|
Förlorat lösenordet? Begär ett nytt här.
|
|
INFĂR LOPPET
En första tanke
Tanken pÄ Jotunheimen Rundt dök upp pÄ senhösten 1998. En kamrat skulle ha kört det Äret, men var tvungen att hoppa av i sista stund. Men han hade vÀckt mitt intresse.
Jag lÀste det som fanns att lÀsa pÄ Jotunheimen Rundts hemsida. Jag skrev Àven ut banprofilen och satte upp den pÄ min anslagstavla pÄ jobbet för att vÀnja mig vid tanken. Loppet Àr 43 mil och har tre stigningar pÄ vardera 5 mil. FörvÄnade arbetskamrater ruskade bekymrat pÄ huvudena nÀr de förstod vad det rörde sig om.
Jag hade Ànnu inte bestÀmt mig för om jag skulle köra eller ej. Inga av dem jag frÄgade var intresserade av att hÀnga med, och med den banprofilen skulle sannolikheten att hitta nÄgon som kör lika snabbt bÄde uppför och utför vara minimal. AlltsÄ var det bara att stÀlla in sig pÄ 43 mils solokörning. För övrigt lÄg sjÀlva loppet mitt i semestern, och nÄgon Norge-resa var inte planerad. Jag hade nÀmnt för Inga-Lill att det vore bra om vi kunde lÀgga vÄra semestrar sÄ att det skulle passa i tiden med Jotunheimen, men att det inte hade sÄ hög prioritet.
Den första vĂ€ndpunkten kom under VĂ€nern Runt. Jag körde i samma grupp som Ari Iivonen. Han var sĂ„ dĂ€r lagom mycket starkare Ă€n jag och vi kunde hĂ„lla samma tempo lĂ„nga strĂ€ckor. Han hade redan anmĂ€lt sig till Jotunheimen. Det fick mig att fundera pĂ„ allvar. Jag kanske skulle satsa pĂ„ att komma till Norge under semestern Ă€ndĂ„ âŠ
NÄgra veckor senare började vi detaljplanera semestern hemma. Apro pÄ ingenting föreslog Inga-Lill att vi skulle ta en veckas semester i Norge. Detta förslag följdes direkt med ett "Nej, vad har jag nu sagt!?". Men nu var det klart. Nu kunde förberedelserna börja pÄ riktigt!
Förberedelser
AnmĂ€lan gjordes och jag började leta efter lĂ€mpliga hytter eller hotell för övernattning i samband med loppet. Eftersom start och mĂ„l inte Ă€r pĂ„ samma ort, tĂ€nkte jag vara listig och boka nĂ„got i Sogndal, dĂ€r mĂ„let Ă€r. Nu visade det sig ganska snabbt att jag inte var den ende som varit listig. DĂ€remot verkade jag vara en av dem som varit listig sist, för det mesta i Sogndal var fullbokat. TĂ€ltplatser pĂ„ campingen fanns kvar, men att sova i tĂ€lt efter 43 mils cykling lĂ€t inte sĂ„ attraktivt. Speciellt inte om det skulle regna âŠ
Det blev alltsÄ precis som vanligt; planering Àr bara nÄgot man gör för att inse att man mÄste improvisera.
Ari hade gjort en tidtabell för loppet. Den siktade pÄ en sluttid pÄ 17 timmar. Min personliga ambition var att ta mig runt under 20 timmar, men 17 Àr ju mindre Àn 20, sÄ varför inte göra ett försök?
Flytt
I sista stund före avresan visade det sig att jag var tvungen att flytta ut det mesta möblemanget ur min lÀgenhet. Tisdagen innan loppet tillbringade jag springandes upp och ner för de fyra trapporna till min gamla lÀgenhet, slÀpandes pÄ möbler. Detta renderade mig en prÀktig trÀningsverk, som jag dock hoppades skulle gÄ ur benen tills det var dags.
PÄ kvÀllen var vi klara med flytten, och kunde dÄ Àgna oss Ät packningen inför Norgeresan. Morgonen dÀrpÄ lastade vi bilen och for glada i hÄgen ivÀg mot Norge.
De sista förberedelserna
VÀl framme i Norge tog vi in pÄ Laerdal Camping. Det visade sig vara en mycket vÀlordnad campingplats med mycket frÀscha dusch- och hygienutrymmen. Ari och hans flickvÀn Lilian bodde redan dÀr sedan nÄgra dagar.
Ari hade provcyklat backarna i trakten, och det hade fĂ„tt honom att montera pĂ„ frikransen frĂ„n sin mountain-bike. Det skulle ge honom en lĂ€ttaste utvĂ€xling pĂ„ 39 â 34. Jag var lite avundsjuk pĂ„ den utvĂ€xlingen, med tanke pĂ„ att jag hade 39 â 27 som lĂ€ttaste vĂ€xel och visste att Ari var starkare Ă€n jag.
