BORMIO
Att starta eller inte starta
VÀckarklockan ringde kvart över sju och jag studsade upp ur sÀngen. I nÄgra sprÄng var jag framme vid balkongdörren och slet upp den pÄ vid gavel. Det regnade. Det var inte bara ett snÀllt strilande regn, utan att rikting hollywoodregn som vrÀkte ner och drÀnkte allt som inte stod under skydd. I den riktning som Cima Piazzi hade legat kvÀllen innan, bara nÄgra kilometer bort, hÀngde nu tunga regnmoln. Det var bara att bestÀmma sig; antingen försöka vÀnta ut att regnet skulle sluta, eller att hoppa in i bilen och styra kosan söderut mot stabilare vÀderlek.
Jag hade lyckats fÄ ut tvÄ veckors höstsemester och tagit en sista-minuten-resa till Gardasjön. Cykeln var med i bagaget och de första dagarna Àgnade jag Ät att utforska vÀgarna och backarna kring sjön. Det fanns mÄnga vackra strÀckningar och spÀnnande stigningar, framför allt uppför Monte Baldo, men allt eftersom dagarna gick, sÄ letade jag efter nya mÄl lÀngre norrut. Jag konsulterade min Michelin-karta och upptÀckte att tvÄ i Giro d'Italia-sammanhang klassiska pass - Gavia och Stelvio - ligger fantastiskt nÀra varandra. I alla fall pÄ kartan, och definitivt efter andra glaset Bardolino. Jag hyrde en bil, stuvade ner cykel och bagage och sÄ bar det ivÀg till Bormio.
Bormio Àr pÄ grund av sitt lÀge en utprÀglad vintersportort, men av precis samma lÀge lÀmpar sig staden ypperligt som bas för bergscykling under sommaren. Bormio ligger i korset mellan fyra dalgÄngar; söderut löper Valdisotto, vÀsterut i riktning mot Livigno löper Valdidentro, nordöst Valle del Braulio mot Stelvio-passet och sydöst Valfurva mot Gavia-passet. Bormio ligger 1217 meter över havet. Gavia och Stelvio ligger pÄ 2621 respektive 2757 meters höjd, cirka tvÄ och en halv mil frÄn Bormio, fast i olika vÀderstreck.
Kommer regn, kommer sol ...
Nu stod jag pÄ balkongen och tittade pÄ det som borde varit Cima Piazzi, men som bara var regn. Dagen innan hade Milano fÄtt en mÄnads nederbörd under ett dygn, sÄ det var inte helt överraskande att det skulle regna, men ... jag ville ju att det skulle vara bra vÀder!
Efter frukost gick jag till ett internet-café och kollade upp nÄgra vÀder-sajter. VÀdret för morgondagen varierade frÄn molnigt med solglimtar till ösregn med Äska. Enligt alla sajter skulle vÀdret bli bÀttre mot slutet av veckan, men mitt charterflyg hem pÄ lördag morgon skulle knappast vÀnta om jag kom inlullande nÄgra dagar för sent. Hoppa in i bilen och Äka tillbaks mot en knapp veckas relativt sÀkert vÀder vid Gardasjön, eller stanna kvar och förhppningsvis fÄ nÄgon dags cykling i bergen?
Min ursprungliga plan var att cykla tvÄ dagar med utgÄngspunkt frÄn Bormio.
Första dagen hade jag planerat en tur pÄ cirka 14 mil. Den började i Bormio (1217 m.ö.h.) och gick först i 26 kilometer upp till Passo di Gavia (2621). DÀrifrÄn faller vÀgen till Ponte di Legno (1258) pÄ 17 kilometer. Det gÀller att vÀlja cykelriktning med omsorg. FrÄn Ponte di Legno fortsÀtter vÀgen via Edolo (699) till Passo dell Aprica (1181) och sedan via Tresenda och Tirano (450) tillbaks till Bormio.
Andra dagen skulle fÄ bli det benen tillÀt efter dagen före. Första delen gick de 22 kilometrarna frÄn Bormio till Passo dello Stelvio (2757) och tillbaks. I mÄn av ork skulle andra delen gÄ vidare frÄn Bormio till Livigno (1816) över Passo di Foscagno (2291) och Passo d'Eira (2208). Det Àr 38 kilometer mellan Bormio och Livigno, sÄ totalt skulle det bli maximalt 12 mil andra dagen.
SÄ mycket för planeringen, hur mycket den nu var vÀrd.
Vid lunchtid vrÀkte regnet ner med oförminskad kraft. Bormio hade dock fÄngat mitt tycke, trots ösregnet. Det hade inte mÄnga stÀder gjort i det vÀdret. Vare sig biluthyrningsfirma eller hotell sÄg nÄgot problem med en förlÀngd vistelse i Bormio och dÀrmed var valet klart.
