|
Förlorat lösenordet? Begär ett nytt här.
|
|
PROLOG
1999 körde jag Jotunheimen Rundt för första gÄngen. Det var det första lopp som jag körde utanför Sverige och det var det första lopp som jag tvingades bryta. För att hantera min besvikelse den gÄngen, sÄ skrev jag ner mina upplevelser frÄn loppet, i nÄgon form av terapeutiskt syfte. Det var dÄ jag insÄg att jag tyckte om att skriva. Dels som en minnesteckning över det som jag hade varit med om, dels som erfarenheter och tips för det fall att jag skulle köra loppet igen, samt i bÀsta fall som inspiration för nÄgon annan.
Jotunheimen Rundt Àr följaktligen ett lopp som har betytt mycket för mig. Det Àr Àven ett lopp som jag hyser största respekt inför.
Inför varje sĂ€song brukar jag försöka anmĂ€la mig till ett lopp som fĂ„r bli âĂ„rets loppâ. Det skall vara nĂ„got utöver det vanliga, nĂ„got som jag kan trĂ€na för och ha som mĂ„l. Risken med att ett enda lopp fĂ„r en sĂ„dan status Ă€r givetvis att vid ett misslyckande, sĂ„ blir fallet vĂ€ldigt högt. Samtidigt sĂ„ Ă€r det lite av charmen och de Ă„r som jag inte kört nĂ„got sĂ„dant lopp har kĂ€nts lite som förlorade Ă„r ur ett cykelperspektiv.
Helst skall det hÀr loppet vÀvas in i övrig semesterlogistik pÄ ett smidigt sÀtt. Med tanke pÄ vÄr planeringshorisont hemma och att mÄnga spÀnnande lopp numera öppnar registreringen i november Äret innan, samt blir fulltecknade pÄ nolltid, sÄ har detta blivit ett pussel som Àr allt svÄrare att lÀgga.
I Är blev det dock lÀtt. Tillsammans med nÄgra vÀnner skulle vi vandra i Jotunheimen och för att göra upplÀgget attraktivare för mig, som om det skulle behövas, sÄ blev jag tillfrÄgad om jag inte ville cykla Jotunheimen Rundt i samma veva. Har pÄven en lustig hatt?
INFĂR LOPPET
Planering
Efter en snabb rundkoll, sĂ„ Ă€r Andreas Ingemarsson sugen att hĂ€nga pĂ„. Det blir premiĂ€r för hans del. Vi anmĂ€ler oss i mitten av januari, men dĂ„ vi inte har koll pĂ„ vĂ„ra övriga semesterplaner, sĂ„ avvaktar vi med att boka boende. I slutet av april inser vi att vi Ă€ndĂ„ mĂ„ste boka nĂ„got, men dĂ„ Ă€r alla hotell i LĂ€rdal fullbokade. Via Ărebrocyklisterna fĂ„r vi kontakt med Sanden Pensjonat och de har rum kvar. Vi kan pusta ut.
Semestern nÀrmar sig. VÄra vÀnners köksrenovering drar ut pÄ tiden och tvingar fram en omplanering. NÀr en kraftig förkylning slutligen bryter ut, sÄ Àr den enda Äterstoden frÄn vÄr vandring i Jotunheimen mitt deltagande i Jotunheimen Rundt.
LĂ€rdal
Inga-Lill och jag kommer till LÀrdal via Göteborg och Oslo, medan Andreas och Anna kommer direkt frÄn VÀsterÄs. De anlÀnder sent pÄ torsdagen, medan vi Äker frÄn Oslo pÄ fredagsmorgonen och kommer fram under tidig eftermiddag.
Sedan vi lÀmnade Göteborg har vÀdret i bÀsta fall kunna kallats för instabilt och just nÀr vi anlÀnder till LÀrdal sÄ kommer ett skyfall med vindbyar av en kaliber som vi inte upplevt nÄgonstans under resan. Ett DNS-alternativ ter sig helt plötsligt vÀldigt attraktivt.
VÀderprognosen har inte sett helt ljus ut för loppet. Om den skulle slÄ in, och med extremt mycket tur, sÄ skulle man kunna kryssa mellan fronterna tÀmligen torrskodd, men inte ens den starkaste dumoptimismen kan fÄ mig att tro pÄ ett sÄdant scenario. Om man startar, sÄ kommer man att bli dyngsur, men det ser Ätminstone inte ut som att det blir minusgrader nÄgonstans. Genomblöt i kombination med minusgrader pÄ Valdresflya kostade mig tre förfrusna fingertoppar 2000, sÄ den erfarenheten Àr redan avprickad.
