÄ har min form störtdykt till mitten av juli. De tvÄ sista veckorna innan loppet, den tid jag normalt anvÀnder för att toppa formen, har istÀllet blivit nÀst intill kliniskt rena frÄn trÀning. Planen pÄ 18 timmar fÄr dock ligga kvar oförÀndrad. Den innehÄller redan sÄ mycket osÀkerhet att det inte Àr vÀrt att uppdatera den, samtidigt som loppets maxtid pÄ 19 timmar ligger farligt nÀra.
Under de sista trÀningspassen leker jag med tanken att stÀlla in loppet, men det skulle kÀnnas vÀldigt tungt och innerst inne vet jag att det skall till nÄgot exceptionellt för att jag inte skall stÄ pÄ startlinjen i Les Saisies. Jag vÀljer istÀllet att fokusera pÄ det som faktiskt Àr pÄ plats: med mina mÄtt mÀtt sÄ har jag bra med mil i benen, jag har rutin och erfarenhet frÄn liknande lopp, samt Àr utrustad med ett tjockt pannben. Det kunde ha varit vÀrre.
2010 hade loppet körts i solsken och vÀrme, medan det 2011 hade varit ösregn och nÄgra enstaka plusgrader pÄ topparna. Jag bestÀmmer mig för att köra endast om vÀdret var bra, vilket Àr en tolkningsfrÄga, men i det hÀr fallet innebÀr det för mig att prognosen pekar pÄ torrt vÀglag och vettiga temperaturer. För att jag inte skall fÄ nÄgra idéer i ett tveksamt lÀge, sÄ tar jag bara med cykelklÀder för vackert vÀder.
Förberedelser
NÀr jag kliver pÄ planet pÄ Arlanda, sÄ har Andreas med familj redan pÄbörjat sin semester utanför Annecy. Jag landar i GenÚve, hÀmtar hyrbil, svÀnger förbi Veyrier du Lac, plockar upp Andreas och tillsammans fortsÀtter vi sedan till Les Saisies. Hotellet, Le Calgary, Àr frÀscht och vÀldigt gemytligt. Det Àgs av Franck Piccard, fransk olympisk guld- och bronsmedaljör i lÀngdskidÄkning.
Vi anlÀnder pÄ fredagseftermiddagen, knappt tvÄ dagar innan loppet. Vi monterar ihop och testkör vÄra cyklar och sedan tar vi en biltur för att rekognoscera loppets sista klÀttring. Det börjar skymma vid 21:30 och en halvtimme senare Àr det beckmörkt. Om planen hÄller, sÄ kommer vi att göra den sista utförskörningen i dagsljus och den sista klÀttringen till mÄl i skymning och mörker.
Med bilen testkör vi den sista delen av Cormet de Roselend, samt den sista klÀttringen upp till mÄlet, och försöker memorera de brantaste partierna. NÀr vi detaljstuderar Fiche de Route, vÀgbeskrivningen för loppet, sÄ inser jag att vi inte skall anvÀnda huvudvÀgen frÄn Beaufort till Les Saisies, utan ta en mindre vÀg den första halvan.
Vi passerar Hauteluce och en moralisk frÄga infinner sig. VÀgbeskrivningen pekar pÄ att man skall runda samhÀllet, vilket innebÀr att man fÄr en utförslöpa med en efterföljande uppförsbacke, men man kan samtidigt köra rakt igenom byn. Hur kommer vi att köra om tvÄ dagar? Kommer vi att ta den korrekta vÀgen, som innebÀr en liten klÀttring nÀr man Àr som tröttast, eller kör vi rakt igenom byn? Kommer det kunna finnas nÄgon hemlig kontroll att man tar vÀgen runt byn? Knappast, och frÄgan Àr en ren petitess, men diskussionen blir intressant. Vi Àr bÄda ganska överens om att vi kommer att gena rakt igenom byn nÀr vi vÀl cyklar den vÀgen.
Lördagen innan loppet börjar vi med ett slutligt test av vÄra cyklar och gör de sista justeringarna. Min belysning, som fungerat utmÀrkt sÄ sent som kvÀllen innan, börjar nu glappa och lÀgger snart av helt och hÄllet. Jag har förvisso med mig en mindre reservlampa, men den vill jag helst inte anvÀnda under loppet. BakvÀxelörat pÄ Andreas cykel har tidigare fÄtt sig en törn under flygtransporten, vilket resulterat i att nÄgra vÀxlar inte gÄr att fÄ i. Vid en sista genomgÄng, sÄ löser sig detta och vÀxlingen fungerar nÀst intill klockrent.
NÀr vi justerat det som gÄr, sÄ tar vi en biltur lÀngs banans första del. NÀstan hÀlften av köranvisningarna pÄ Fiche de Route omfattar den strÀckan och vi vill Àgna sÄ lite tid som möjligt Ät orientering, i det fall att vi skulle vara ensamma redan i det lÀget. Vi upptÀcker snart att skyltningen Àr vÀldigt bra dÀr den behövs. Det Àr tvÄ olika typer av skylar och banstrÀckningen följer en logisk linje i princip hela vÀgen. Det Àr bara nÀr man skall runda nÄgot busskörfÀlt, eller Chamonix stadskÀrna, som man mÄste tÀnka sig för. Men annars sÄ hittar vi vÀgen och lÀr oss vilka skyltar vi skall leta efter och var de brukar vara placerade.
Det som dÀremot överraskar Àr tvÄ klÀttringar som försvinner bland de jÀttestigningar som senare skall avverkas. Först Àr det en mindre klÀttring ut frÄn Saint Gervais, men dÀrefter Àr det en riktigt rejÀl historia upp mot depÄn i Vaudagne, precis innan Chamonix. Det Àr en styv klÀttring, som dessutom skall göras pÄ en riktigt dÄlig vÀgbana. Den Àr förvisso inte mer Àn fyra kilometer, men slÄr det mesta som finns i södra halvan av Sverige.
Vi fortsÀtter Ànda fram till Col des Montets, som Àr loppets första pass och i Àrlighetens namn inte speciellt mÀrkvÀrdigt. Vi vÀnder, Àter lunch i ArgentiÚre dÀr Andreas tidigare varit pÄ skidsemester och tar dÀrefter snabbaste vÀgen tillbaks till Les Saisies. PÄ hemvÀgen hittar vi en cykelaffÀr dÀr jag införskaffar en ny belysning. Lampan Àr inte alls lika stark som min ordinarie, sÄ lÀnge den fungerade, men lyser betydligt starkare Àn reservlampan. Den stora fördelen Àr att den Àr betydligt mindre och smidigare Àn originalbelysningen.