NÀr jag slog upp balkongdörrarna klockan elva pÄ kvÀllen, hade regnet upphört och jag kunde se mÄnen sÄ vÀl som Cima Piazzi. Klockan halv tolv kunde jag inte se nÄgondera. Ja, ja, ...
PASSO DI GAVIA
Det nÀrmar sig ...
Klockan ringde Äter igen kvart över sju. Jag tog det försiktigare den hÀr gÄngen. Jag öppnade balkongdörren. LÀtta moln tÀckte stora delar av himlen, men inte mer Àn att solen sken igenom. Jag tittade ner mot marken. Dyngsurt. Men det skulle nog nÄgra timmars sol och vind kunna Àndra pÄ.
Efter frukost gick jag in till stan för att köpa vatten och energikakor. Termometern vid hotellet visade 5 grader. Vatten var inga problem, men energikakor fanns inte att fÄ tag pÄ. DÀr ser man. Det var bara att ransonera.
Jag gick tillbaks till hotellet och gjorde i ordning mig sjÀlv och cykeln. Jag ville komma ivÀg vid 10-snÄret för att ha gott om tid för fotografering, lunch, samt eventuellt strul, och ÀndÄ vara hemma innan mörkret föll pÄ.
Upp mot Santa Caterina
Strax efter 10 stod jag vid utfarten frÄn mitt hotell i Bormio och nollstÀllde trippmÀtaren. Termometern visade 11 grader. Jag slÀngde en blick pÄ pulsmÀtaren. 112 slag per minut. Hur lugn som helst, fast tvÀrt om. Jag gav mig ivÀg och efter ett par hundra meter gick pulsen ner med 15 slag.
Jag hade redan provkört den första kilometern ut ur Bormio och visste att vÀgen skulle bÀra uppför frÄn start. NÀr min pulsmÀtare kom till liv efter en kort blackout visade den 170 slag per minut och klÀttrade sakta men sÀkert upp och förbi mjölksyratröskeln. Jag tog det sÄ lugnt jag kunde, men pulsen ville inte gÄ ner. Jag kÀnde mig inte ett dugg anstrÀngd, sÄ jag antog att kroppen pumpade ut adrenalin allt vad den var vÀrd. Samtidigt hade min uppvÀrmning varit obefintlig.
Efter ett par kilometer lugnade pulsen ner sig och jag kunde slappna av en smula.
VÀgen frÄn Bormio till Gavia Àr 26 kilometer lÄng och enkelt uttryckt uppdelad i tvÄ 13-kilometersstrÀckor. Första strÀckan gÄr till Santa Caterina Valfurva. Den Àr ganska snÀll, men enligt Michelin-kartan skall den ha tvÄ partier som Àr brantare Àn 12%. Jag hade tÀnkt att cykla till Santa Caterina i ett svep och göra en kort paus dÀr.
VÀgen gick fantastiskt vackert pÄ vÀnster sida om floden Frodolfo och rakt fram sÄg man den snöklÀdda toppen av Punta San Matteo. Bergssidorna var lummigt trÀdklÀdda, vÀgbanan höll pÄ att torka upp och solen bröt fram med jÀmna mellanrum. Allting kÀndes bra.
Jag tog det försiktigt och höll mig pÄ pÄ 42/23. Marschhastigheten lÄg kring 16 km/h. Jag körde igenom en galleria och solen kunde inte komma Ät lÀngre. VÀgen var blöt och luften isande kall dÀr inne. Just dÄ mötte jag en italiensk grabb som var pÄ vÀg Ät andra hÄllet, nerför berget. Han kom nedsusande pÄ en mountain bike med bÀgge hÀnderna nonchalant nedstoppade i jackfickorna. Det gick med en ansenlig hastighet och han Àgnade mig inte en blick.
Jag antar att det Àr den hÀr typen av miljö som fostrar pantani-typer. Det gÀller inte bara att vara en bergsget uppför. Man mÄste ocksÄ ha mod och teknik att köra utför och det har jag djupaste respekt för.
Det tog 51 minuter till Santa Caterina. Jag hade inte lyckats identifiera 12%-partierna, men jag sÄg inte det som nÄgot problem.
Skog och serpentiner
Andra delen över Gavia gĂ„r frĂ„n Santa Caterina Valfurva upp till toppen. Ăven den delen skall innehĂ„lla tvĂ„ partier som Ă€r brantare Ă€n 12%. Hela vĂ€gstrĂ€ckningen, Ă€nda fram till byn Pezzo pĂ„ andra sidan toppen, Ă€r markerad pĂ„ kartan som Percorso difficile o periciloso - svĂ„r eller farlig vĂ€g. Jag hade kollat upp innebörden av detta pĂ„ turistinformationen i Bormio dagen innan.
- "Det Àr inga problem frÄn Bormio upp till toppen", hade kvinnan sagt. "Det Àr efter toppen som vÀgen blir dÄlig. MÄnga strÀckor Àr sÄ smala att tvÄ bilar inte kan mötas."