Det Ă€r nio Ă„r sedan jag körde loppet senast och det har hĂ€nt en hel del sedan dess. Ă
rets upplaga har varit fulltecknad sedan ett par mÄnader och arrangörernas logistik med bagagetransport till de olika depÄerna har utvecklats till en egen konstform. Utöver nummerlapp och chip som skall fÀstas pÄ hjÀlmen, sÄ fÄr alla en reflexvÀst och en promemoria som beskriver de vÀgarbeten som finns lÀngs loppet. VÀgbanans beskaffenhet beskrivs i ord och bild, tillsammans med information om hur lÄngt det Àr till dessa och hur lÄnga de Àr. Det Àr otroligt professionellt och lÄngt ifrÄn det lopp som jag stÀllde upp i sjutton Är sen, Àven om det dÄ hade en hÀrlig charm.
Förberedelse
Min mentala förberedelse inför Ärets lopp har varit obefintlig. Jag har lÀst igenom mina anteckningar frÄn de tvÄ senaste loppen och bestÀmmer mig för att köra ett likadant upplÀgg, d.v.s. endast stanna i depÄerna i Fagernes, Randsverk och Sognefjell Turisthytte. Till Fagernes skickar jag tvÄ fÀrdiga flaskor med Vitargo, samt tvÄ Snickers och en gel. Till de övriga skickar jag tvÄ knarkpÄsar med Vitargo-pulver, en Snickers och en gel.
Andreas skickar Àven med ett nÀstan komplett ombyte till Randsverk. Jag funderar pÄ att göra likadant, men efter lite dividerande med mig sjÀlv sÄ avstÄr jag. Det vore intressant att skicka ivÀg torra strumpor och handskar. Men att genomsur och kall byta strumpor skulle vara ett helt eget projekt som skulle kosta massor med tid och risken Àr att de nya strumporna skulle bli genomblöta pÄ nolltid. Och eftersom jag bara har med mig ett par lÄnga handskar, sÄ har jag inget andra par att skicka till nÄgon depÄ.
Annars sÄ Àr klÀdvalet ganska lÀtt en sÄdan hÀr dag; Smartwool-strumpor, undertröja av ylleblandning, arm- och knÀvÀrmare, överdragsdamasker, samt arrangörernas vindvÀst. Jag vet inte hur mÄnga typer av lÄnga cykelhandskar som jag provat genom Ären, men nu har jag hittat en variant som funkar bra sÄ lÀnge det inte Àr alltför kallt. Det Àr ett par Black Diamond Midweight Liner som jag förstÀrker med ett par vanliga korta cykelhandskar utanpÄ. De vÀrmer Àven nÀr de Àr blöta och ger bra kÀnsla nÀr man rotar runt i ryggfickorna.
Med mig pÄ cykeln har jag bara en mini-pump monterad under ena flaskstÀllet, samt en sadelvÀska av minsta modell. I den har jag fÄtt ner tvÄ tunna reservslangar, extra laglappar, dÀckavdragare, multi-verktyg, ventiladapter till bilpump, samt en liten trasa. Det gÄr om man vill. För dagen sitter Àven belysning monterad. Det handlar mer om att synas Àn att se, för natten Àr ljus, Àven nÀr vÀdret Àr uselt.
Fram emot kvÀllen upphör regnet och vÀgarna torkar upp. Klockan 18 startar de cyklister som avser att ta 24 timmar pÄ sig. Vi Àr just dÄ i fÀrd med att avsluta vÄr middag pÄ en uteservering ett stenkast dÀrifrÄn, sÄ vi knatar bort och ger dem en applÄd nÀr starten gÄr.
JOTUNHEIMEN RUNDT
Start
VÄrt eget startfÀlt Àr uppdelat i tvÄ startgrupper, vÄr egen som startar 21:10 och en andra som startar fem minuter senare. Precis innan start informerar tÀvlingsledningen ytterligare om vÀgarbetena. Det första ligger pÄ toppen av Filefjell och Àr tÀmligen odramatiskt. Det andra dÀremot ligger i den efterföljande utförskörningen och Àr betydligt tuffare. I det partiet kommer master-motorcykeln att hÄlla 20 till 30 km/h och ingen fÄr passera den. Det kÀnns som helt rÀtt drag av arrangörerna. Sedan börjar nedrÀkningen och sÄ Àr vi ivÀg.
Filefjell
Starten gÄr och det blir direkt ett högt tempo genom staden. Alla vill vara sÄ lÄngt fram som möjligt, Àven Andreas och jag. Vi har som ambition att hela tiden ha kontakt med tÀten, sÄ att vi inte blir avhÀngda om klungan skulle spricka upp. Efter en stund ser vi Johan Mölleborn nÄgra placeringar framför oss, sÄ vi jobbar oss upp och vÀxlar nÄgra ord. Generellt, sÄ hÄller jag mig nÄgra positioner bakom Andreas och Johan.