Vi hinner hem lagom till arrangörernas introduktionsmöte. Det hÄlls i ortens samlingssal, kristallsalen, som ligger i samma byggnad som turistkontoret. Salen Àr fullbesatt, mestadels av tunna medelÄlders mÀn. StÀmningen Àr avvaktande, det förekommer smÄprat runt om i salen, men allt Àr mycket försiktigt och tyst. Respekten för den digra resan som ligger framför oss Äterspeglas i stÀmningen.
Mötet genomförs tidsmÀssigt tre fjÀrdedelar pÄ franska och en fjÀrdedel pÄ engelska, men PowerPoint-bilderna Àr pÄ bÄda sprÄken och budskapet framgÄr tydligt. De intressantaste punkterna Àr att loppet har en tidsgrÀns i Martigny, att det finns en springbrunn en bit in pÄ klÀttringen upp till Col du Grand Saint Bernard och att vi skall vara extra vaksamma vid tre utförskörningar.
Det finns egentligen tvÄ tidsgrÀnser. De som kommer till Martigny innan den första av dessa kör över Col de Champex enligt loppets ordinarie vÀgstrÀckning. De som kommer till Martigny efter den andra tidsgrÀnsen mÄste bryta loppet, dÄ de inte kommer kunna fullfölja det i tid, sÄ de fÄr vÀnda tillbaks till Les Saisies samma vÀg som de kommit. De som anlÀnder mellan de tvÄ tidsgrÀnserna fÄr följa huvudvÀgen frÄn Martigny till början av klÀttringen mot Col du Grand Saint Bernard via Sembrancher, d.v.s. runda Col de Champex, och fortsÀtta pÄ loppets ordinarie banstrÀckning dÀrifrÄn.
Arrangörerna rekommenderar oss att fylla vatten i springbrunnen uppför Col du Grand Saint Bernard, dÄ det inte finns nÄgon depÄ och klÀttringen Àr vÀldigt lÄng.
Vidare Àr det tre utförsÄkningar som arrangörerna varnar för. Dessa Àr Col des Saisies, dÄ den kommer att köras i mörker, samt Col du Grand Saint Bernard och Cormet de Roselend.
NÀr vi efter mötet gÄr tillbaks till hotellet, sÄ Àr huvudgatan genom Les Saisies avstÀngd för trafik och dÀr finns nu en start- och mÄlgÄng, samt ett podium. PÄ hotellet gör vi sedan de sista förberedelserna inför loppet. Le Tour du Mont Blanc arrangeras av Sportcommunication, samma organisation som genomför La Marmotte. De Àr oerhört kompetenta, men har nÄgra svaga sidor. En sÄdan Àr den mat och dryck som serveras i depÄerna. DÀrför förbereder vi portionspÄsar med Vitargo, som vi kÀrleksfullt kallar för knarkpÄsar. UngefÀr hÀlften av dessa skall vi bÀra med oss frÄn start och resten skickar vi till depÄerna pÄ Col du Grand och Petit Saint Bernard, dÀr vi kan blanda innehÄllet i det vatten som serveras. Jag har svÄrt att kvantifiera energi- och vÀtskeintaget för ett sÄ hÀr lÄngt lopp, men erfarenhetsmÀssigt vet jag att en bra mÄlsÀttning Àr att vara kissnödig vid varje depÄstopp.
Eftersom min mage efter ett halvt dygn brukar tröttna pÄ allt sött som den fÄr istoppat sig, sÄ gör vi ocksÄ smÄ tunnbrödsrullar med ost och torkad skinka. NÄgra tas med och nÄgra skickas till depÄerna. Eftersom knÀna kan komma med obehagliga överraskningar pÄ den hÀr typen av lopp, sÄ fÄr Àven nÄgra Voltarentabletter följa med.
VĂ€derprognosen för söndagen kan inte vara bĂ€ttre. Vi kollar Les Saisies, Chamonix, Aosta och Bourg Saint Maurice. Ăverallt skall det vara omkring 20 grader pĂ„ dagen, molnfritt och svag vind. PĂ„ Col du Grand Saint Bernard skall det vara soligt och fyra till elva grader. KlĂ€dvalet för min del faller dĂ€rför pĂ„ armvĂ€rmare och vindvĂ€st som enda förstĂ€rkningsplagg. Andreas tar Ă€ven knĂ€vĂ€rmare, tunna skoöverdrag och en keps innanför hjĂ€lmen.
Till slut Àr alla förberedelse klara, sÄ vi kan provpacka utrustningen. NÀr alla finjusteringar Àr gjorda sÄ gÄr vi ner och Àter en utsökt middag pÄ hotellet. Eftersom vi skall gÄ upp innan hotellfrukosten börjar serveras, sÄ fÄr vi en frukostbricka till rummet inför morgondagen, en helt suverÀn service. Vi lÀgger oss, men sömnen vill inte riktigt infinna sig. Jag vÀnder och vrider pÄ mig, kollar klockan flera gÄnger och lyckas till slut somna en stund efter midnatt.
Sista smörjelsen
Klockan ringer 03:30, vi gÄr upp och Àter vÄr frukost pÄ rummet. Det Àr gott om tid och starten Àr bara ett par hundra meter frÄn hotellet. Vi tar pÄ oss cykelklÀderna. Andreas har redan kvÀllen innan packat fickorna, medan jag fyller mina med alla dessa pÄsar som ligger uppradade pÄ bordet. Utanför fönstret Àr det kolmörkt nÀr vi smörjer in oss med solskydd. Det kÀnns lÀtt absurt, men jag Àr tacksam för att det behövs. Alternativet hade inte alls varit lika tilltalande.
Vi rullar ner till starten och Àr dÀr en kvart före start. Totalt 250 cyklister Àr anmÀlda till loppet och det Àr inte mÄnga som stÀllt upp sig Àn. Klockan Àr snart fem, det Àr kolmörkt, nÀst intill vindstilla och en termometer visar sex plusgrader. Det kunde inte vara bÀttre.
Startleden fylls pÄ, ödesmÀttad musik börjar strömma ur högtalarna och arrangörerna sÀger nÄgra sista ord innan start. Vi skall ta det försiktigt utför, en masterbil kommer att köra först utför Col des Saisies och ingen fÄr köra framför den bilen. Det kÀnns inte som nÄgon begrÀnsning för min del. Fem minuter kvar till start.
