|
Förlorat lösenordet? Begär ett nytt här.
|
|
INFĂR LOPPET
Jag hade lĂ€nge funderat pĂ„ att köra Maratona dles Dolomites, men varje gĂ„ng jag gĂ„tt in pĂ„ arrangörernas hemsida och mötts av de otaliga paragraferna kring anmĂ€lan, sĂ„ hade jag lackat ut. Genombrottet kom i september 2010, nĂ€r jag pĂ„ ett trĂ€ningspass stötte ihop med Christer Ăhman. Vi började prata och fann snart en gemensam nĂ€mnare i att cykla i berg och köra utlĂ€ndska lopp. Christer berĂ€ttade att anmĂ€lan till Maratona dles Dolomites i sin enklaste form Ă€r ytterst enkel; man betalar 2 Euro för att delta i ett lotteri dĂ€r startplatserna lottas ut. Om man tillhör den lyckliga skara som fĂ„r en startplats, sĂ„ Ă€r det bara att betala in startavgiften till arrangörerna och sedan Ă€r allting klart. Lottningen sker i november Ă„ret innan loppet, sĂ„ om man inte fĂ„r en startplats, finns det Ă€ndĂ„ gott om tid för att planera in andra lopp. Merparten av paragraferna pĂ„ hemsidan Ă€r till för att hantera olika varianter som uppstĂ„r nĂ€r man inte fĂ„r nĂ„gon startplats i den första utlottningen eller om man vill byta startplats.
Planering
2012 gjorde jag ett första försök i lotteriet, men utan resultat. 2013 försökte jag igen och den hÀr gÄngen gick det bra. DÄ arrangerades Maratona dles Dolomites för 27:e gÄngen och loppet har tre olika banstrÀckningar; Sellaronda pÄ 55 kilometer, Medio pÄ 106 kilometer och Maratona som mÀter 138 kilometer. Det Àr gemensam start, vÀgarna Àr avstÀnga och man kan under loppet vÀlja vilken av banstrÀckningarna man vill köra. För mig var det givet att jag inte skulle Äka till Italien för att köra nÄgot annat Àn Maratona-banan, men om man Àr en grupp cyklister med lite blandade förutsÀttningar, sÄ kan de mindre erfarna testa ett italienskt cykellopp med fantastiska berg utan att behöva sitta i sadeln en hel dag.
Av hÀvd och gammal vana hade jag Àven anmÀlt Sven-Erik Vik till lotteriet och Àven han hade fÄtt en startplats. Tillsammans skulle vi representera Team Cappuccino i Dolomiterna. Fram emot vÄrkanten visade det sig att Sven-Eriks höft, som skulle opereras kommande höst, inte skulle orka med den pÄfrestningen som loppet innebÀr. Vi utnyttjade nÄgra av paragraferna i anmÀlan, sÄ nÄgra e-mail och telefonsamtal senare var Andreas Ingemarsson ny representant för Team Cappuccino. Arrangörsorganisationen var helt fantastisk med instÀllningen att alla frÄgestÀllningar skulle lösas sÄ smidigt som möjligt. Varje frÄga som vi skickade per e-mail fick sitt svar inom bara nÄgon timme.
Christer hade Àven rekommenderat ett hotell inför loppet, sÄ pÄ hans inrÄdan hade jag bokat Sporthotel Panorama i Corvara sÄ snart min anmÀlan var klar. I och med det, sÄ var alla pusselbitar pÄ plats inför loppet.
Förberedelser
Av semestertekniska skÀl flyger Andreas och jag till GenÚve, sÄ det blir en lÄng efterföljande bilfÀrd. Vi anlÀnder till Corvara sent pÄ kvÀllen och sista strÀckan gÄr i kolmörker över Passo Gardena. Utanför tjuter vinden och regnet piskar mot bilen. Termometern visar tvÄ plusgrader. Tröttheten efter den lÄnga bilfÀrden börjar ta ut sin rÀtt och mitt mod börjar svikta.
PÄ hotellet fÄr vi ett strÄlande mottagande. Trots den sena timmen ordnar personalen fram ett rejÀlt fat med kallskuret och lite utmÀrkt rödvin.
Vi somnar ovaggade och nÀr vi morgonen dÀrpÄ skall korsa den lilla gatan till hotellets huvudbyggnad, sÄ möts vi av en halvdecimeter nysnö som fallit under natten. Vi tror inte att det Àr sant, det Àr ju trots allt den 28:e juni.