- "Men jag hade tÀnkt att cykla."
- "DÄ Àr det inga problem."
NÀr jag trampade ut frÄn Santa Caterina bröt solen igenom fullstÀndigt och landskapet lyste upp. Byn utgör ena Àndpunkten i ett liftsystem och vÀgen ringlade sig uppför berget, i zickzack under sittliften. Varje avsnitt mellan tvÄ hÄrnÄlar var ganska lÄngt och vÀgen slingrade sig upp lÀngs bergssidan. VÀgbelÀggningen mÄste ha varit ganska nylagd, för asfalten var svart och helt slÀt. Allt detta var inramat av tÀt barrskog.
VÀgen hade nu blivit betydligt smalare och Àven brantare. Jag funderade just pÄ hur det skulle bli att möta en bil, nÀr jag hörde motorljud framför mig och fick möjlighet att testa direkt. Det var inga som helst problem. Bilisterna i Italien mÄnar om cyklisterna, det hade jag fÄtt bevis för mÄnga gÄnger tidigare.
VÀgen blev nu sÄ brant att jag var tvungen att vÀxla ner till tredje och minsta klingan fram. 30/21 kÀndes bra och jag lÄg lÀnge pÄ den utvÀxlingen. Pulsen höll sig stabilt kring 172, som Àr en bra nivÄ nÀr jag klÀttrar. Livet lekte i 11 km/h.
Moria
En knapp halvmil efter Santa Caterina förĂ€ndrades terrĂ€ngen. Det blev slut pĂ„ "lĂ„ngserpentinerna" och vĂ€gen liknade mer en asfalterad kostig som ringlade sig uppĂ„t. Ăven vegetationen blev mĂ€rkbart glesare. Ganska snart hade jag kommit till trĂ€dgrĂ€nsen och omgavs nu endast av kala klippor. De senaste dagarnas regn hade spolat ner en hel del sten och grus som nu lĂ„g pĂ„ vĂ€gbanan. NĂ„got att tĂ€nka pĂ„ efter krönet.
Efter drygt 18 kilometer kom jag till en skylt som fick nackhÄren att resa sig. Det var en helt vanlig varningsskylt, som brukar markera brant lutning. Det Àr normalt en svart triangel som symboliserar backen och en procentsiffra som anger lutningen. Detta var exakt en sÄdan skylt, fast dÀr fanns ingen procentsiffra.
Av nÄgon anledning for mina tankar och associationer tillbaka till medeltiden. Bilden av en riddare i svart rustning till hÀst kom upp för ögonen. Vid en sÄdan anblick behövde man ingen ytterligare information för att veta att det var trubbel pÄ gÄng. Det var en liknande kÀnsla som just nu dök upp i maggropen.
Jag vÀxlade ner till 30/23 och pulsmÀtaren började tjuta nÀr pulsen passerade 180-strecket. Backen var brant, men kort, sÄ den var snabbt avklarad.
En gul, tyskregistrerad Fiat Spider dök upp framför mig. Föraren sÀnkte farten och körde lÄngsamt förbi. NÀr vi möttes, gav han mig tummen-upp. Det kÀndes hÀrligt. SÄ lite som behövdes för att nya krafter skulle strömma till benen.
Efter ytterligare en dryg kilometer kom jag ikapp en annan cyklist. Jag kÀnde igen honom frÄn Bormio samma morgon, dÄ jag hade varit pÄ jakt efter energikakor. Han hade nÄgon form av hybridcykel och zickzackade sig fram över hela körbanan pÄ en ohyggligt lÄg vÀxel. Han hade ryggsÀck pÄ sig. Jag visste inte om jag skulle beundra honom för detta, men jag var vÀldigt glad att jag inte bar pÄ nÄgon extra vikt.
Jag var tvungen att synkronisera min omkörning med hans zickzackande. Det hela resulterade i att jag sprintade förbi honom. Idiot! Vad sysslade jag med? Pulsen for ivÀg och mÀtaren tjöt. Jag rundade en krök och dÀr stod en ny skylt. En ny svart riddare. Pulsen lÄg pÄ 182. Ta det lugnt. Andas regelbundet. FÄ ner pulsen.
I 8 km/h tog jag mig över branten, som kÀndes en evighet lÀngre och betydligt tyngre Àn den förra, men nu var det gjort. PÄ brantens krön kom ett otroligt antiklimax - vÀgen blev helt platt. Vid ett andra pÄseende var den vÀl fortfarande hyggligt brant, men inget mot det som hade varit. Kunde ingen ta en vÀghyvel och plana ut lutningen lite?
VÀgen ringlade sig uppför lÀngs bergets kant och mina tankar for ivÀg till Tolkiens Moria. Det var ett imponerande och samtidigt lite skrÀmmande stenrike. Det började hagla, men det vara bara smÄ, lÀtta hagelkorn som föll. SÄ lÀnge det bara inte regnade, var det lugnt. Knappt 5 kilometer kvar till toppen.