Inför loppet har Andreas och jag diskuterat mycket om hur vi skall förhÄlla oss i och med att vi faktiskt Àr tvÄ som skall köra tillsammans. Utan att ha punktat ner resultatet, sÄ har vi ÀndÄ kommit fram till ett förhÄllningssÀtt:
⹠Vi kör tillsammans sÄ lÀnge det bara gÄr
⹠Den som kÀnner att han sinkar den andre lÄter denne köra
⹠Vi skall vara sÄ sjÀlvförsörjande som möjligt med avseende pÄ energi
⹠Vi tar det lugnt i all mörkerkörning
⹠Vi skall om möjligt följa tidsschemat för att slippa mörkerkörning nerför Cormet de Roselend
⹠Vi skall köra utan att nÄgonsin behöva ta i, för att inte riskera att klappa igenom och vara sÄ frÀscha som möjligt vid mÄlgÄng
Vi har Àven ventilerat vÄra respektive worst case-scenarion. I mitt fall Àr det kramp och för Andreas Àr det att gÄ tom pÄ energi. I bÄda fallen sÄ Àr lösningen att kontinuerligt stoppa i sig vÀtska och mat.
Nu skall allt detta omsÀttas i praktiken.
LE TOUR DU MONT BLANC
Start
Starten gÄr och snart Àr hela klungan i rullning. Jag hÄller mig tÀtt bakom Andreas, dÄ han har en starkare lampa Àn jag. Jag hÄller den positionen nÄgra kilometer, men sedan glider andra cyklister emellan och jag tappar kontakten, men oroar mig inte speciellt mycket för det.
Under vÄra bilturer har vi noterat att de tvÄ första orterna som passeras, Les Frasses och Notre Dame de Belcombe, har meterhöga avskiljare mellan körbanorna i respektive ort. Dessa vÄllar inga som helst problem, utan klungan susar som ett utdraget pÀrlband av röda ljus utför berget.
Jag tycker att jag mestadels blir omkörd av andra cyklister, kör om nÄgon enstaka cyklist nÄgon gÄng emellanÄt, men har egentligen ingen aning om var i klungan jag befinner mig. Vid ett tillfÀlle, nÀr jag tror att jag ligger bland de sista, sÄ gör vÀgen en vid svÀng och vid utgÄngen ser jag en strÀng av vita framljus som fortfarande Àr pÄ vÀg in i kurvan. Efter Notre Dame de Belcombe börjar det ljusna och vi fÄr en föraning om att en vacker dag börjar gry.
UtförsÄkningen slutar med att vi kommer ut pÄ huvudvÀgen frÄn Albertville, via MegÚve och vidare till Saint Gervais. VÀgavsnittet bÀr lÀtt uppför hela vÀgen till MegÚve och smÄklungor bildas direkt. Det Àr lÀtt att se pÄ körstilen bland Äkarna att det rör sig om ett rutinerat gÀng. Körningen Àr tight, men kÀnns sÀker och trygg. Jag jobbar mig upp i klungan och ser snart Andreas en bit fram. Med sina 203 centimeter i strumplÀsten Àr det lÀtt att identifiera honom.
Efter Demi Quartier svÀnger vi av frÄn huvudvÀgen och börjar en underbar utförslöpa ner mot Saint Gervais. De Àr ingen annan trafik och det kÀnns som om vi störtdyker nerför berget. Efter stan börjar den första lilla klÀttringen och jag tar det lugnt. Andreas kÀnns het, men jag vÀljer att slÀppa lucka för att inte gÄ för hÄrt sÄpass tidigt. Gruppen vi kört i splittras upp och vi Àr en handfull Äkare som tuggar oss uppför tillsammans.
VĂ€gen planar ut och Ă„terigen bildas en större grupp. Vi korsar motorvĂ€gen och förflyttar oss till den motsatta sidan av dalgĂ„ngen. Nu börjar den oklassificerad klĂ€ttringen upp till Vaudagne, en klĂ€ttring som görs pĂ„ en bedrövligt dĂ„lig vĂ€g. Ă
ter igen slÀpper jag lucka och blir hela tiden omkörd av andra cyklister, enstaka Äkare eller mindre grupper. Andreas ser min situation och anpassar sin hastighet.
Jag övervÀldigas av kÀnslan av att vara sist i loppet, men lyckas resonera bort den. Jag struntar i placering och fokuserar endast pÄ att matcha den uppgjorda tidplanen.
Den första depÄn kommer efter 56 kilometer, direkt efter toppen i Vaudagne. Hittills har jag Àtit och druckit bra, men vi stannar likvÀl för att fylla vatten och blanda i energipulver. Jag lÀttar pÄ trycket och fÄr bekrÀftat att jag hittills fÄtt i mig tillrÀckligt med energi.
Vi kör vidare i en mindre grupp pÄ vÀgen som gÄr pÄ skrÄ lÀngs berget. Vi rundar Chamonix, kör in pÄ huvudvÀgen mot Martigny och fortsÀtter mot dagens första pass, Col des Montets, 1461 m.ö.h.
Col des Montets och Col de la Forclaz
Vi Ă€r en liten grupp som tillsammans tar oss ut ur Chamonix-dalen. VĂ€gen sluttar lĂ€tt uppför, men initialt Ă€r det knappt mĂ€rkbart. Först nĂ€r vi nĂ€rmar oss ArgentiĂšre börjar vĂ€gen bli brantare och Ă„ter igen slĂ€pper jag lucka för att inte gĂ„ pĂ„ för hĂ„rt. Ăven om skillnaden i hastighet mot resten av gruppen nĂ€stan Ă€r försumbar, sĂ„ vĂ€xer avstĂ„ndet mĂ€rkbart med tiden och efter en stund Ă€r de utom synhĂ„ll.
Det Àr egentligen bara de sista tre kilometrarna dÄ stigningen gör sig kÀnd och toppen nÄs utan större anstrÀngning. Den efterföljande utförsÄkningen Àr suverÀn. Det Àr fortfarande tidigt pÄ morgonen och dÄ vÀgen gÄr genom skog, sÄ vill inte kÀnslan av dag Ànnu infinna sig. Det Àr bra sikt genom kurvorna och knappt nÄgon trafik. Efter en stund fÄr vi syn pÄ en ensam cyklist en bit framför oss. Vi fortsÀtter att stÄ pÄ för att ta oss ikapp och avstÄndet krymper undan för undan, men vi kommer aldrig ifatt honom. UtförsÄkningen en fröjd och ett vÀlkommet avbrott till all den klÀttring som hittills inte kÀnts nÄgot vidare för min del.
LÀngst ner i dalen passerar vi den schweiziska grÀnsen och pÄ en gÄng börjar klÀttringen upp mot Col de La Forclaz, som ligger pÄ 1526 meters höjd.
NÀstan direkt fÄr jag ett hugg pÄ insidan av vÀnster lÄr. Det Àr en första krampkÀnning. Jag hojtar till Andreas, som kör framför mig, och svÀnger in till vÀgkanten. En skrÀckinjagande tanke om att tvingas bryta loppet och cykla tillbaks passerar genom huvudet, men jag trycker bort den. Jag sÀtter i mig en gel och en försvarlig mÀngd energidryck. Vi resonerar lite kring vad som kan vara anledningen till krampkÀnningen. Vi kommer överens om att den troligtvis beror pÄ kylan i kombination med utförskörningen och jag försöker fÄ mig att tro pÄ det argumentet.