Sista frĂ„gan rörde klĂ€dseln. Det var ypperligt vĂ€der nere i dalen â cirka 23 grader, men frĂ„gan var hur det skulle vara i utförslöporna pĂ„ kalfjĂ€llet under natten. Efter mycket vĂ„nda kom jag slutligen fram till följande garderob:
PÄ fötterna: vanliga cykelstrumpor, cykelskor och överdragsdamasker.
PÄ benen: cykelbyxor av knickers-modell som gick ner över knÀna.
PÄ överkroppen: kortÀrmad undertröja och kortÀrmad cykeltröja.
I fickorna: handskar, vindjacka, energikakor och kamera.
Med all packning klar, rullade vi frÄn campingen in mot Laerdal city. Det var en fantastisk kvÀll.
Totalt 350 cyklister hade anmÀlt sig till loppet. NÄgra hade startat tidigare vid 19-tiden och rekord-puljen skulle starta klockan 6:00 morgonen dÀrpÄ. Vi startade i mellan-omgÄngen, dÀr 50 cyklister skulle ge sig ivÀg var 10:e minut med start klockan 22:00. VÄr starttid var 22:10.
JOTUNHEIMEN RUNDT
Filefjell
Starten gick och lite grand till min förvÄning blev det ingen tjurrusning. De första kilometrarna var helt platta, och tempot lÄg kring 35 km/h. Första milen gick 32,4 km/h i snitt.
Hela klungan höll till en början samma tempo, men allt eftersom började folk droppa av bakÄt och slÀppa. Ari och jag höll oss vÀl framme bland de 15 - 20 frÀmsta i klungan.
NÀr stigningen hade hÄllt pÄ ett tag, var vi bara ett tjugotal kvar i tÀten. DÄ hÀnde nÄgot ovÀntat. En av killarna som lÄg mitt i klungan sÀnkte farten lite grand, utan att det mÀrktes nÀmnvÀrt. Det blev en lucka till dem som lÄg framför honom. NÀr luckan blivit tillrÀcklig stor, spurtade killen ikapp sina kompisar, som nu lÄg ett hundratal meter före oss. Det var första tecknet pÄ att det var en tÀvling, inte bara ett motionslopp.
I övrigt var detta ett snÀllt berg. Efter avtaget mot Gol vid Borlaug blev stigningen lite brantare, men pÄ det hela var det en lugn resa.
NÀr skogen började tunnas ut och vi fick lite kÀnning av ett slut pÄ allt stigande, lade Ari in en tyngre vÀxel och drog pÄ. Det var inte direkt nÄgot ryck, utan snarare en lÀtt tempohöjning. Vi var fyra stycken som hÀngde pÄ och vi fick direkt en lucka till de övriga. Vi var fem stycken som vÀxeldrog och efter nÄgra kilometer kom vi till toppen. Toppen lÄg efter 63 kilometer och vi hade hÄllt 26,7 km/h tills dess.
Jag ville stanna pÄ toppen för att ta pÄ mig vindjacka och handskar inför nedförden. Det som normalt tar nÄgra sekunder, tog nu hur lÄng tid som helst. Resten av klungan svischade förbi oss medan jag stod och försökte fÄ pÄ mig handskar med valna fingrar. Senare fick jag reda pÄ att stoppet bara hade tagit tvÄ minuter, men just dÄ kÀndes det som en evighet.
NerfĂ€rden gick som en dans. PĂ„ mindre Ă€n tvĂ„ mil tappade vi 600 höjdmeter och vĂ€gen tog lĂ„nga, svepande kurvor, med god sikt trots mörkret. VĂ€l framme i Ăye hade vi 28,6 km/h i rullsnitt. Det var inte mĂ„nga personer vid matdepĂ„n, sĂ„ jag antog att de flesta som vi haft sĂ€llskap med bara hade blĂ„st förbi.
Efter en kort paus i Ăye, var det bara att hoppa upp pĂ„ cykeln och ge sig ivĂ€g. Det var mörkt nu, men tillrĂ€ckligt ljust för att man kunde se hyfsat bortanför ljuslyktorna.
Efter nÄgra kilometer körde vi förbi ett vÀgarbete. VÀgen var ganska dÄlig och vi körde förbi tvÄ olika grupper som stod vid vÀgkanten och lagade punkteringar. Vi klarade oss dock utan missöden.
VÀgen var nu ganska platt. PÄ rakstrÀckorna kunde vi se bakljusen frÄn flera grupper framför oss. Varje grupp bestod av endast nÄgra fÄ cyklister. VÄr strategi var att sakta men sÀkert sega oss fram till en grupp, ligga pÄ rulle, vila ett slag och sedan ge oss pÄ nÀsta grupp.
Efter ungefÀr 9 mil började mitt högra knÀ vÀrka. Det var utsidan som gjorde ont. Ett par mil senare försökte vi ta ikapp en grupp som lÄg 50 till 100 meter framför oss. Ari lÄg redan i suget lÀngst bak i klungan, men jag kunde inte gÄ ifatt. Ari slÀppte och rullade tills vi lÄg jÀmsides.