Vi följer nya E16, men sÄ snart vÀgen gÄr genom en tunnel, sÄ viker vi av och kör den gamla vÀgen. DÄ breder klungan ut sig och fyller hela körbanans bredd. Tempot Àr nÄgot lÀgre Àn jag minns det frÄn tidigare Är och emellanÄt kommer attacker frÄn tÀten. Vid tvÄ tillfÀllen spricker klungan precis efter Andreas och vid bÄda dessa tillfÀllen stÀller jag mig pÄ pedalerna och tÀpper luckan. Jag inser dÄ att arrangörernas vindvÀst Àr alldeles för tÀt för mig och jag svettas kopiöst i den.
Efter drygt fyra mils körning kommer sÄ attacken som sprÀnger fÀltet. Uppskattningsvis ett 30-tal cyklister gÄr ivÀg. Johan följer med utan problem, medan Andreas och en svartklÀdd Äkare försöker tÀppa luckan. SjÀlv försöker jag komma ifatt Andreas och den svartklÀdde. Luckan vÀxer framför Andreas medan jag sjÀlv kör för öppna spjÀll utan att nÄgot tycks hÀnda. Jag fÄr en skymt av pulsmÀtaren och ser att den visar 171 slag per minut. Jag kör för allt vad jag Àr vÀrd tills jag kommit ikapp Andreas, samtidigt som den framförvarande gruppen definitivt seglar ivÀg. Vi har inte ens kört fem mil och det kÀnns som att loppet Àr över.
Andreas och jag ligger ensamma efter tÀten och vi ser hur enstaka cyklister faller ifrÄn tÀtgruppen allt eftersom. NÄgon enstaka cyklist kommer upp och kör förbi, men vi hÄller vÄrt tempo. Precis innan toppen blir vi ikappkörda av en större klunga och vi hÀnger pÄ utan problem. Helt plötsligt mÀrker jag att det regnar.
Vi passerar första toppen efter 2:10, i princip samma tid som under mina tvÄ senaste lopp. Vi fÄr ovationer frÄn ett gÀng som stÄr och grillar över öppen eld, och sedan gÄr vi in i det första gruspartiet. Det Àr helt odramatiskt och vi sÀnker knappt farten.
Min minnesbild Àr att första utförskörningen Àr vÀldigt snÀll, men idag kÀnns den nÀstan helt platt.
Sex kilometer efter krönet kommer vi in i det andra vĂ€garbetet och det Ă€r tuffare Ă€n det första, men inte sĂ„ dramatiskt som jag hade befarat. Hastigheten gĂ„r ner till dryga 30 km/h. EmellanĂ„t blir jag omkörd, men pĂ„ det stora hela tycker jag att det flyter pĂ„ rĂ€tt sĂ„ bra. Jag tittar ner pĂ„ mina ben och ser en bild hĂ€mtad frĂ„n Paris â Roubaix. Allt Ă€r brunsvart av grus och just nu vill jag bara att regnet skall tillta och skölja bort sĂ„ mycket det bara gĂ„r.
NÀr gruspartiet tar slut efter tvÄ kilometer, ser jag att jag har en cyklist cirka 50 meter framför mig. NÀr jag vÀnder mig om, sÄ Àr det helt tomt. Jag Àr sist och har en 50-meterslucka framför mig. Jag vrÀker in tyngsta vÀxeln och trampar pÄ för allt vad jag Àr vÀrd, men jag trampar nÀstan bara luft.
I den tilltagande skymningen ser jag hur klungan grupperar sig framför mig, sÄ nÀra men samtidigt sÄ oÀndligt lÄngt borta. Jag kryper ihop och gör mig sÄ liten jag kan och ser hur jag faktiskt tar in pÄ klungan. Men det gÄr lÄngsamt, sÄ förskrÀckligt lÄngsamt. Och 30 meter Àr sÄ förskrÀckligt lÄngt. SÄ kommer vi ner till en sjö, vÀgen planar ut och sÄ Àr de pÄ vÀg bort igen.
Jag förbannar mig sjÀlv. Att inte orka hÀnga med tÀtgruppen mÄ vara en sak, men att sjabbla bort andragruppen pÄ det hÀr sÀtter Àr rent bedrövligt.
Helt plötsligt blir jag omkörd av en cyklist med nummer 301 pÄ ryggen och det kÀnns som att bli omkörd av ett expresstÄg nÀr man hankar sig fram pÄ en dressin. Instinktivt hoppar jag in pÄ hans hjul, men samtidigt inser jag att det gÄr alldeles för fort. Samtidigt sÄ Àr det hÀr min enda chans att komma ikapp andragruppen. Samtidigt som det gÄr alldeles för fort.