Efter frukosten kör vi banans första halva med bil. PÄ sÄ sÀtt fÄr vi en bild av passen Campolongo, Pordoi, Sella och Gardena. VÀgarna Àr snöfria, men redan lÄngt innan vi kommer upp till Pordoi Àr omgivningarna helt vita och bergen smÀlter ihop med himlen. KlÀttringen uppför Sella Àr riktigt tuff, men i övrigt Àr det mesta som förvÀntat. Vi gör nÄgra stopp för att ta in vyerna och de mÀktiga bergen runt omkring.
Efter rundturen Äker vi till La Villa för att hÀmta vÄra startnummer. Loppets administration ligger en bit utanför byn och nÀr vi ser kön som ringlar sig upp till den, sÄ bestÀmmer vi oss snabbt att grunda med en lunch innan vi ansluter till den.
Molnen spricker upp, solen börjar titta fram, kön rör sig rimligt snabbt framÄt och det kÀnns som att saker och ting rör sig Ät rÀtt hÄll. Vi fÄr vÄra startnummer, stÀller de sista frÄgorna och tar oss sedan tillbaks till vÄr bas i Corvara, dÀr vi kopplar av i hotellets utmÀrkta relax-avdelning.
Vid middagen pĂ„ hotellet trĂ€ffar vi Christer Ăhman med familj. Han Ă€r krasslig, sĂ„ han Ă€r osĂ€ker pĂ„ om det blir nĂ„got lopp för hans del, eventuellt blir det bara en av de kortare rundorna. Han bekrĂ€ftar att vĂ€garna kommer vara avstĂ€ngda under hela loppet, vilket kĂ€nns vĂ€ldigt lyxigt. Efter en lĂ„ng och god mĂ„ltid Ă€r det slutligen dags att knyta sig.
PÄ lördagsmorgonen Àr det fortfarande kyligt, men himlen Àr blÄ och vÀgarna Àr nÀstan helt torra. Vi justerar vÄra cyklar och tar en tur ner till starten i La Villa för att kontrollera var vÄr startgrupp skall samlas. Det Àr fyra startgrupper och eftersom vi Àr förstagÄngsÄkare, sÄ hamnar vi i den sista.
EfterÄt trampar vi tillbaks till Corvara och vidare upp till toppen av Campolongo, vilket vi gör tillsammans med hundratals andra cyklister.
PÄ eftermiddagen tar vi en biltur lÀngs banans andra halva. Man tar dÄ Campolongo en andra gÄng och efter Arabba fortsÀtter vÀgen lÀnge utför, sÄ man fÄr en enastÄende vy av de omgivande bergsmassiven. Efter tvÄ kortare knÀppar, sÄ börjar loppets nÀst sista och i sÀrklass tuffaste klÀttring. Det Àr den 10 km lÄnga klÀttringen upp till Passo Giau, som snittar över 9 %. Den sista klÀttringen, Valparola, bjuder pÄ nÄgot av en överraskning, dÄ den efter ett flackt parti blir betydligt tuffare Àn vad vi tidigare hade rÀknat med.
Efter fjolÄrets Tour du Mont Blanc, sÄ har Andreas och jag utarbetat en bra modell för att planera loppet. Baserat pÄ tidigare erfarenheter frÄn liknande klÀttringar och utförskörningar har jag redan gjort en uppskattning av körtiden och tillsammans finslipar vi detaljerna kring antalet depÄstopp, samt energiintaget under loppet.
Stoppen blir inplanerade till depĂ„erna pĂ„ Gardena, Santa Lucia, samt toppen av Giau. Som Ă„ret innan siktar vi pĂ„ att vara sjĂ€lvförsörjande med energi, sĂ„ var och en tar med sig sju gel, en för var och en av de stora bergen, samt sex smĂ„ âknarkpĂ„sarâ med Vitargo för att blanda med vatten i depĂ„erna.
Planen för mitt lopp Ă€r i stora drag att det första varvet, Campolongo â Pordoi â Sella â Gardena â Campolongo, skall vara en tranportstrĂ€cka inför det andra varvet. Detta varv inleds med de tvĂ„ mindre stigningarna som leder fram till loppets höjdpunkt och tillika tuffaste klĂ€ttring, Giau. DĂ€refter Ă€r det defilering via Falzarego och Valparola in i mĂ„l. PĂ„ papperet i alla fall.