Vi sÀtter av vidare uppför berget. Det Àr den andra klassificerade klÀttringen och har en lutning pÄ omkring sex procent. Det Àr schweiziskt gulligt runt omkring och överallt ser vi skyltar om försÀljning av aprikosrelaterade produkter, men jag har svÄrt att koncentrera mig pÄ omgivningarna. Tankarna vandrar hela tiden till hur jag skall undvika kramp framöver. Jag vet redan svaret pÄ detta, sÄ jag Àter och dricker kontinuerligt. Tunnbrödsrullarna Àr för torra för att Àtas i en klÀttring, men gelen slinker ner utan problem.
Jag har försökt memorera lÀngden pÄ varje klÀttring och blir förvÄnad nÀr vi nÄr toppen tidigare Àn berÀknat. Det visar sig att den verkliga vÀgen Àr fyra kilometer kortare Àn min minnesbild, sÄ det Àr bara att tacka och ta emot.
UtförsÄkningen frÄn toppen ner till Martigny visar sig vara bland den hÀftigaste jag varit med om. NÀstan direkt kÀnner jag att farten Àr hög, men utan att nÄgon fartkÀnsla egentligen infinner sig. Jag kollar hastighetsmÀtaren och den visar över 70 km/h. Vi stÄr pÄ och efter en stund öppnar sig dalen framför oss, snett ner till höger. Solen har nu kommit upp ordentligt, man ser hela dalgÄngen, Martigny och de omgivande bergen. Det Àr en fantastisk syn, nÄgot jag bara vill spara i min minnesbank och kunna plocka fram nÀr jag sÄ önskar.
VÀgen följer bergvÀggen och sikten genom kurvorna kan knappast vara bÀttre. Efter vad som kÀnns som en halv evighet sÄ nÀrmar vi oss en kurva som skall fÄ vÀgen att följa bergvÀggen Ät andra hÄllet. Jag Àr nu helt fartblind och konsulterar hastighetsmÀtaren inför den annalkande serpentinen. NÄgonting inom mig pÄpekar olÀmpligheten i att försöka ta den i 65 km/h, sÄ jag börjar bromsa ner ekipaget. FÀrden fortsÀtter ner lÀngs bergvÀggen och backen vill bara aldrig ta slut. Vi möter en och annan cyklist pÄ vÀgen uppför berget och jag kan inte lÄta bli att tÀnka vi kör i en bÀttre riktning Àn de. Till slut nÄr vi Martigny som tvÄ stora rullande leenden. Om man skall göra en enda utförsÄkning pÄ cykel i sitt liv, sÄ Àr det den hÀr.
Skyltningen Àr Äterigen utmÀrkt, sÄ vi glider lÀtt genom stan och kommer till depÄn, som ligger precis innan nÀsta klÀttring. Vi fyller vatten, blandar i Vitargo, Àter och dricker. Andreas kÀnner att nÄgonting inte stÄr rÀtt till med bakhjulet och en nÀrmare inspektion visar att en eker har gÄtt av. Han drar och slÀpper de intilliggande nipplarna, och med sina 36 ekrar kÀnns hjulet stabilt. Efter en kort paus kan vi fortsÀtta vidare.
Champex
Backen börjar sÄ snart man lÀmnar depÄn och arrangörerna har stÀllt ut en rad koner mitt i den smala vÀgen. Medan vi stÄr i depÄn, sÄ hör vi arrangörerna hojta till de cyklister som kör pÄ fel sida konerna, sÄ de fÄr vÀnda och ta dem pÄ rÀtt sida. NÀr vi sjÀlva Äker, sÄ förstÄr vi att det Àr registreringen som sker till höger om konerna, sÄ att arrangörerna kan hÄlla koll pÄ vilka som passerat och nÀr, för att ha koll pÄ tidsgrÀnserna.
Jag har visualiserat klÀttringen som en kortare variant av Alpe d'Huez och sÄ snart vi börjar klÀttra, sÄ kÀnner jag igen mig i miljön. GlÀdjande, sÄ slipper man de första riktigt branta kilometrarna av Alpe d'Huez och kommer direkt in i den lutning som sedan fortsÀtter resten av klÀttringen.
Trafiken mellan Martigny och Orsieres gÄr huvudsakligen pÄ vÀg N27, medan vÀgen över Champex Àr en liten bivÀg över berget som förbinder dessa orter. DÀrför Àr den vÀldigt sparsamt trafikerad och vi kan köra sida vid sida. Vi försöker hitta ett tempo som vi bÄda skall kunna hÄlla utan anstrÀngning hur lÀnge som helst och sÄ snart vi hittat det tempot, sÄ stÀmmer vi av vÄra pulsnivÄer. Min ligger omkring 147 slag per minut och Andreas ungefÀr 10 slag lÀgre. Vi kallar det för komfortpuls. För min del ligger den mer Àn 10 slag lÀgre Àn nÀr jag kör uppför Alpe d'Huez pÄ slutet av La Marmotte, men det hÀr loppet handlar mycket mer om uthÄllighet Àn den intensitet som jag ÀndÄ orkar hÄlla pÄ La Marmotte.
Genom att stĂ€mma av vĂ„ra pulsnivĂ„er sĂ„ kan jag genom att titta pĂ„ mina pulsvĂ€rden bilda mig en uppfattning om hur hĂ„rt Andreas behöver köra, sĂ„ att jag av oförsiktighet inte rĂ„kar höja tempot för mycket. Och vice versa. De gĂ„nger jag sneglar pĂ„ hastighetsmĂ€taren sĂ„ verkar farten ligga pĂ„ 10 â 11 km/h.
NÀr avstÀmningen Àr gjord och vi kÀnner att vÀrdena verkar stÀmma med vÄra respektive upplevelser, sÄ glider samtalet vidare in pÄ pulsbaserad trÀning, nÀring, kost, vikt och vidare till andra mer eller mindre nÀrbeslÀktade teman som cykelresor, diverse skrönor, samt hur det gick till nÀr vi trÀffade vÄra respektive. Innan jag vet ordet av, sÄ har vi avverkat mer Àn halva klÀttringen och all disharmoni som jag kÀnt i de tidigare klÀttringarna Àr som bortblÄst. Nu kÀnner jag att jag befinner mig i min rÀtta miljö.
Under de sista fem kilometrarna avtar samtalet nĂ„got, men nĂ€r vi kommer upp till passet sĂ„ kĂ€nner vi oss frĂ€scha. Ă
terigen fyller vi pÄ vatten och blandar i pulver. Jag har lovat att skicka SMS till Inga-Lill frÄn de fem sista topparna, sÄ jag har förberett dessa meddelanden i mobilen. Nu skickar jag det första och det ser ut som att vi ligger cirka 20 minuter före tidsschemat. Det Àr troligtvis de tre utförsÄkningarna som skapat större delen av denna tidsvinst.