Jag tar hans hjul och ligger klistrad vid det. Att hjÀlpa till att dra Àr fullstÀndigt uteslutet, nÀr jag knappt orkar hÄlla rullen. Samtidigt sÄ ser jag hur han tar in pÄ gruppen. LÄngsamt, lÄngsamt tar han meter för meter och jag Àr grymt imponerad. Samtidigt som det gÄr alldeles för fort. Efter uppskattningsvis en knapp mils körning, nio mil in i loppet, har han kört ikapp klungan och som en urkramad disktrasa har jag följt med.
TÀten kör belgisk kedja och jag gÄr med ett par varv tills jag inser att det Àr alldeles för jobbigt för mina ben. Resten av resan till Fagernes lÀgger jag mig lÄngt ner i klungan och ser till att bara följa med.
Fagernes
Efter att vi stannat i depÄn, sÄ lutar Andreas och jag vÄra cyklar mot varandra. Vi hittar snabbt vÄra pÄsar, byter cykelflaskor, fyller fickor och lÀttar pÄ trycket. Allt gÄr som en dans. Den senaste tiden har min frambroms skrapat illa och nÀr Andreas sÀger att han skall tömma sina fickor pÄ skrÀp sÄ sÀger jag att jag skall försöka torka rent min framfÀlg. Jag tar min cykel bort till depÄn, lyckas fÄ tag pÄ lite papper, men allt gÄr som i slow motion. Jag hör hur nÄgon ropar att gruppen har 30 sekunder till start. FÀlgen har blivit hjÀlpligt ren, men jag ser inte Andreas och gruppen Àr pÄ vÀg bort. Jag ropar högt efter Andreas nÄgra gÄnger, fÄr inget svar, sÄ jag hoppar upp pÄ cykeln. VÀgen Àr helt tom. Det finns ingen cyklist framför mig, bara skog, regn och mörker. Det Àr tredje gÄngen jag gör bort mig innan loppet knappt hunnit börja.
Valdresflya
Jag trampar pĂ„ och direkt börjar hjĂ€rnspökena att dyka upp. Ăr det hĂ€r verkligen rĂ€tt vĂ€g? Det Ă€r ju den enda vĂ€gen som finns! Ăr du sĂ€ker pĂ„ det?
Jag vet att det skall komma en vÀgskylt som varnar för en utförskörning pÄ 8 %. Fram till den sÄ söker jag förtvivlat efter skyltar mot Beitostölen. Helt plötsligt blir jag ikappkörd av en cyklist. Det kÀnns befriande. Vi börjat prata direkt och han berÀttar om sina vÀrsta minnen frÄn tidigare lopp. SÄ sÀger han nÄgot som jag inte uppfattar och sedan Àr han borta. Har han vÀnt? Har han ens varit hÀr?
Jag kommer fram till 8 %-skylten och kort dÀrpÄ ser jag en vÀgvisare mot Beitostölen. NÄgonstans upphör regnet och jag kan trampa vidare i min ensamhet, men nu mycket bÀttre till mods. En mindre grupp kommer ikapp, jag hÀnger med nÄgra kilometer, men de skall gÄ in i depÄn i Beitostölen, medan jag skall fortsÀtta.
Vi Àr tvÄ cyklister som trampar vidare, men nÀr vi blir ikappkörda av en tredje som hÄller ett mycket högre tempo, sÄ försvinner de bÄda andra. Jag ser hur avstÄndet till deras baklyktor ökar, för att snart försvinna helt.
VÀgen uppför Valdresflya Àr rÀtt sÄ lÀttkörd Ànda tills man kommer till en första topp en knapp mil efter Beitostölen. Sedan gÄr vÀgen utför en bit, för att avslutas med ett segt parti upp till toppen. Jag har redan kört genom dimma upp mot den första toppen och snart kommer den igen. NÄgra kilometer innan krönet kommer regnet och nu Àr det betydligt kallare Àn tidigare.
Normalt sett sÄ skulle utförskörningen nerför Valdresflya vara en av loppets höjdpunkter. Nu Àr jag genomblöt, kall, trött, frusen och ensam, och allt annat Àn kaxig. Att rÄka ut för en olycka nu vore ingen bra idé. Under rÀtt förutsÀttningar, sÄ kan man köra riktigt fort hÀr. Nu bromsar jag ner farten betydligt tidigare Àn vad som Àr nödvÀndigt.
Jag kör förbi cyklister vars startnummer börjar med â1â. De har i regel mer packning med sig och jag gissar att det Ă€r gĂ€nget som startade tre timmar före oss. Jag hittar ingen som jag kan köra tillsammans med, utan fortsĂ€tter utför mot Randsverk.
Randsverk
Ănda sedan nedfĂ€rden frĂ„n Filefjell har jag varit medveten om att fötterna Ă€r alldeles för kalla och jag har i princip hela tiden hĂ„llit tĂ„rna i rörelse för att inte de skall domna bort helt. I depĂ„n i Fagernes har kroppen kĂ€nts bra, men nu i Randsverk sĂ„ gĂ„r kylan och vĂ€tan igenom mĂ€rg och ben.