TvÄ kilometer innan passet ligger ett rifugio. VÀgen planar ut betydligt dÀr. Om man inte gjort det innan, sÄ var det hÀr man skall vrÀka in tyngsta vÀxeln och göra sitt ryck frÄn klungan. Det var precis vad jag gjorde, fast utan klunga och jag höll mig till mer blygsamma 42/21. De sista 2 kilometrarna upp till passet var en ren transportstrÀcka.
Precis vid toppen ligger en liten sjö och molnen lĂ„g tĂ€tt över dess yta. Det var en mycket suggestiv syn. Jag skulle bara upp till toppen, sedan kunde jag köra tillbaks och ta lite bilder. Ăgonblicket efter jag tĂ€nkt tanken insĂ„g jag att jag aldrig skulle cykla tillbaks en enda meter för att ta ett kort.
Och dÀr, nÄgra hundra meter bort, lÄg passet. Underbart! Det hade tagit 1 timme och 54 minuter frÄn Bormio upp till Passo di Gavia. En snabb överslagskalkyl sa att jag hade klÀttrat ungefÀr 20 cm/s eller 720 meter/h uppför Gavia. Undrar hur snabbt Pantani hade sprintat upp hÀr?
Ăver passet
Jag tog nÄgra fotografier, slÀngde pÄ mig vindjackan och sÄ bar det ivÀg igen. Det gÀllde att inte stelna till och börja frysa.
Jag passerade krönet och möttes av en vÀg fullklottrad med namn. De var skrivna sÄ att jag var tvungen att lÀsa dem upp-och-ner. Giro d'Italia hade uppenbarligen gÄtt Ät andra hÄllet, uppför den brantare stigningen upp till passet. Den absoluta majoriteten av hÀlsningarna var till Pantani, eller Il Pirata. Synd att han aldrig fick se dem. Det hÀr var en del av den 21:a etappen i 99 Ärs Giro, den som gick samma dag som Pantani fick startförbudet pÄ grund av sina blodvÀrden.
Ivan Gotti kom som god tvÄa bland namnen pÄ vÀgen och t.o.m. Virenque förekom nÄgon enstaka gÄng.
Tursitinformationen hade haft helt rÀtt betrÀffande vÀgen. Den blev Ànnu smalare och vÀgbelÀggningen sÀmre, men det kanske delvis berodde pÄ att det gick fortare nu. Det kompenserades dock av den storslagna utsikten. Ner till höger, brant ner, lÄngt nedanför, lÄg Val delle Messi. PÄ andra sidan dalen, runt om, lÄg bergen som en pampig inramning.
VÀgen ringlade sig ner i tvÀra serpentiner. Det gick brant utför. Bitvis var vÀgen sÄ smal att cykel och bil knappt kunde mötas. LÀngs vÀgkanten varierade vÀgrÀckena mellan tre olika typer; ibland var det smÄ kantstenar, ibland stod dÀr ett vingligt trÀrÀcke och allt som oftast fanns dÀr inget rÀcke alls.
Efter nÄgra kilometer kom jag till en tunnel som löper lÀngs bergssidan. Den sÄg inte speciellt lÄng ut, förrÀn jag kom till dess mynning. Jag kunde inte se slutet pÄ den och den var kolmörk. Efter 50 meter svÀngde tunneln av Ät höger och jag kunde se andra öppningen, lÄngt dÀr nere. Mellan den och mig var det fullstÀndigt kolsvart. Jag lade mig mitt över mittstrÀngen, hoppades pÄ att det inte skulle komma nÄgon bil och tog sikte pÄ öppningen. Det var isande kallt i tunneln. NÀr jag kom ut pÄ andra sidan klapprade mina tÀnder som kastanjetter. Jag stannade och tittade mig omkring. Vyerna hÀrifrÄn var fantastiska. Jag tog nÄgra kort och höll tummarna för att resultatet inte skulle bli helt bortkastat.
Efter en stund kom jag ner till trÀdgrÀnsen. Jag mötte nÄgra bilar och motorcyklar som var pÄ vÀg upp. LÀngre ner körde jag förbi en skylt som indikerade 14% lutning, men nu gick det nerför, sÄ lite lutning gjorde inget. Jag mötte ett stort mc-gÀng. Killen som körde sist log brett och gjorde tummen-upp. Det kÀndes uppmuntrande. Nu letade sig solstrÄlarna ocksÄ ner genom grenverket. Ny skylt - 16%.
Cirka en mil efter krönet blev vÀgen plötsligt bredare. Ett par serpentiner och sÄ strÀcktes vÀgen ut i en utförslöpa som mjukt följde bergets sida. Det var bara att krypa ihop och göra sig sÄ liten som möjligt i motvinden.