Totalt ligger vÄr planerade körtid pÄ 7:10 och 20 minuters paus, sÄ mÄlet Àr att ta sig runt under 7:30. Vi stÀmmer av vÄra planer med Christer och det verkar som att vi ligger i rÀtt hÀrad. DÄ loppet har en masstart med över 8000 cyklister, inser vi att vi inte kommer kunna hÄlla ihop utan var och en fÄr köra sitt eget race.
MARATONA DLES DOLOMITES
Start
Frukosten serveras klockan fem och de flesta som Àr uppe sÄ hÀr dags Àr redan ombytta till cykelklÀder. Efter frukosten kontrollerar vi allting en sista gÄng och dÀrefter rullar vi ivÀg till starten. VÀdret Àr klart, det Àr fem grader varmt och vÀgarna Àr torra. Som förstÀrkningsplagg har jag armvÀrmare, knÀvÀrmare, skoöverdrag och vindvÀst.
VÄr startgrupp samlas pÄ ett stort torg och nÀr vi anlÀnder strax innan klockan sex kryllar dÀr redan av cyklister. Den första startgruppen startar klockan 06:30, startgrupp tvÄ och tre startar 06:40 och vÄr startgrupp skall starta 07:00.
Platsen fylls pĂ„ och till slut Ă€r den helt fylld med cyklister. Vi förstĂ„r att starten har gĂ„tt nĂ€r kyrkklockorna börjar ringa och TV-helikoptrarna lyfter â loppets sĂ€nds direkt i italiensk TV. Allt eftersom de framförvarande startgrupperna ger sig ivĂ€g, sĂ„ flyttar vi oss framĂ„t. NĂ€r jag ser mig omkring, sĂ„ inser jag att vi faktiskt stĂ„r rĂ€tt sĂ„ lĂ„ngt fram i vĂ„r startgrupp.
NÄgra minuter innan klockan sju gÄr starten. Jag förstÄr sÄ pass mycket av speakerrösten att det Àr 9400 cyklister anmÀlda till start och att han önskar oss lycka till. Cyklister fyller bÄda körbanorna och klungan kommer direkt in i ett bra tempo utan att det skenar ivÀg.
Campolongo
Efter de fyra kilometrarna till Corvara börjar klÀttringen uppför Campolongo och nÀstan direkt dör farten. Vi sicksackar oss fram mellan cyklister och emellanÄt mÄste jag stanna helt och sÀtta ner foten. Tempot Àr bedrövligt lÄngsamt, men det Àr inte sÄ mycket att göra Ät. I en kurva stÄr Christer och hejar pÄ oss. Halsen var uppenbarligen sÄ pass dÄlig att det inte blev nÄgon start. NÀr backen planar ut, dras klungan ut och jag skuggar Andreas upp till toppen av passet.
Ăven utförsĂ„kningen gĂ„r lĂ„ngsammare Ă€n önskat, men hĂ€r gĂ„r det Ă€ndĂ„ bitvis att stĂ„ pĂ„. NĂ€r vi körde nerför passet med bil, sĂ„ kĂ€ndes vĂ€gen tight och snirklig. Nu pĂ„ cykel, sĂ„ kan man ta ut svĂ€ngarna och idag faktiskt lite mer Ă€n vanligt, nĂ€r man inte behöver bekymra sig om mötande trafik.
Tillsammans nÄr Andreas och jag Arabba, dÀr vi svÀnger höger genom stan för att ta oss an nÀsta pass.
Pordoi
KlĂ€ttringen upp till Pordoi Ă€r nio kilometer och knappt 7 % i snittlutning. Ă
ter igen Ă€r vĂ€gen till bredden fylld av cyklister och det Ă€r redan mĂ„nga som andas vĂ€ldigt tungt. Andreas Ă€r betydligt bĂ€ttre pĂ„ att hitta luckor och navigera genom fĂ€ltet, sĂ„ han seglar ifrĂ„n mig efter nĂ„gra kilometers klĂ€ttring. Jag blir omkörd av en cyklist som försiktigt, nĂ€stan viskande sĂ€ger âattenzioneâ för att fĂ„ plats lĂ€ngst ut till vĂ€nster och det Ă€r en strategi som jag sjĂ€lv börjar tillĂ€mpa med framgĂ„ng.