Det regnar, men himlen Àr ljus. Jag letar fram min pÄse och ser om jag kan hitta Andreas. Det gör jag inte, sÄ jag byter innehÄll i ryggfickorna och blandar ny Vitargo. Till den hÀr depÄn har jag skickat en mycket potent koffein-gel som jag sparat frÄn Haute Route nÄgra Är tidigare. Jag sÀtter i mig hela pÄ en gÄng och den kickar in direkt.
Jag försöker Àta nÄgra mackor, men det Àr trögt att fÄ i sig nÄgot. En del av mig gÄr pÄ högvarv och vill bara ivÀg, medan en annan del förstÄr att jag mÄste tagga ner, fÄ i mig energi och fÄ upp vÀrmen. Det kÀnns som om jag befinner mig i tvÄ filmer samtidigt. Den ena gÄr i slow motion medan i den andra sÄ gÄr tiden alldeles för fort. Till slut fattar jag att jag inte kan stÄ och vela lÀngre, hoppar upp pÄ cykeln och ger mig ivÀg.
Mot Lom
Direkt efter depÄn börjar en dryga halvmilen lÄng klÀttring. Jag ser en ensam cyklist en bit uppÄt vÀgen och efter en stund kommer jag ikapp honom. Han Àr norrman, vi vÀxlar nÄgra ord och sÄ fortsÀtter vi vidare tillsammans.
Funktionen i min högerhand Àr mÀrkbart reducerad. För att vÀxla till en lÀttare vÀxel, sÄ mÄste jag anvÀnda mig av handloven och pressa pÄ med hela handen. För att dricka mÄste jag först fÄ ut flaskan, sedan stödja den mot lÄret och byta grepp, för att slutligen kunna fÄ i mig nÄgot. Varje gÄng slÀpper jag lucka till norrmannen för att ha god vingelmÄn uti fall nÄgot skulle gÄ snett.
Jag inser att det hÀr Àr ohÄllbart och att jag mÄste fÄ upp finmotoriken i högerhanden. Den vÀnstra fÄr tills vidare och klara sig bÀst den kan. För att trÀna högerhanden, sÄ dricker och vÀxlar jag oftare Àn jag behöver, och till slut ÄtervÀnder förmÄgan, om Àn lÄngsammare Àn jag önskar.
Vi avverkar utförslöpan till VÄgovattnet i nÄgot som skulle kunna liknas vid stabilt vÀder. NÀr vi kommer ut pÄ huvudvÀgen mot Lom, sÄ passerar vi flÀckar av torr asfalt. Ibland verkar norrmannen vara vÀldigt stark och ibland verkar han nÀstan slut. Men det intrycket kanske jag sjÀlv ocksÄ ger.
NÄgon mil före Lom blir vi ikappkörda av tvÄ cyklister och vi fortsÀtter vidare pÄ fyra man. KnÀna börjar nu kÀnnas och det Àr utsidan av knÀskÄlarna som vÀrker i vissa lÀgen. Detta gör att jag tappar gruppen efter varje litet krön som vi passerar. Det rör sig bara om nÄgra meter och jag kör ikapp dessa lÀtt, men jag har inte varit med om nÄgot liknande förut. Samtidigt sÄ tycker jag inte att jag tappar nÄgon kraft i tramptagen, det Àr bara som att de andra rinner ifrÄn mig.
Sognefjell
Utan att vÀxla ett ord, sÄ fortsÀtter hela gruppen förbi avfarten mot depÄn i Lom. Nu ser vi fler cyklister, företrÀdesvis sÄdana som legat före oss och kommer ut frÄn depÄn. Jag ser Àven nummer 301, men han har ett helt annat tryck i pedalerna och försvinner uppför berget. Cyklister kommer och gÄr, och efter nÄgra kilometers körning sÄ har vÄr grupp pÄ ett tiotal Äkare utkristalliserats.
Efter den andra depÄn har jag försökt att bedöma en realistisk sluttid för loppet. Jag jÀmför med tiderna frÄn 2003, dÄ vi hade en fantastisk resa de första 32 milen och dÀr de resterande gick efter bÀsta förmÄga. DÄ passerade vi 30 mil pÄ 9:50 och idag gör jag denna passering 20 minuter lÄngsammare. 15 av dessa Àr körtid efter Fagernes och fem handlar om lÀngre depÄstopp. Hittills har jag idag stÄtt 19 minuter i de tvÄ depÄerna, lite för lÀnge för att vara helt optimalt.