Ett par kilometer lÀngre ner sÄg jag nÄgonting komma rusande emot mig, mitt i vÀgbanan. Det visade sig vara en hund och den sÄg inte sÀrskilt glad ut. Den sprang bredvid mig, visade tÀnderna och skÀllde argt. Den verkade vara ute efter att bevaka sitt revir, vilket uppenbarligen omfattade sÄvÀl höger som vÀnster körfÀlt. Jag skÀllde tillbaks, men det verkade inte bekomma den. Efter en stund kom vi förbi en gÄrd dÀr den hade en kompis, som ocksÄ började skÀlla. Jag började kÀnna mig lite stressad. Just dÄ fick vi möte av en bil. Hunden tvekade en brÄkdel, jag petade i en tyngre vÀxel och ryckte. Hunden orkade inte svara. Dagens första lyckade utbrytning.
Efter Gavia
NĂ€r jag kom till Ponte di Legno började ett lĂ€tt regn att falla. Det var tvĂ„ mil kvar till Edolo. Under dessa tvĂ„ mil regnade det oavbrutet och regnet tilltog allt eftersom. Ă
andra sidan gick vÀgen utför hela tiden, sÄ det gjorde inte sÄ ont.
VÀl framme i Edolo slutade regnet tvÀrt. Jag var snustorr frÄn midjan och uppÄt och dyngsur nedanför. Vattnet hade Àven runnit innanför damaskerna, men jag frös inte.
Sedan jag passerat Gavia, hade vÀgen gÄtt utför hela tiden, sÄ nÀr som pÄ en liten knix i Ponte di Legno. Det rörde sig sammanlagt om en utförslöpa pÄ i runda slÀngar 3,5 mil med en fallhöjd pÄ 1900 meter.
Efter Edolo gick vÀgen uppför i 15 kilometer mot Passo dell Aprica, som ligger pÄ 1181 meters höjd. Efter Gavia mÀrktes knappt den hÀr stigningen och jag hade kört den hÀr vÀgen med bil tvÄ dagar tidigare, sÄ det kÀndes som mammas gata. Solen sken starkt nu och vÀgen torkade snabbt. Jag var framme i Aprica efter 81 kilometers cykling, vilket tagit 4 timmar och 4 minuter effektiv cykeltid. Det var dags för lunch.
Nerför Aprica
Jag sÄg fram emot nedfÀrden frÄn Aprica. Efter tvÄ hÄrnÄlskurvor ut ur staden, gÄr vÀgen lÀngs bergssidan. Upp pÄ höger sida reser sig berget och ner till vÀnster öppnar sig ett fantastiskt landskap. I princip rakt nedanför, pÄ vÀnster sida si sÄdÀr 800 meter ner, ligger dalgÄngen Valtellino. Dalen fortsÀtter sÄ lÄngt ögat nÄr och bortanför reser sig bergen pÄ nytt. VÀgen gÄr utför Monte Padrios trÀdklÀdda bergssida, Äter igen i "lÄngserpentiner". VÀgen följer mjukt bergets kontur flera kilometer i taget, en enstaka hÄrnÄlskurva och sÄ fortsÀtter vÀgen lÀngs berget Ät andra hÄllet.
Trafiken var obefintlig den hÀr tiden pÄ dagen, mot slutet av siestan. Sikten genom kurvorna var god och hastighetsmÀtaren visade nÀrmare 50 km/h pÄ rakorna. Hela nedfÀrden var en fröjd!
VÀl nere i Tresenda, 14 kilometer frÄn Aprica, hade jag knappa 5 mil hem. Jag hade inte funderat sÄ mycket kring sista biten, för under bilfÀrden tyckte jag inte att jag identifierat nÄgra tyngre backar. Faktum kvarstod; jag befann mig pÄ cirka 400 meters höjd och skulle tillbaks upp till 1200 meter. Med vinden i ryggen kunde jag hÄlla hygglig fart, trots att det hela tiden gick segt uppför. Tidvis var det mycket segt.
Det har emellanÄt hÀnt att jag fÄtt nÄgot som liknar fartblindhet, fast det hÀr fenomenet kanske skulle kallas höjdblindhet. Det har typiskt hÀnt nÀr jag cyklat lÀnge uppför och att lutningen efter ett slag har minskat, men att vÀgen trots allt har fortsatt uppÄt.
Förloppet brukar börja med att hjÀrnan registrerar att det inte gÄr uppför lÀngre, sÄ följaktligen tycker den att det gÄr nedför. HjÀrnan tycker att jag borde kunna trycka pÄ mer, sÄ jag petar in en tyngre vÀxel och drar pÄ. PÄ hastighetsmÀtaren mÀrks knappt nÄgon skillnad, benen skriker av smÀrta och pulsmÀtaren skenar ivÀg. Och hjÀrnan fattar ingenting.