Jag försöker ligga sÄ lÄngt pÄ vÀnsterkanten som det bara gÄr, för dÀr ligger företrÀdesvis de lite snabbare cyklisterna i den hÀr delen av fÀltet, samt en hel del lite lÄngsammare britter.
Under klÀttringen kan man se stora delar av vÀgen upp till passet och det Àr en enastÄende vy att se alla cyklister ovanför. PÄ samma sÀtt Àr det oerhört motiverande att emellanÄt kasta ett öga ner för berget och se den höjd man tagit.
Snart efter krönet blir jag omkörd av en cyklist som hÄller en linje som jag gillar, sÄ jag trampar ikapp och lÀgger mig bakom honom. I högerkurvorna försöker de flesta köra sÄ lÄngt in som möjligt, för att ta kortast vÀg. Det gör att det Àr betydligt fÀrre cyklister pÄ vÀgens vÀnstra del och dÄ vi kan anvÀnda bÄda körfÀlten, sÄ ligger min vÀgvisare extremt lÄngt till vÀnster. Det gör att vi tar en lÀngre vÀg, men kan hÄlla en högre fart genom kurvorna och vid utgÄngen kör vi betydligt snabbare Àn de i innerspÄr. Jag skulle aldrig köra sÄ hÀr med mötande trafik, men idag Àr det klockrent och vi tar mÄnga placeringar nerför Pordoi.
Sella
I en trevĂ€gskorsning svĂ€nger vi upp mot Passo Sella och det hĂ€r Ă€r, nĂ€st Giau, dagens brantaste klĂ€ttring med sina nĂ€stan 8 % i snitt. KlĂ€ttringen gĂ„r till sin början genom tĂ€t skog och hĂ€r ligger Ă€ven den första vĂ€tskedepĂ„n. Det Ă€r fortfarande trĂ„ngt pĂ„ vĂ€gen och tempot i klungan sĂ€nks ytterligare pĂ„ grund av den branta lutningen. Ăven om klĂ€ttringen bara Ă€r drygt 5 km lĂ„ng, sĂ„ börjar procenten nu ta ut sin rĂ€tt.
PÄ nerfÀrden tillÀmpar jag min nyvunna utförskörningsteknik och Àven hÀr fungerar den bra.
Gardena
OcksÄ denna klÀttring börjar direkt efter ett trevÀgskors mitt ute i skogen. Efter en stund kommer jag fram till depÄn och Äker in enligt plan. Jag har druckit hyfsat bra, men inte sÄ bra att jag behöver fylla bÄda flaskorna.
KlĂ€ttringen avbryts av en lĂ€tt utförslöpa och helt plötsligt blir jag osĂ€ker pĂ„ vilket berg jag befinner mig. Under vĂ„r biltur hade Andreas och jag sett att Gardena-klĂ€ttringen planat ut, men nu gĂ„r det utför och ovissheten tar tag om mig. Ăr jag pĂ„ Sella och följaktligen stannat pĂ„ fel depĂ„? Men Sella Ă€r ju Ă€nnu brantare. Jag inser att jag börjar bli trött nĂ€r den hĂ€r typen av frĂ„gor dyker upp och bestĂ€mmer mig för att dricka mer, samt fortsĂ€tta trampa och inte fundera sĂ„ mycket. Var jag befinner mig kommer att ge sig nĂ€r jag kommer upp till passet.
VÀgen skjuter ivÀg i höjden igen och mycket riktigt visar det sig vara Passo Gardena som jag kommer upp till.
Det Àr nu tredje gÄngen jag kör utför Gardena-passet ner mot Corvara. Den första turen, nÀr vi anlÀnde till Corvara i mörker och ösregn kÀnns vÀldigt lÄngt bort. Andra gÄngen under rekognosceringen med snödrivor vid vÀgkanten var marginellt bÀttre. Nu nÀr vÀdret Àr vackert och bilen utbytt mot cykeln, sÄ kÀnns allting klockrent.
Under nerfÀrden sneglar jag pÄ fÀrddatorn och inser att den tappat förbindelsen med hastighetssensorn. Nu blir det svÄrt att hÄlla koll pÄ distansen, men jag kollade klockan nÀr vi passerade startlinjen och har memorerat ett par mellantider, sÄ jag kÀnner mig trygg i att kunna ha koll pÄ hur jag ligger till.