PÄ cykeln har jag numera tvÄ datorsystem. Min Polar CS600 har hÀngt med i snart tio Är och jag Àlskar den. Batteriet rÀcker i tvÄ sÀsonger, men displayen Àr lite liten och kan bara visa tre storheter Ät gÄngen. Efter att jag skaffat effektpedaler, sÄ har jag Àven ett Garmin-system. Displayen Àr större och kan visa mer information samtidigt, men olika funktioner hÀnger sig emellanÄt. De senaste milen har höjdmÀtaren visat 1015 meter och nu, efter elva timmars körning, sÄ tackar batteriet för sig och packar ihop.
VÀdret har blivit riktigt hyggligt och vi tuffar pÄ uppför. Vi kör förbi nÄgra avfarter mot Galdhöpiggen, samt mot FlÄklypa. Helt plötsligt bestÀmmer sig nÄgra för en spontan kissepaus och varför detta mÄste ske i ett löjligt brant parti övergÄr min fattningsförmÄga. Gruppen reduceras nÄgot, men fortsÀtter uppför med samma tempo.
Efter 324 km kommer vi till den punkt dÀr jag bröt loppet 1999. Det Àr inte ens tvÄ kilometer ifrÄn den första toppen pÄ Sognefjell, men dÄ kunde den lika gÀrna legat pÄ en annan planet. Den sista halvmilen upp till den första toppen Àr vÀldigt dryg och vi tuggar oss upp vÀldigt lÄngsamt. Utförslöpan med den efterföljande platten ger en hÀrlig respit i allt klÀttrande, men med en mil kvar till turisthytten, sÄ böjer vÀgen av uppÄt igen och dÄ gör den det med besked.
Hela gruppen hÄller samma tempo och det Àr inte mÄnga som ger sken av att ha mer krafter Àn de övriga. En cyklist frÄn Rye har nÄgot av en ledande roll, men de flesta i gruppen kommer frÄn olika klubbar.
Branten avslutas och vÀgen övergÄr till de sista serpentinerna, men vi har fortfarande en halvmil kvar. Vid sidan av vÀgen ser jag nummer 301 som stÄr och pratar med en bilist som har en cykel pÄ taket. Vi fortsÀtter och kör förbi fjÀllhotellet som ligger lÀngs vÀgen. Det gÄr Ànnu segare och hastighetsmÀtaren visar emellanÄt ensiffriga vÀrden. Det Àr smÄkyligt, men solen tittar fram emellanÄt och vÀgarna Àr nu helt torra. HÀnder och fötter Àr dock alltjÀmt dyngsura och kalla.
Sognefjell Turisthytte
I depĂ„n ger funktionĂ€rerna som alltid förstklassig service. De vet verkligen hur man fĂ„r upp livsandarna hos trötta cyklister. Deras entusiasm i kombination med frasiga vĂ„fflor Ă€r ett sĂ€kert knep. Efter att jag fyllt kropp och flaskor med energi, sĂ„ gĂ„r jag fram till 301 och berĂ€ttar att det var jag som lĂ„g pĂ„ hans hjul i jakten pĂ„ klungan mot Fagernes. Jag förklarar att jag knappt hade ben att följa hans hjul och hur grymt imponerad jag var av hans styrka. Till svar fĂ„r jag ett leende och âja, det betaler seg nĂ„â.
Mot Sogndal
Rye-cyklisten ropar att det Àr dags för avfÀrd, men det Àr lÄngt ifrÄn alla som lystrar. I slutÀnden Àr det bara killen som jag kört med sedan Randsverk, jag sjÀlv, samt en fjÀrde Äkare som hÀnger pÄ. Nu har mönstret etablerat sig och jag tappar minst 20 meter efter varje krön. Och det Àr mÄnga smÄkrön mellan Turisthytte och det att utförslöpan börjar pÄ allvar, men jag har aldrig nÄgra problem med att komma ifatt. Efter en dryg mil som gÄr lite upp och ner pÄ fjÀllet, sÄ Àr det nÀstan 17 kilometer av ren utförskörning. Om det Àr nÄgon utförskörning dÀr man vill ha det torrt, sÄ Àr det denna och nÀr vi har passerat det sista krönet sÄ ligger jag med utan problem pÄ tredje hjul.
Rye-cyklisten tar tÀten och han kör vÀldigt bra utför. Det gÄr lite snabbare Àn om jag kört sjÀlv, men eftersom han hÄller en sÄ otroligt fin linje genom kurvorna, sÄ Àr det inga som helst problem att hÀnga pÄ. Allt tidigare tungsinne Àr som bortblÄst och nerfÀrden Àr en ren fröjd.
UngefÀr halvvÀgs nerför fjÀllet sÄ möter vi ett halvdussin rullskidÄkare som stakar sig uppför berget. Det fÄr mig att kÀnna att det som vi hÄller pÄ med Àr högst medelmÄttigt, nÀstan lite medelsvensson-aktigt. Det Àr alltid nyttigt att trÀffa pÄ nÄgon som vidgar ens vyer och tÀnjer ens grÀnser.