Detta fenomen upptrÀdde i trakten av Grosotto. Den hÀr gÄngen hade jag förmÄnen att cykla bredvid floden Adda, som flöt till höger om vÀgen. Jag kastade en blick pÄ floden för att se Ät vilket hÄll den flöt. Benen hade rÀtt och hjÀrnan hade fel. HjÀrnan kÀnde sig genast betydligt bÀttre till mods, utan att nÄgonting egentligen hade förÀndrats.
Efter 12,5 mils cykling kom jag till den första av fyra tunnlar. En skylt sa att den var 1494 meter lÄng. Jag visste att den var bred och bra upplyst, sÄ det var inget att tjafsa om, bara trampa pÄ. Det visade sig att bilarna i sig inte utgjorde nÄgot problem, men att allt ljud förstÀrktes enormt i tunneln och det var ett fruktansvÀrt ovÀsen hela tiden. Det var ingen rolig cykling.
VÀl igenom tunneln sÄg jag en mindre vÀg som löpte parallellt pÄ höger sida. I en korsning stod nÄgra bybor och samsprÄkade. Det var bara att bege sig dit och frÄga om vÀgen fortsatte Ànda bort till Bormio. Just som jag skulle till att frÄga, sÄg jag skylten Bormio 13. Perfekt, inga fler tunnlar. Jag trampade vidare och kÀnde mig oerhört lÀttad. Nu fick det gÀrna bli tio-procentiga stigningar, sÄ lÀnge jag slapp fler tunnlar.
Efter en stund körde jag förbi en enorm anlÀggning som verkade vara byggd för att leda bort smÀltvattnet pÄ vÄren. Det var ett fascinerande bygge, om Àn inte speciellt vackert. Trots allt regn de senaste dagarna, plaskade det bara lite i botten av rÀnnan. Jag stannade för att ta ett kort.
NÀr jag skulle stoppa ner kameran sÄg jag en skylt lÀngre bort - 10%. Jag sÄg hur vÀgen fortsatte uppför bortanför skylten. Jag omvÀrderade snabbt min tidigare tanke. Benen kÀndes inte lÀngre riktigt lika frÀscha som de hade gjort imorse. Men vad tusan.
Gamla vÀgen in till Bormio var mycket vacker. KvÀllssolen lyste upp bergen i horisonten, berg som jag visste lÄg bortanför Bormio. Sista biten in till staden var nÀstan helt platt, sÄ det var bara att ösa pÄ.
NÀr jag kom in i Bormio var jag nöjd. Ja, mycket nöjd till och med. 140 kilometer hade tagit 6 timmar och 35 minuter i sadeln, och jag hade tagit mig över Gavia.
Imorgon vÀntade Stelvio.
PASSO DELLO STELVIO
Mot Livigno
Frukosten var avklarad och nÀsta punkt pÄ dagordningen var avfÀrd mot Stelvio. Min plan var att cykla frÄn Bormio upp till Passo dello Stelvio, tillbaks samma vÀg och sedan fortsÀtta till Livigno, eller sÄ lÄngt som jag skulle ha ork till. Benen kÀndes en aning möra efter gÄrdagens tur, men det var nÄgot jag försökte hÄlla tankarna borta frÄn det sÄ gott det gick.
Jag tÀnkte inte göra samma oplanerade rivstart som dagen innan, sÄ jag vÀrmde upp med nÄgra kilometer pÄ plan mark först. Pulsen arbetade sig lÄngsamt upp mot 140 och det kÀndes bra. Jag kom fram till huvudkorsningen i Bormio, nollstÀllde mÀtarna och sÄ bar det ivÀg.
Den första biten Àr det samma vÀg som nÀr man Äker till Livigno. Det Àr inte direkt nÄgon mjukstart, utan vÀgen börjar slingra sig uppför berget innan man ens hunnit lÀmna staden. Efter tvÄ kilometer försvinner Stelvio-vÀgen i en U-svÀng till höger. Man har dÄ redan kommit en betydlig bit ovanför Bormio.
Strax efter svÀngen stod en skylt som sa att vÀgen upp till Stelvio var avstÀngd. För att understryka detta hade myndigheterna spÀnt upp ett band över höger körfÀlt. Det var bara att köra runt hela konstruktionen och fortsÀtta uppÄt.
Ăver bergen in bland trĂ€den
Jag hade inte ens kört 3 kilometer, men det kÀndes redan trögt. Jag gick ner pÄ 30/21. Pulsen lÄg stabil pÄ 166 och farten kring 11 - 12 km/h. Det kÀndes lite tidigt för ett sÄ defensivt tempo, men det var inte mycket jag kunde göra om jag inte skulle sprÀnga mig.
VÀgen var bred och slÀt och gick genom skogsklÀdd terrÀng. Efter 4 kilometer Äkte jag över en liten bro, genom en kort tunnel uthuggen ur berget och möttes av en ny skylt. Myndigheterna envisades med att vÀgen var avstÀngd. Jag hade dock mött nÄgra bilar, sÄ den kunde inte vara avstÀngd hela vÀgen. Jag rundade Àven den hÀr skylten, rundade en krök och möttes av en enastÄende syn.