Utförskörningen Àr helt odramatisk. Vi följer vÀgen lÀngs bergssidan och dalen öppnar upp sig pÄ höger sida. NÀr vi nÀrmar oss backens botten i Orsieres, sÄ kan vi se klÀttringen upp till Col du Grand Saint Bernard pÄ andra sidan staden, och de cyklister som redan Àr pÄ vÀg uppför den.
Col du Grand Saint Bernard
Vi kör igenom stan och vÀgen börjar klÀttra medan vi fortfarande Àr i bebyggelse. Andreas hojtar till och pekar pÄ springbrunnen som stÄr pÄ ett litet torg vid sidan av vÀgen. Först förstÄr jag ingenting, men sedan fattar jag att det Àr den hÀr brunnen som arrangörerna menat under mötet. Jag hade tolkat det som att den skulle befinna sig halvvÀggs upp pÄ berget, men Andreas hade varit mer uppmÀrksam. Vi stannar, gör i ordning energidryck och Àter varsin tunnbrödsrulle. Ett par andra cyklister stannar till och jag passar Àven pÄ att tvÀtta hÀnderna, som har en fantastisk förmÄga att dra till sig gel.
Vi lÀmnar stan och vÀgen gÄr först Ät vad som kÀnns som helt fel hÄll. Efter en stund gör vi en 180-graders svÀng och fÄr dÄ Àven vinden i ryggen. Det kÀnns vÀldigt lyxigt. Enligt mina berÀkningar med stöd frÄn Climb by Bike, sÄ bör den hÀr klÀttringen vara 30.5 kilometer, men det Àr svÄrt att veta exakt var deras klÀttring startar jÀmfört med dÀr vi kör. DÀrför Àr det svÄrt att bedöma exakt hur lÄngt vi har till toppen.
Efter att ha kommit frÄn Frankrike, sÄ Àr vi vana att bilisterna tar stor hÀnsyn till oss cyklister. RÀtt snabbt inser vi att de schweiziska bilisterna inte alls Àr lika hÀnsynsfulla. Omkörningarna görs tightare, i högre hastighet och ofta nÀr det Àr mötande trafik. UngefÀr som i Sverige, med andra ord. Att ligga i bredd Àr uteslutet, sÄ vi lÀgger oss pÄ led och vÀxeldrar. Vi drar ganska lÀnge Ät gÄngen och efter en stund mÀrker vi att jag Àr den nÄgot frÀschare av oss under denna del av klÀttringen. Jag lÀgger mig först och hÄller benhÄrd koll pÄ min puls för att tempot skall passa oss bÄda och vi stÀmmer av detta med jÀmna mellanrum.
Man ser lÄnga vÀgavsnitt framför sig och vi kan se ett par cyklister framför oss. LÄngsamt tuggar vi oss ikapp dem. NÄgon slÀpper direkt och nÄgon hÀnger pÄ. De flesta har vi sett tidigare Ätminstone en gÄng under loppet.
Vi kommer fram till ett parti dÀr vÀgen gÄr under ett lavinskydd. Det finns en cykelvÀg utanför lavinskyddet och en ensam cyklist strax framför oss vÀljer cykelvÀgen. Vi gör likadant och kan plötsligt köra i bredd och prata lite. En av vÄra medresenÀrer kommer upp jÀmsides, jag gissar att han Àr fransman, och vi börjar samsprÄka. Han undrar om vi vet hur lÄngt det Àr kvar till toppen. Jag sÀger att om Fiche de Route stÀmmer och om min cykeldator stÀmmer, sÄ Àr det cirka 12 kilometer kvar, Àven om jag tycker att nÄgot i detta inte Àr helt korrekt. Det Àr spurtdistans med andra ord, tillÀgger jag med ett leende. Det verkar dock som om han tar mig pÄ orden och drar ivÀg frÄn oss övriga.
Strax dÀrpÄ tar bÄde lavinskyddet och cykelvÀgen slut. Vi lÀgger oss pÄ rad, men snart kommer vi till nÀsta lavinskydd. Denna gÄng finns ingen cykelvÀg, sÄ det Àr bara att köra vidare. Vid infarten finns en skylt som sÀger att det Àr 7 kilometer till tunneln genom berget och 14 till toppen. Informationen pÄ skylten skiljer sig med 3 kilometer frÄn Fiche de Route, en skillnad Ät fel hÄll. Andreas lade ocksÄ mÀrke till att det rÄder stoppförbud pÄ vÀgen i 7 kilometer, nÄgot vi tolkar som lÀngden pÄ lavinskyddet.
SÄ snart vÀgen kommit in under lavinskyddet planar den ut en smula. Vi höjer hastigheten nÄgot, men hÄller oss hela tiden i komfortzonen. Fransmannen har anslutit till en mindre grupp cyklister en bit framför oss och utan att höja tempot sÄ nÀrmar vi oss gruppen. Det största obehaget med att cykla under lavinskyddet Àr motorcyklarna. Ljudet vid deras omkörningar förstÀrks oerhört nÀr de passerar och jag kör ideligen med ett finger i vÀnster öra. Vi kör ikapp och förbi gruppen framför oss, och de flesta verkar hÀnga pÄ.
Efter knappt 7 kilometer slutar lavinskyddet, sÄ bilar och motorcyklar kan fortsÀtta via tunneln genom berget. Vi cyklister svÀnger av huvudvÀgen och tar oss an toppen, som förvÀntas ligga mellan 4 och 7 kilometer bort, beroende pÄ informationskÀlla. Vi tar mental höjd för 7 kilometer och trampar vidare.
Efter en ganska mörk och relativt snÀll klÀttring genom lavinskyddet, sÄ exponeras vi nu för solen och vÀgen skjuter i höjden. Lutningen pÄ vÀgen över toppen behöver inte ta hÀnsyn att lastbilar skall kunna köra, dÄ de tar tunneln.
Alla andra cyklister slĂ€pper oss, sĂ„ Andreas och jag jobbar oss sjĂ€lva uppför berget. Vi Ă€r högt nu och det finns ingen vĂ€xtlighet lĂ€ngre. Ăven om solen gassar, sĂ„ Ă€r temperaturen behaglig. Det gĂ„r lĂ„ngsamt och jag tror att Andreas kĂ€nner sig segare Ă€n jag. Vi kommer till en skylt som sĂ€ger att passet Ă€r fyra kilometer bort. Om det stĂ€mmer, sĂ„ ligger toppen 2 kilometer bortanför Fiche de Route och en kilometer hitom vĂ€gskyltens anvisning. Vi tuggar pĂ„ och till slut Ă€r vi uppe pĂ„ loppets högsta punkt pĂ„ 2469 m.ö.h.