VÀl nere i Corvara gör jag ett kort stopp för att justera hastighetssensorn och fortsÀtter sedan direkt vidare.
Campolongo
KlÀttringen uppför Campolongo börjar frÄn en annan del av Corvara, men ansluter snart till den ursprungliga vÀgen. Jag hÄller uppsikt efter Christer och ser honom pÄ samma plats som förut. Vi hejar pÄ varandra, jag sÀger att jag ligger lite efter min plan, Christer ropar nÄgra uppmuntrande ord och sedan bÀr det vidare.
Nu Àr det betydligt rymligare pÄ vÀgen, dÄ mÄnga cyklister nöjer sig med att köra 55-kilometersvarvet över de fyra första passen. KlÀttringen gÄr följaktligen betydligt smidigare och snabbare Àn pÄ första varvet, men jag börjar kÀnna av mitt ena knÀ. Till min förskrÀckelse inser jag att jag inte tagit med nÄgra Voltaren-tabletter, nÄgot som jag gör av rutin pÄ den hÀr typen av lopp. Jag fullföljer tanken och kommer till slutsatsen att om jag inte packade ner tabletterna, sÄ mÄste jag nÄgonstans inom mig vetat att jag klarar loppet utan. Jag kopplar av och trampar vidare.
Ăven den efterföljande utförslöpan till Arabba gĂ„r snabbare den hĂ€r gĂ„ngen. Efter Arabba tappar hastighetssensorn kontakten igen, nĂ„got jag Ă„ter igen ignorerar. VĂ€gen bĂ€r utför lĂ€ngs bergssidan med hĂ€nförande vyer över dalen och solen lyser frĂ„n en nĂ€st intill klarblĂ„ himmel. Periodvis slĂ„r jag följe med enstaka cyklister, men det blir sĂ€llan under nĂ„gon lĂ€ngre tid, sĂ„ en stor del av den hĂ€r strĂ€ckningen kör jag sjĂ€lv. Ibland blir jag ikappkörd av nĂ„gra cyklister och ibland kör jag ikapp nĂ„gra andra. Hela tiden hĂ„ller jag uppsikt om jag kan se Andreas nĂ„gonstans, men jag lyckas inte komma ikapp honom.
Utförskörningen avbryts av den första knĂ€ppen uppför och efter en kilometer delar sig vĂ€gen mellan den mellanlĂ„nga 106-kilometersbanan och Maratona-banan. Mellanbanan gĂ„r direkt upp mot Falzarego och Valparola, medan den lĂ„nga banan tar en loop över den andra knĂ€ppen, Santa Lucia, samt Passo Giau, för att slutligen ta sig an Valparola frĂ„n Cortina dâAmpezzo-hĂ„llet.
Santa Lucia
KlÀttringen upp mot Santa Lucia Àr drygt 2 kilometer lÄng med drygt 7 % lutning och definitivt nÄgot att bita i, men efter den lÄnga utförslöpan sÄ kÀnns den bara som en förrÀtt till Giau. Jag tar det lugnt uppför, stannar i depÄn enligt plan och ser till att fÄ flaskorna helt fyllda.
Jag justerar hastighetssensorn och sÀtter dÀrefter av utför och vidare mot Giau. Banan följer vÀgskyltarna mot Marmolada för att tvÀrt svÀnga av vÀnster upp mot dagens höjdpunkt.
Giau
VÀgen upp till passet Àr nÀstan exakt en mil med en snittlutning över 9 %. Hur man Àn vÀnder och vrider pÄ siffrorna, sÄ Àr det ett brutalt bergspass som vÀntar.
KlÀttringen börjar direkt och vÀgen skjuter i höjden. Arrangörerna har lagt ut mattor för tidtagning pÄ alla bergspass, samt pÄ nÄgra andra kritiska punkter. En sÄdan matta ligger en bit upp i backen och det kÀnns som en evighet mellan det att jag gÄr in i klÀttringen och det att jag kör över mattan.
Det Ă€r mĂ„nga cyklister pĂ„ berget och samtliga i den hĂ€r delen av fĂ€ltet hĂ„ller ett bedrövligt lĂ„ngsamt tempo, inklusive jag sjĂ€lv â hastighetsmĂ€taren ligger pĂ„ grĂ€nsen mellan en- och tvĂ„siffriga vĂ€rden. Efter en stund hittar jag min rytm och börjar sega mig förbi andra cyklister, Ă€ven om varje omkörning oftast blir en utdragen historia.