PÄ andra sidan en ravin reste sig bergen majestÀtiskt. En hög, lodrÀt bergvÀgg pÄ andra sidan dalen skulle följa vÀgen en bra bit framöver.
VÀgen fortsatte uppför. Den sÄg sÄ oförarglig ut, bred och nyasfalterad, men den höll pÄ att suga musten ur mig. Jag höll samma tempo, men pulsen hade ökat nÄgot. Det var i det nÀrmaste molnfritt, men solen stod Ànnu inte sÄ högt, sÄ mesta tiden körde jag i skugga.
Efter avtaget frÄn Livigno-vÀgen fram till 5-kilometer-passeringen hade jag kört pÄ samma utvÀxling. Nu planade vÀgen ut och jag kunde pusta ut lite. Jag kunde till och med vÀxla upp till 42-klingan. Efter en kilometers nÄgot planare cykling hade pulsen kommit ner och jag gjorde nÀstan 20 knyck. Men sÀg den lycka som varar för evigt. En svÀng, en skylt med texten 4 tornanti och sÄ var det bara att vÀxla ner och stÀlla sig upp. Det var ju klart, om vÀgen skall hÄlla 7% lutning i snitt och en kilometer Àr ganska plan, sÄ mÄste detta kompenseras pÄ nÄgot sÀtt.
Serpentinerna var branta, men ganska snart avklarade dÄ de inte var sÄ mÄnga. Nu kunde jag se vÀgen flera kilometer framför mig.
UppÄt lÀngs bergets sida
VÀgen löpte nu lÀngs bergssidan med dalen nedanför till vÀnster och den lodrÀta bergvÀggen pÄ andra sidan dalen. LÄngt framför mig avslutades dalen abrupt, dÄ dalgÄngen gick ihop och ett bergsmassiv tornade upp sig i dess stÀlle. Jag antog att det var Ortles-massivet. DÀr övergick vÀgen frÄn att följa bergssidan till att klÀttra i serpentiner uppför massivet. Men det var mÄnga kilometer bort.
Efter 7,5 kilometer kom jag fram till den första av ett halvdussin tunnlar, eller rÀttare sagt, en blandning mellan tunnel och galleri. Den hÀr första var mestadels tunnel, med stora gluggar uthuggna pÄ vÀnster sida ut mot dalen. Det mÀrktes att den var gammal. Vattnet flödade över den smala körbanan, det var mörkt, kallt och överallt droppade det vatten frÄn taket. PÄ nÄgot sÀtt hade den ÀndÄ sin charm. I grunden var det ett gediget hantverk. Den var inte speciellt lÄng och snart fortsatte klÀttringen i det fria.
Efter ytterligare en kilometer kom jag fram till nÀsta tunnel. Den var av modernare snitt och inte lika mörk. Gallerierna lÄg nu i tÀt följd och de verkade vara nyare ju högre upp man kom. Efter den sista blev vÀgen rakare och pÄ höger sida lÄg nÄgot som mest liknade en liten provisorisk byggarbetsplats.
Uppför serpentinerna
Jag hade nu kommit halvvÀgs upp till Stelvio och hoppades att andra halvan inte skulle vara vÀrre Àn den första. Som svar pÄ tal reste sig ett brant parti framför mig. Det var övergÄngen mellan vÀgen som löpte lÀngs bergets sida och serpentinerna framför mig. Jag stÀllde mig upp pÄ 30/21. Efter en stund var pulsen uppe pÄ 176. HastighetsmÀtaren visade 8 km/h. Plötsligt spann bakhjulet loss. Jag satte mig snabbt och vÀxlade ner till 30/23. HjÀrtat slog nÄgra bonusslag.
Jag körde förbi en ny skylt - 14 tornanti. Here we go again. Det kÀndes ÀndÄ som en befrielse efter "vÀggen" innan. Det var helt vanliga, ordinÀra serpentiner. De var bara vÀldigt mÄnga.
NÄgon kilometer efter skylten kom jag fram till ett rifugio. En skylt sa att de serverade kaffe. Skulle jag stanna och ta en paus? Det kÀndes onekligen frestande. Nej, jag skulle försöka ta berget i ett svep. Jag tryckte pÄ uppför.
NÄgra serpentiner ovanför mig sÄg jag att flera bilar stod parkerade pÄ rad lÀngs vÀgkanten. Jag antog att det var en utsiktsplats och trampade vidare. NÀr jag kom ut ur hÄrnÄlen sÄ jag kunde se bilarna, förstod jag anledningen till de tvÄ skyltarna jag sett lÀngre ner lÀngs vÀgen. VÀgen hade rasat och var helt oframkomlig.
OvanpÄ stenhögen stod en grÀvskopa och skyfflade bort stenarna, sÄ gott det nu gick. Efter en liten stund kom en lastbil backandes upp för serpentinerna och körde upp pÄ stenhögen. GrÀvskopan fyllde den i ett nafs och lastbilen körde ner. Det syntes inte en tillstymmelse till förÀndring av stenhögens storlek.