PÄ toppen finns en depÄ och hit har vi skickat varsin pÄse med förnödenheter. Vi fyller fickorna med knarkpÄsar, gel och tunnbrödrullar, och sedan kör vi igenom vÄr vanliga rutin, nu inklusive SMS till Inga-Lill. Vi har drygat ut vÄr ledning över tidsschemat till ungefÀr en halvtimme.
UtförsÄkningen Àr en av de som arrangörerna klassat som farlig. DÀrför tar vi det lugnt i början. Vi ser en skylt med texten Tornante och jag inser att vi nu Àr i Italien. VÀgen Àr lite snirklig, men inte mÀrkvÀrdigt besvÀrlig pÄ nÄgot sÀtt. Snart lÀr vi oss hur den Àr utformad och slÀpper pÄ mer. Vi kommer ikapp en cyklist som jag tycker kör lite underligt, utan att jag kan sÀtta fingret pÄ vad det Àr. Efter att ha iakttagit honom en stund, sÄ ser jag att bÄda benen Àr amputerade strax under knÀna och att han kör med proteser. I kurvorna har han en position pÄ cykeln som skiljer sig frÄn den gÀngse och fÄr dÄ Àven en lite annorlunda linje genom kurvorna. Vi kör om honom. DÄ vÀgen fortsÀtter vara lite smÄteknisk och hyfsat brant, kommer vi ikapp en bil som vi kör om. En stund senare kör vi om ytterligare en. Det Àr bra att vara lÀttroad, för jag tycker det Àr precis lika roligt varje gÄng.
Vi kommer hela tiden ikapp cyklister och de flesta tar hjul och hÀnger pÄ oss. Efter en stund byter vÀgen karaktÀr. Den blir bredare med lÀngre rakstrÀckor innan man kommer till kurvor som ibland Àr skymda. Efter tre vÄrresor till Italien de senaste Ären tycker jag ha lÀrt mig det italienska sÀttet att skylta krokiga vÀgar och med tanke pÄ vÀgens bredd stÄr jag pÄ för fullt. Efter en stund Àr det bara Andreas och ytterligare en blÄklÀdd cyklist kvar, som jag utan nÄgra som helst belÀgg antar Àr italienare. Vi fortsÀtter utför pÄ tre man. Den blÄklÀdde tar över tÀten och efter en stund blir det en liten lucka. NÀr vi passerar Aosta, en av loppets lÀgsta punkter, stannar vi och tar av vindvÀstar och armvÀrmare. Den blÄklÀdde har försvunnit och vi fortsÀtter ensamma igen. För första gÄngen kÀnner jag att det Àr riktigt hett.
Ă
ter igen Ă€r vi som tvĂ„ stora flin som har kommit ner för berget. Ăven den hĂ€r utförskörningen har varit suverĂ€n och om den har klassats som farlig, sĂ„ vill jag ha fler farliga utförslöpor. Det hĂ€r Ă€r beroendeframkallande.
Col du Petit Saint Bernard
Det har varit svÄrt att hitta höjdprofiler för avsnittet mellan Aosta och början pÄ klÀttringen upp till Col du Petit Saint Bernard. Fiche de Route har heller inte varit till sÄ stor hjÀlp, men vi förstÄr att det rör sig om en lÀtt klÀttring, eller snarare ett motlut, som skall avverkas under ett par mil. VÀgen Àr mestadels bred och fin, och sluttar lÀtt uppför. Trafiken har Äter igen blivit vÀnligare. Vi reflekterar över att de flesta orter vi passerar har vÀldigt franskklingande namn. NÀr vi börjar nÀrma oss depÄn i La Salle sÄ öppnar sig dalen framför oss och vi möts av en magnifik syn. Rakt framför oss kan vi se Mont Blanc i all sin prakt, badande i strÄlande solljus. Vi njuter av vyn och försöker ta in den med alla sinnen.
Vi behöver knappt prata med varandra lÀngre nÀr vi kommer in till depÄerna, bÄda vet vad som skall göras och vi Àr effektiva, utan att stressa. PÄ den hÀr depÄn serveras Àven pasta, som vi passar pÄ att peta i oss. Vi tvÀttar av hÀnderna i en springbrunn, sköljer hjÀlmarna med kallvatten och sedan sÀtter vi av. VÀgen gÄr igenom Morgex, vi ignorerar avfarten mot Cormayeur och vÀnder istÀllet upp mot Col du Petit Saint Bernard. Det skall vara 27.5 kilometer upp till toppen hÀrifrÄn.
Den hĂ€r gĂ„ngen Ă€r det jag som har svĂ„rt att hitta flytet. Andreas tar tĂ€ten och fĂ„r slĂ„ av pĂ„ tempot nĂ„gra gĂ„nger för att inte glida ifrĂ„n mig. Ă
ter igen kör vi ifatt nÄgra ensamma cyklister. En kÀnns numera som en gammal bekanting, men vi har vÀldigt olika körstil, vilket gör det svÄrt att slÄ följe. Han verkar vara snabbare Àn oss i depÄerna och sedan rullar vi ifatt honom lÀngs vÀgen.
KlÀttringen Àr lummig och jÀmnbrant. Efter en stund kommer vi till nÄgra numrerade kurvor. Det visar sig vara Ätta stycken och jag kÀnner fortfarande att det gÄr trögt. Vi passerar nÄgra byar, bland annat La Thuile, och dessa ger vÀlkomna avbrott i klÀttringen. Med cirka en mil kvar blir vÀgen rejÀlt dÄlig, en meter av asfalten pÄ dess högra sida Àr uppbruten lÀngs en lÄng strÀcka. Det Àr bra att vi cyklar uppför hÀr.
Det kĂ€nns trögt, jag har inget flyt, sĂ„ jag rĂ€knar lite pĂ„ vĂ„r sluttid. Ăven om vi istĂ€llet för 12 km/h snittar 10 km/h frĂ„n och med nu och i efterföljande klĂ€ttringar, sĂ„ kommer vi Ă€ndĂ„ att göra utförsĂ„kningen nerför Cormet de Roselend i dagsljus och sluttiden kommer att hamna lite under 18 timmar. Det Ă€r med andra ord ingen fara pĂ„ taket.