Vi kommer till botten av utförslöpan och som vanligt blir det lucka framför mig. Den hÀr gÄngen har jag dock ingen som helst chans att tÀppa den och jag ser hur trion framför mig drar ivÀg. Till en början Àr avstÄndet konstant, men efter en stund börjar det vÀxa och ytterligare en stund senare Àr de utom synhÄll.
Det Àr knappt sex mil frÄn botten av Sognefjell till Sogndal. VÀdret Àr i det nÀrmaste perfekt och det Àr nÀstan ingen vind. VÀgen gÄr precis lÀngs med fjorden och det Àr bara att njuta. Hade jag legat i en klunga, samt om hÀnder och fötter varit torra, sÄ hade det varit helt perfekt.
Under hela loppet har jag funderat pÄ en rimlig sluttid och pÄ allvar har jag rÀknat sedan Lom. Som utgÄngspunkt har jag haft mina tider frÄn 2003, dÄ jag gjorde i det nÀrmaste ett perfekt lopp under de 32 första milen. DÄ hade jag en effektiv körtid pÄ 15:04 och 48 minuters paus, lÄngt ifrÄn alla i depÄ. Efter 30 mil lÄg jag 20 minuter efter 2003 Ärs tidsschema, men efter Sognefjell sÄ har den totala stopptiden varit 29 minuter i Är. LÄngt ifrÄn optimalt, men betydligt bÀttre Àn 2003.
En sluttid kring 15 timmar slÀppte jag redan innan 30 mil och en sluttid kring 15:30 slÀppte jag efter Turisthytte. Men en sluttid under 15:45 Àr möjlig och högst rimlig, sÄ det Àr en sÄdan som jag matchar mina milpasseringar mot nu. SÄ lÀnge vÀgen Àr helt platt, sÄ hÄller jag strax över 30 km/h, men sÄ fort den bÀr uppför, sÄ dör hastigheten.
Jag tuffar pÄ i min ensamhet och nÀr jag nÄgon gÄng sneglar pÄ pulsmÀtaren, sÄ flÀmtar den kring mellan 110 och 115 slag per minut.
Efter 40 mil blir jag ikappkörd av en klunga pĂ„ ett 10-tal cyklister. De flesta kĂ€nner jag sedan tidigare, företrĂ€desvis frĂ„n klĂ€ttringen uppför Sognefjell. Bara nĂ„gra fĂ„ kilometer senare sĂ„ inleds sĂ„ den sista backen. Den Ă€r drygt Ă„tta kilometer lĂ„ng och fyra av dessa Ă€r rĂ€tt sĂ„ tuffa. NĂ€r vi körde loppet 2000, sĂ„ döpte vi backen till âKanelbullenâ. Antingen var det för att den sĂ„g ut sĂ„ pĂ„ den tidens banprofil, eller sĂ„ hade nĂ„gon tagit nĂ„got centralstimulerande. Nu kallar vi den kort och gott för âKnĂ€rtenâ.
Jag lÀgger mig sist i klungan, som tuffar pÄ i lagom tempo. I nÄgot lÀge sÄ tappar en Äkare sina solglasögon, de flesta stannar eller saktar ner, medan jag tuggar pÄ vidare. En stund senare Àr vi Ätersamlade och fortsÀtter tillsammans mot toppen.
Den sista utförslöpan Àr helt underbar och alla stÄr pÄ utför. I botten fÄr jag göra min sedvanliga spurt för att ta mig in pÄ sista hjul och det gÄr allt tyngre för varje gÄng. NÀr bara ett par kilometer ÄterstÄr, sÄ ser vi bron över fjorden, som gÄr in mot Sogndals centrum. Snacket kommer igÄng i klungan och tempot skruvas upp ett snÀpp. NÀr vi kommer in mot stadens centrum, sÄ blir vÀgen allt knixigare och jag slÀpper lucka till gruppen. MÄlgÄngen Àr pÄ stadens torg och jag rullar in pÄ 15:31.
Sogndal
En speaker kungör vilka som passerar mÄllinjen och nÀr han ropat ut mitt namn och klubbtillhörighet, sÄ lÀgger han till att jag Àr den andre svensk som tagit mig i mÄl, nÄgot som senare visar sig vara lite felaktigt. Men just dÄ har jag förutsatt att Ätminstone Johan Mölleborn och Andreas ligger framför mig, sÄ nÄgot mÄste ha hÀnt nÄgon av dem.
Jag gÄr fram till speakern och frÄgar om han kan se var Andreas Àr nÄgonstans, nÄgot som han kollar upp direkt. Andreas har passerat Sognefjell Turisthytte, men inte KnÀrten. Jag frÄgar om tidtagningen pÄ KnÀrten tas vid foten av klÀttringen eller pÄ toppen och fÄr svaret att den tas vid foten, sÄ Andreas har Ätminstone en timmes körning kvar. Jag hÄller utkik efter Johan, men kan inte se honom nÄgonstans.