SÄ fort lastbilen försvunnit, slÀngde jag upp cykeln pÄ axeln och försökte fÄ ögonkontakt med grÀvskopans förare. VÄra blickar möttes, han nickade bifallande och jag sprang över stenraset. Det var inte mer Àn 50 meter brett.
Stoppet hade dock medfört att jag stelnat till och mitt högra knÀ började ge sig till kÀnna. Inget ovanligt, men lika ovÀlkommet varje gÄng. Det gÀllde att komma ivÀg snabbt.
Ăver högplatĂ„n
Stoppet hade skett 13 kilometer frÄn Bormio och efter ytterligare en kilometer var serpentinerna avklarade. VÀgen Àndrade nu Äter igen karaktÀr. Helt plötsligt cyklade jag pÄ en högplatÄ, som i sig var en bred dalgÄng mellan tvÄ bergssidor. VÀgen gick lÄngsamt uppför, lÀngs en fjÀllbÀck som flöt fram pÄ höger sida. Kor betade bredvid vÀgbanan och nÄgra av korna föredrog att gÄ pÄ vÀgen istÀllet för i grÀset.
Jag kunde nu lÀgga i 42:an, vilket var andra gÄngen sedan starten imorse. VÀgen fortsatte i en vid högersvÀng i ett par kilometer och med vinden i ryggen kÀndes det riktigt bra.
Men, men, sÄ började serpentinerna igen. Den hÀr gÄngen var det inte vanliga serpentiner, utan vÀgen gick dÀr naturen tillÀt den, under förutsÀttning att den skulle uppÄt. Det var lite som att ha asfalterat berg-och-dal-banan pÄ Liseberg, fast bara berg och ingen dal.
Schweiz till vÀnster
Efter 18 kilometer passerade jag avfarten till schweiziska grÀnsen. Jag hade förvÀntat mig en ganska avspÀnd grÀnspostering, men vid en kort anblick sÄg den rÀtt sÄ seriös ut med bommar och grÀnsvakter. I det hÀr lÀget brydde jag mig ganska lite om grÀnsposteringen och jag fortsatte trampa uppför. Drygt 3 kilometer kvar nu.
Jag sÄg det som jag antog var mÄlet högt uppe pÄ en höjd. Det var ett stort hus, som trots sin höga position lÄg i en dalgÄng mellan tvÄ bergstoppar.
HögerknÀt började höra av sig allt oftare och jag började dessutom frysa. Jag var rejÀlt svettig pÄ ryggen och befann mig trots allt pÄ 2700 meters höjd. Sista biten upp till passet gick mest pÄ grund av att jag inte sÄg sÄ mÄnga andra alternativ. Men vilken befriande kÀnsla det var att komma upp. Underbart!
Passo dello Stelvio
Det visade sig att huset jag sett var ett av mÄnga hotell som lÄg uppe pÄ passet. Det var som en liten skidort. LÀngs vÀgens vÀnstra sida lÄg ett tiotal turistbutiker vÀgg i vÀgg. Bland annat hade Gustavo Thöni och Deborah Compagnoni sina boutiquer dÀr. Naturligtvis fanns ocksÄ ett minnesmÀrke tillÀgnat Fausto Coppi.
Jag mötte tvÄ italienska cyklister som kommit upp frÄn andra hÄllet. Vi log brett mot varandra. Snart började vi samsprÄka pÄ en blandning av engelska, italienska och teckensprÄk. De undrade om jag kom frÄn Bormio och om det gick att ta sig ner den vÀgen. Jag försökte förklara att det var 9 kilometer till raset, men att det gick att bÀra cykeln över det.
En av killarna undrade hur lÄng tid det hade tagit mig att komma upp frÄn Bormio. Jag stegade fram min cykeldator. 21,5 kilometer hade tagit 1 timme och 49 minuter. Han grimaserade och sedan ruskade han pÄ huvudet och skrattade. Jag hade slagit hans tid med en minut. Bortsett frÄn att det var en försumbar skillnad, sÄ kÀndes det vÀldigt bra just dÄ.
Utsikten pÄ andra sidan krönet, mot nordost, var den hÀftigaste jag sett pÄ hela dagen. Stelvio stupar Ànnu brantare pÄ den hÀr sidan och bortanför den smala dalen reste sig en vÀgg av berg. Jag gick bort till kanten för att ta nÄgra kort.
Det blÄste hÄrt och jag frös. Nu var det dags för en caffe latte. Det skulle inte bli nÄgon tur till Livigno idag. Faktum var att jag inte skulle ta ett enda tramptag till pÄ hela dagen. Efter kaffet skulle jag vÀnda om cykeln och rulla tillbaks de sista 22 kilometrarna till hotellet.
|