Vi nÄr toppen pÄ 2188 meters höjd och Àven till den hÀr depÄn har vi skickat varsin pÄse med energi. Vi fyller vÄra fickor, gör allt det dÀr andra och sÀtter av utför. De 30 kilometrarna mellan toppen och Bourg Saint Maurice har jag kört Ät bÄda hÄllen och min minnesbild frÄn 2005 tillbaka Àr att det Àr en snabb utförslöpa, men dagens övriga backar fÄr den att framstÄ i en helt annan dager. Vi har stark motvind och flera kurvor Àr sÄ snÀva att vi tvingas till igÄngdrag. Vi Àr nu lite bortskÀmda frÄn de tidigare utförskörningarna, sÄ det Àr inte speciellt synd om oss bara för att vi tvingas till att stÀlla oss pÄ pedalerna nÄgra gÄnger under tre mils utförsÄkning. Men det kunde ha gÄtt lite snabbare om det inte varit denna nedrans motvind.
Till slut öppnar sig dalen nedanför oss och vi kan nÀstan se över till Les Arcs. En stund senare passerar vi byn Séez och efter ytterligare nÄgra minuter nÄr vi Bourg Saint Maurice. Vi tar av vindvÀstarna, kör förbi vÀtskekontrollen utan att stanna och börjar klÀttringen upp till dagens sista pass.
Cormet de Roselend
Tour de France har anvÀnt Cormet de Roselend vid ett flertal tillfÀllen och i princip alltid i motsatt riktning mot den som vi kör. TyvÀrr har det ofta skett krascher vid dessa tillfÀllen och dÀrför Àr jag vÀldigt tacksam över att vi kör Ät det hÄll som vi kör. Vi skall ta oss an 19.5 kilometer och ta oss upp till 1968 meters höjd.
Det Àr den första klassificerade klÀttringen som vi gör i Frankrike. Till vÄr hjÀlp har vi nu de gulvita kilometerstenarna som visar information om vilken höjd man Àr pÄ, hur mÄnga kilometer det Àr kvar till toppen, samt snittlutningen för nÀstkommande kilometer. Informationen underlÀttar klÀttringen oerhört, dÄ man kan stÀlla in sig mentalt pÄ hur jobbig nÀsta kilometer kommer att bli. Vi vet ocksÄ att snittet av lutningen pÄ alla kilometerstenar skall vara omkring 6, sÄ vi hÄller koll pÄ hur mÄnga procentenheter vi har till godo, eller hur mycket vi ligger under snittlutningen.
KlÀttringen gÄr under sin första hÀlft genom skog och vi kör förbi en bil som parkerat precis vid vÀgkanten. TvÄ kvinnor stÄr bredvid och nÀr vi nÀrmar oss, sÄ applÄderar de och hejar pÄ oss. Vi ler och vinkar tillbaks, och inser att de Àr cyklistÀnkor som Àr följeslagare till sina mÀn. Undrar hur deras dag har sett ut?
Allt det som inte kÀnts bra för min del uppför Col du Petit Saint Bernard Àr som bortblÄst och klÀttringen gÄr lÀtt. Andreas och jag stÀmmer av nivÄerna pÄ vÄr respektive komfortpuls och i bÄda fallen har den sÀnkts med cirka 10 slag sedan Champex. Vi segar oss ikapp och förbi enstaka ensamma cyklister, vilka uteslutande slÀpper kontakten. Allt eftersom tunnar skogen ut och ersÀtts av ett stenlandskap. Vi trÀffar pÄ de tvÄ kvinnorna med bilen gÄng efter annan, vinkar och till slut Àr det nÀstan som att vi kÀnner varandra. Deras mÀn mÄste ligga ganska tÀtt bakom oss.
Uppe pÄ berget kör vi ikapp en ensam kvinnlig cyklist, som har en filmkamera pÄ styret. Jag frÄgar om den Àr pÄ och sÄ Àr fallet. Minneskortet rÀcker för en timmes film, men batterierna tar slut snabbare. Hon berÀttar inte om hon fÄr nÄgon support med att hantera detta, eller om hon bÀr med sig allt för att kunna byta sjÀlv.
Vi Àr nu en liten grupp pÄ fyra cyklister som jobbar oss uppför berget. VÀgen planar ut och vi kan se en fjÀllsjö med en imponerande stor intilliggande camping. Beroende pÄ hur vÀgen vÀxlar riktning, sÄ fÄr vi vinden i ryggen eller i ansiktet. Det spelar ingen roll nu, för vi Àr nÀra toppen och slutet pÄ loppet nÀrmar sig. Detta markeras ytterligare genom att solen inte stÄr lika högt lÀngre, det blir svalare och kvÀllen börjar falla pÄ.
BÄde Andreas och min mage Àr vid det hÀr laget ganska trötta pÄ all gel och Vitargo som vi stoppat i oss under dagen, och börjar nu att sÀga ifrÄn. Vi tar det lugnt i depÄn pÄ toppen, dricker lite varmt te och jag fÄr i mig en tunnbrödrulle. NÀr magen tagit emot och accepterat dessa kÀnns det direkt mycket bÀttre och samma sak verkar gÀlla för Andreas, sÄ vi sÀtter av utför.
Den hÀr utförslöpan gjorde jag ganska exakt ett Är tidigare, sÄ jag minns den vÀl. NÀr jag under klÀttringens sista del beskrev den för Andreas, sÄ delade jag upp den i tre delar. Första delen gÄr frÄn toppen ner till Barrage de Roselend och dÀr hittade jag inget flyt i körningen förra Äret. Andra delen Àr en kort platÄ, som pÄbörjas med en kort backe för att sedan plana ut. Tredje delen börjar sÄ snart man passerar Barrage de Roselend och Àr en traditionell alpin vÀg, sÄ dÀr Àr det bara att stÄ pÄ. De sista kilometrarna av backen körde vi Àven med bil för tvÄ dygn sedan, nÄgot som kÀnns vÀldigt lÄngt bort just nu.
Den första delen kÀnns avig Àven idag. Vi kör sÄ snabbt som det kÀnns sÀkert. Efter en vÀnstersvÀng ser man hela Barrage de Roselend nedanför och det Àr en hÀnförande utsikt. Vi tar oss ner och pÄ det platta partiet lÀgger vi oss bredvid varandra sÄ vi kan vÀxla nÄgra ord. Avsnittet passeras snabbt och vi börjar vÄr sista utförskörning. Det Àr lÀtt att stÀlla om till en typ av vÀg som vi kÀnner igen, sÄ vi slÀpper pÄ.
Efter en stund ser jag i en kurva hur tvÄ bilar kommit ikapp oss och ligger pÄ behörigt avstÄnd bakom. Vi trycker pÄ för att de inte skall behöva köra om, men nÀr vi kommer till ett rakare avsnitt, sÄ kör den ena bilen förbi. VÀgen blir med ens mer teknisk och vi kastar oss in bakom bilen. Vi följer den sÄ tÀtt vi vÄgar, men utan att förlora suget frÄn den. I ytterligare ett rakt parti drar den ifrÄn, men sÄ snart vÀgen blir snirkligare sÄ Àr vi ikapp igen. Den sista delen av utförslöpan körs i eufori och nÀr bilen slutligen kör ifrÄn oss Àr det dags för oss att svÀnga in frÄn huvudvÀgen mot Beaufort och in pÄ vÄr sista klÀttring. Vi stannar, gapskrattar och pustar ut efter de senaste minuternas totala anspÀnning. VindvÀstarna Äker av för sista gÄngen och sedan bÀr det av igen.