Jag hÀmtar min packning, duschar, byter om och ÄtervÀnder dÀrefter till torget. Mellan cyklisternas ankomst spelas musik ur högtalarna och vÀdret vÀxlar mellan lÀtt molnighet, regn och stekande sol. Jag har bytt ut sportdrycken i flaskorna mot rent vatten och rengör cykeln i ett hörn av torget nÀr jag hör speakern meddela att Einar Skontorp gÄtt i mÄl. Einar och jag cyklade tillsammans över Sognefjell och Ànda in i mÄl 2007, och det var en fantastisk resa. Jag slÀpper allt jag har i hÀnderna och rusar ner mot mÄlbanderollen. Vi pratar en god stund och det Àr ett kÀrt Äterseende. Einar bröt lÄrbenet i april, sÄ det har inte blivit mycket trÀnat i Är, fast nu har han fullföljt sitt elfte Jotunheimen Rundt. Mycket imponerande!
NÀr jag sedan frÄgar speakern om Andreas position, sÄ fÄr jag reda pÄ att han passerat KnÀrten en halvtimme tidigare. Jag slutför min cykelvÄrd lagom till dess att Andreas kommer i mÄl pÄ 17:43.
EPILOG
Andreas resa
Vid mÄlgÄngen ser Andreas förvÄnansvÀrt pigg ut och vi sÀtter oss pÄ en bÀnk pÄ torget. I lugn och ro sÄ berÀttar han om sitt lopp.
I Fagernes hade han trott att jag hÀngde pÄ samma grupp som vi kört med in till depÄn. FÀrden mot Randsverk hade varit kall och blöt, och dÀr hade han kört sig tom pÄ vÀtska. Det hade blivit för mycket Vitargo och för lite vatten, sÄ till slut hade kroppen sagt ifrÄn. I depÄn i Randsverk hade han varit rÀtt sÄ slut och bytt om till torra klÀder, vilket tagit en del tid.
NÀr vi sedan jÀmför vÄra mellantider, sÄ kom Andreas till Randsverk 19 minuter före mig, medan jag passerade Lom tre minuter före Andreas. SÄ jag kom troligtvis till depÄn i Randsverk just nÀr Andreas var i fÀrd med att byta klÀder.
Ingenting blev bÀttre under körningen uppför Sognefjell och till slut bestÀmde sig Andreas för att bryta. Han pratade med funktionÀrerna i en av följebilarna och nÀr de var helt sÀkra pÄ att Andreas verkligen ville bryta, sÄ lastade de in hans cykel, samtidigt som Andreas fick lÀgga sig pÄ en madrass inne i skÄpbilen. Bilen skulle tillbaks till Lom och dÀrifrÄn skulle Andreas kunna fortsÀtta till Sogndal med buss.
Andreas tvÀrsomnade och nÀr han vaknade en halvtimme senare, sÄ hade bilen kommit mindre Àn en kilometer. Vid en bro hade det skett en olycka dÀr en motorcykel och en lÀtt lastbil varit inblandade. Det fanns bara en smal passage över bron och funktionÀrerna lotsade cyklisterna sÄ att de kunde ta sig över bron pÄ ett sÀkert sÀtt. Det gick inte att öppna skÄpbilen inifrÄn, sÄ Andreas fick trÄckla sig ut ur bilen. Han hade dÄ piggnat till och tillsammans med funktionÀrerna kom de överens om att han skulle fortsÀtta för egen maskin. The rest is history.
Min egen resa
SjÀlv var det med mycket blandade kÀnslor som jag tog mig i mÄl. Rent taktiskt sÄ hade jag genomfört ett av mina sÀmsta lopp nÄgonsin. Det kÀndes som att jag hade jagat min egen skugga och hela tiden legat steget efter. Samtidigt sÄ hade jag satt en personbÀstatid pÄ loppet. Och dÄ gÄr det ju inte att vara missnöjd. Eller?
Jag vÀljer att se pÄ loppet ur den positiva synvinkeln. Missarna fÄr skrivas in pÄ erfarenhetskontot för att inte göras om igen. Inte pÄ samma sÀtt i alla fall. Skall det göras misstag, sÄ skall det vara nya, frÀscha misstag.
Loppet i siffror
NÄgra veckor efter loppet kapade arrangörerna 5 minuter pÄ samtliga sluttider. Eftersom jag under loppet bara hade koll pÄ den tid som cykeln rullade, sÄ Àr det bara att hoppas att de nya sluttiderna Àr de korrekta, tacka och ta emot.
509 startande cyklister
438 cyklister i mÄl
12:39 bÀsta tid
28:20 sista tid i mÄl
15:02 min tid pÄ cykeln
15:26 min totaltid
|
|
|