Under de första kilometrarna korsas floden Codalonga fyra gÄnger och varje bro ger en aning respit, men inte mycket. Min mÄlsÀttning Àr att dricka tre gÄnger under varje kilometer och jag försöker hela tiden ta sikte pÄ den lÄngsammaste cyklisten framför mig och tugga mig ikapp denne. Jag inser att det Àr ett förvÄnansvÀrt stort antal kvinnor som kör loppet och att mÄnga, relativt min egen förmÄga, kör pÄ mycket starkt.
Efter nÀstan en timmes klÀttring nÄr jag toppen och depÄn som ligger dÀr. BÄda 75-centiliterflaskorna Àr i det nÀrmaste slut och jag fyller bÄde flaskor och fickor. NÀr jag lÀmnar depÄn ser det ut som att jag ligger 21 minuter före tidplanen och drömmen om en totaltid under 7 timmar börjar formas i mitt huvud.
Jag upplevde utförsÄkningen nerför Giau med bil som trixig, men pÄ cykel Àr det inga problem och pÄ nÄgra rakstrÀckor kan man slÀppa pÄ helt. Jag kör förbi en cyklist som rest sig efter en vurpa i en innerkurva. Han har en kamrat till hjÀlp, sÄ jag kör vidare.
VĂ€gen planar ut och börjar klĂ€ttra innan Pocol, som Ă€r vĂ€gskĂ€let en halvmil frĂ„n Cortina dâAmpezzo och som tar en vidare upp mot Passo Falzarego och sedan Valparola.
Valparola
Jag svĂ€nger vĂ€nster i vĂ€gskĂ€let och möts direkt av kramp i vĂ€nster ljumske. Den kommer helt oanmĂ€ld och smĂ€rtan gör att jag direkt rullar in till vĂ€gkanen och tar mig av cykeln. Hur mycket jag Ă€n har druckit uppför och utför Giau, sĂ„ har det inte varit tillrĂ€ckligt. Fasiken ocksĂ„. Jag trycker i mig en och en halv gel â hade jag sĂ„ mĂ„nga kvar? â samt en försvarlig mĂ€ngd sportdryck. RĂ€tt snart kĂ€nner jag att krampen Ă€r borta, sĂ„ jag ger mig av. Krampen har dock lĂ€mnat efter sig ett Ă€rr i muskeln och jag vet att om jag gĂ„r pĂ„ det minsta fĂ„r hĂ„rt, sĂ„ kommer den tillbaks med oförminskad kraft.
Alla funderingar pÄ en tid under sju timmar grusas sönder med ett hammarslag och nu gÀller det att kÀmpa för att hÄlla planen för 7:30. Jag kör vidare pÄ en nÄgot lÀgre anstrÀngningsnivÄ, med fullt fokus pÄ att undvika ytterligare kramp.
Backen planar ut och det gÄr att hÄlla ett högre tempo, men hjÀrnspökena hÄller ner hastigheten. Jag hÄller jÀmn fart med en grupp cyklister en bit lÀngre fram, men jag gör ingen som helst ansats att köra ifatt. Det gÄr upp för mig att jag fram tills nu i klÀttringarna hÄllit mig pÄ vÀgens vÀnstra sida, i omkörningsfil, men att jag nu glidit in pÄ den högra delen.
Efter de flacka kilometrarna börjar klÀttringen igen med partier omkring 7 %. Backen mÀter trots allt totalt 13 kilometer och nÄgon defilering Àr det inte tal om i detta lÀge.
Falzarego Àr det första passet som man kommer upp till och dÀrifrÄn gÄr vÀgen dels ner till Arabba, dels upp mot Valparola. DÀr finns ocksÄ en vÀtskedepÄ och jag funderar pÄ om jag skall fylla flaskorna en sista gÄng, för krampen har tÀrt hÄrt pÄ deras innehÄll. NÀr jag passerar depÄn för att ta mig an den dryga kilometern upp mot Valparola kÀnner jag mig rimligt frÀsch, sÄ jag stÄr över depÄn och fortsÀtter uppÄt.