Col des Saisies
Vi kör in pÄ en lokal vÀg frÄn Beaufort som ansluter till den större distriktsvÀgen till Les Saises ungefÀr halvvÀgs upp till toppen. Arrangörerna har hela tiden varit noga med att tacka de tvÄ kommuner som sponsrar loppet, Haueluce och Les Saises, och vi gissar att anledningen till detta vÀgval Àr att vi dÄ passerar byn Hauteluce.
TvÄ partier av den sista klÀttringen Àr lite extra branta och de första tvÄ kilometrarna Àr ett av dessa. Vi tar oss an klÀttringen med ro. Det Àr fortfarande mycket dagsljus kvar, sÄ vi kör bredvid varandra och det Àr inga problem att hÄlla samtalet igÄng.
VÀgen planar ut och brantar till igen strax innan Hauteluce. Vi skall precis kör ikapp en cyklist som befinner sig mitt i rondellen och som verkar tveka om han skall runda stan eller köra rakt igenom den. Utan att tveka sÄ rundar vi Hauteluce. Har vi följt vÀgen sÄ lÄngt, sÄ skall vi inte ta nÄgra genvÀgar pÄ slutet. Cyklisten ser sig nödd till att göra likadant. Efter stan klÀttrar vÀgen snabbt upp mot huvudvÀgen till Les Saisies. Innan vi nÄr vÀgkorset tittar vi ner och ser den ensamme cyklisten lÄngt nedanför oss.
Nu börjar det bli mörkt, men det Àr bara fem eller sju kilometer kvar, beroende pÄ om man tror pÄ arrangörerna eller de officiella vÀgskyltarna. Vi fortsÀtter att köra i bredd och nÀr det blir riktigt mörkt sÄ lÀgger sig Andreas nÀrmast vÀgkanten, dÄ hans lampa lyser betydligt bÀttre Àn min och det vore trist att avsluta loppet genom att köra ner i ett dike.
Vi kommer ikapp nÄgra röda bakljus och nÀr vi nÀrmar oss Les Saisies, sÄ vi Àr till slut fem cyklister som kör tillsammans. De sista kilometrarna har vi mött bÄde bilar och cyklister pÄ vÀg nerför berget, och som tutat och vinkat glatt. NÀr vi kör in i byn, sÄ fÄr vi hjÀlp av gatubelysningen och nÀr vi passerat rondellen mitt i byn, kan vi se konturerna av mÄlbanderollen lÀngre upp i backen. En Àldre cyklist i gruppen sÀtter in en spurt, sÄ att hans fru fÄr en bra bild av mÄlgÄngen, medan vi andra rullar in i lugn och ro.
MĂ„l
Vi stannar direkt efter mÄlgÄngen och gratulerar varandra. Det kÀnns fantastiskt bra. Klockan Àr strax efter 22 pÄ kvÀllen, vi gÄr Ät sidan för att inte vara i vÀgen för andra, plockar upp mobiltelefonerna och ringer till vÄra respektive. Jag kÀnner mig nÀstan euforisk och jag tycker mig höra pÄ Andreas tonfall att Àven han Àr lite hög. Det Àr pastaparty i kristallsalen, men vi beslutar oss för att först gÄ till hotellet för att duscha och byta om, det ligger ju bara runt hörnet.
Vi badar, duschar och byter om till civila klÀder. Sedan promenerar vi ner till turistkontoret och kristallsalen. Det sitter ett 40-tal cyklister vid borden, samt nÄgra funktionÀrer som vi kÀnner igen frÄn depÄerna. Vi lastar pÄ lite sallad, ost och bröd, samt ett litet glas vin, och sÄ slÄr vi oss ner. Allting smakar vÀldigt bra.
Av 250 anmÀla cyklister, sÄ lyckades 190 slutföra loppet under 19 timmar, d.v.s. komma i mÄl innan midnatt. BÀsta tid var 11:41. Andreas och jag rullade in pÄ 17:09, runt 140:e plats.
EPILOG
Kan man kÀnna sig frÀsch efter 33 mil och 8000 höjdmeter? Ja, faktiskt. Som i andra fall, sÄ Àr det farten som dödar, eller i alla fall tar knÀcken pÄ en. Genom att hela tiden köra pÄ vÄr komfortpuls och tillföra kroppen ordentligt med energi, sÄ Àr vi bÄda i förvÄnansvÀrt bra skick efter loppet.
Rent mentalt Àr den hÀr typen av lopp betydligt lÀttare att köra Àn till exempel VÀtternrundan, som jag tycker till stor del Àr som att plöja sig igenom en smet av skog utan att ha koll pÄ var man egentligen befinner sig. HÀr har man ett antal klÀttringar att klara av, samt tillhörande utförslöpor. Tack vare att varje klÀttring gÄr lÄngsamt, sÄ har man tid att beskÄda den fantastiska inramningen och att verkligen vara hÀr och nu. I utförslöporna försvinner kilometrarna snabbare Àn man hinner blinka. Detta gör loppet inte Àr 33 mil, utan sju klÀttringar, med tvÄ smÄ som bonus i början.
Vi Ă€r tacksamma för att arrangörerna har dragit loppet i den riktning som de gjort, dĂ„ i princip alla svĂ„ra och dĂ„ligt asfalterade vĂ€gavsnitt har avverkats uppför. Ăven start och mĂ„l Ă€r placerat sĂ„ att utförsĂ„kning i mörker minimeras. Trots att vi bara varit 250 startande, sĂ„ har arrangemanget samma organisation som om loppet vore för tusentals cyklister. Storartat, med andra ord. AnmĂ€lningsavgiften för loppet ligger pĂ„ omkring 1000-lappen och för detta fĂ„r man, utöver arrangemanget och upplevelsen, en riktigt snygg cykeltröja, samt en finisher-tröja till alla som fullföljer loppet inom 19 timmar. Det kĂ€nns verkligen att man fĂ„r valuta för pengarna.
Under loppets sista delar funderade jag pÄ om jag skulle köra loppet igen och hur jag skulle förÀndra upplÀgget i sÄ fall. Min slutsats blev att jag nog inte kommer att köra loppet igen. SÄ som det slutligen blev, med vÀder, sÀllskap och genomförande, sÄ blev det en upplevelse som Àr svÄr att toppa. Och dÄ kanske man skall lÄta bli. Kanske. |
|
|