Efter cirka femhundra meter sĂ€tter krampen in igen och jag mĂ„ste stanna vid en parkeringsficka. Jag sĂ€tter i mig nĂ€stan hela Ă„terstoden av min sportdryck och tittar ner mot Falzarego. Att vĂ€nda för att fylla flaskorna Ă€r otĂ€nkbart. En Ă„skĂ„dare rusar entusiastiskt fram och vill hjĂ€lpa till. âDrick, drickâ, ropar han, precis som om jag inte visste. Det finns bara inte sĂ„ mycket kvar att dricka i mina flaskor. Han tar tag i min cykel och vill hjĂ€lpa mig att komma igĂ„ng, men jag Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n redo och börjar bli rĂ€tt sĂ„ irriterad pĂ„ honom. Jag sĂ€ger att jag klarar mig sjĂ€lv, vilket han ignorerar. Han vill fortfarande skjuta pĂ„ cykeln för att jag skall komma igĂ„ng. Till slut har krampen avtagit sĂ„ jag kan kliva upp pĂ„ cykeln och trampa dĂ€rifrĂ„n. Sista biten upp till passet gĂ„r vĂ€ldigt lĂ„ngsamt och försiktigt.
Efter krönet öppnar sig vÀgen med vida kurvor och utförskörningen hade under normala omstÀndigheter varit helt underbar. Nu mÄste jag istÀllet trampa genom vÀnsterkurvorna för att undvika att dra upp höger ben och dÄ fÄ kramphugg i lÄret. PÄ det stora hela Àr det en hÀrlig utförslöpa och kilometrarna tickar pÄ, om Àn inte sÄ snabbt som jag hade önskat.
Runt Cassiano blir vÀgen flackare och jag mÄste trampa igen. Jag tar det riktigt försiktigt och sista biten in till La Villa brantar det pÄ igen. FrÄn La Villa klÀttrar vÀgen lÀtt tillbaks till Corvara och jag har sparat nÄgra slurkar till den hÀr strÀckan. Tempot Àr ungefÀr detsamma som vi höll pÄ morgonen och det kÀnns bra att köra uppför pÄ stora klingan igen.
Vi Àr nÄgra cyklister som tillsammans trampar in mot Corvara. De flesta lÀgger pÄ en spurt, men det Àr bortom mig och det kÀnns vÀldigt skönt att korsa mÄllinjen.
MĂ„l
Jag kikar pÄ den officiella klockan och det ser ut som att jag kört pÄ omkring 7:10. I efterhand visar det sig att totaltiden blev 7:08 inklusive uppskattningsvis 12 minuters paus. Jag Àr riktigt nöjd med tiden, Àven om mina lÄr tycker annorlunda. PÄ det stora hela har jag disponerat loppet rimligt bra, Àven om jag borde tryckt i mig mer energi pÄ Giau och tagit ett extra stopp pÄ Falzarego.
Vid mÄlgÄngen Àr det pastaparty och alla deltagare kan kvittera ut en vindvÀst. Solen gassar, jag Àr trött och törstig, och det sista jag kÀnner för Àr att stÀlla mig i en lÄng kö. Och med handen pÄ hjÀrtat, sÄ har Ärets design pÄ vÀsten, liksom pÄ den övriga kollektionen, en hel del övrigt att önska.
Jag cyklar tillbaks till hotellet och börjar sanera cykel, mina klÀder och mig sjÀlv. Efter en stund kommer Andreas, som hunnit med sÄvÀl att hÀmta ut sin vÀst och fÄ i sig lite pasta och öl. Till min förvÄning har han kört pÄ 7:15, en ekvation som jag inte kan fÄ ihop. Förklaringen Àr dock enkel, för vid depÄn pÄ Gardena behövde han göra en teknisk paus. Han sÄg mig nÀr jag lÀmnade depÄn, men i det lÀget hade han Ànnu inte hunnit fylla sina flaskor och fickor. DÀrför har vi bÄda vetat att den andre lÄg framför, med den skillnaden att jag hade fel.
PÄ kvÀllen ordnar hotellet en fantastisk buffé innan middagen. Vi minglar och fÄr lite mer tid att prata med Christer och hans familj. Christers hals hade slutligen satt stopp för den hÀr starten och jag inser vilket tungt beslut det mÄste varit att avstÄ loppet.
Vi öser superlativer över hotellet, dess service och mat, samt över loppet och dess organisation. Det enda som jag eventuellt kan ha synpunkter pÄ Àr att bevakningen frÄn TV-helikoptrarna var aningen tunn just över vÄr del av loppet.
|
|
|