Jag berÀttade att jag inte kunde öka mer pÄ grund av mitt knÀ. Aris analys var glasklar: "Problemet Àr att du kör lika fort som klungan". Det stÀmde alltför vÀl. SÄ lÀnge jag trampade utan att köra för fullt gick det bra, men sÄ fort jag tog i, vÀrkte knÀt sÄ mycket att jag var tvungen att lÀgga av direkt. För första gÄngen dök tanken upp att jag kanske inte skulle ta mig i mÄl. Denna fundering ersattes direkt med "Jag har inte Äkt hela vÀgen till Norge bara för att bryta".
Jag tog ÀndÄ upp möjligheten att Ari och jag skulle dela pÄ oss, för att jag inte skulle orka ge jÀrnet hela vÀgen. Ari funderade en stund, men sÄ sa han: "Vi har startat tillsammans och vi skall gÄ i mÄl tillsammans, oavsett om det tar 15 eller 20 timmar". Det kÀndes skönt att höra.
VÀgen böljade fram. Ari drog mycket, och ibland orkade jag inte hÄlla rullen. Vi försökte vÀnda pÄ steken, sÄ att jag drog och pÄ sÄ sÀtt kunde hÄlla mitt eget tempo. Hade det inte varit för knÀt, hade detta varit en underbar etapp. Helt vindstilla, vacker natur och lÄnga stunder gick vÀgen vid stranden till en sjö.
Jag var vĂ€ldigt lĂ€ttad nĂ€r vi anlĂ€nde till Fagernes. DĂ„ var klockan nĂ€rmare 3:25 och vi hade suttit pĂ„ cykeln i 5 timmar. Snitthastigheten mellan Ăye och Fagernes var 29,5 km/h, och frĂ„n start hade vi ett rullsnitt pĂ„ 27,9 km/h.
Valdresflya
Vi tog en kort paus i Fagernes. Det var mörkt och inte speciellt varmt nÀr man vÀl klivit av cykeln. Högra knÀt var stelt sÄ fort jag inte trampade, sÄ det var ingen idé att dröja kvar alltför lÀnge. Vi slÀngde i oss nÄgra mackor och en banan, fyllde flaskorna och sedan bar det ivÀg igen.
Nu gick det det konstant uppför. Vi kom in i en lunk och trampade pÄ. Hastigheten lÄg mellan 18 och 24 km/h och det kÀndes ganska bra. Allt eftersom tiden gick, sÄ började det ljusna, men högerknÀt kÀrvade mer och mer.
Samtidigt började vÀnsterknÀt att göra ont. Medan smÀrtan i högerknÀt koncentrerade sig pÄ utsidan, var smÀrtan i vÀnsterknÀt pÄ framsidan, rakt över knÀskÄlen.
Jag försökte vĂ€xla stĂ€llning mellan sittande och stĂ„ende, men jag hade inte lĂ€ngre nĂ„gon stadga i högerknĂ€t, sĂ„ jag kunde inte stĂ„ upp. Det var bara att sitta kvar och trampa sĂ„ lĂ€tt det gick. Min ambition hade varit att spara de tvĂ„ lĂ€ttaste vĂ€xlarna till det sista berget, men jag var tvungen att gĂ„ ner pĂ„ den nĂ€st lĂ€ttaste, 39 â 24, redan pĂ„ Valdresflya.
Tankarna upptogs mer och mer med frÄgor hur jag skulle klara Sognefjell. Det gick fortfarande förhÄllandevis snabbt uppför, men jag kÀnde att jag inte hade nÄgra reserver kvar att ge. SmÀrtan i knÀt var ihÄllande och blicken letade sig oftare och oftare ner mot cykeldatorn. Tiometers-indikatorn rullade pÄ plÄgsamt lÄngsamt, hundrametrarna kÀndes som smÄ evigheter och varje kilometerpassering kÀndes som julafton. Det var bara gudskelov bara 38 kilometer mellan Fagernes och Beitestölen.
NÄgonstans mitt i skogen cyklade vi förbi tvÄ lite Àldre deltagare i loppet som hade stigit av cyklarna och promenerade uppför berget. Det sÄg ganska trevligt ut, nÀr de pratande gick sida vid sida i vÀgrenen. Direkt började Ari och jag diskutera huruvida vi kunde tÀnka oss att hoppa av och börja knata uti fall det skulle behövas för att ta sig runt. Efter att ha vÀnt och vridit pÄ argumenten för och emot en stund, var vi överens om att vi inte hade Äkt till Norge för att gÄ runt Jotunheimen.
Vid 3-snÄret hade mörkret slÀppt och vid 4 var det ljust som pÄ dagen. Vi anlÀnde till Beitestölen klockan 5:15. Snitthastigheten mellan Fagernes och Beitostölen var 22,4 km/h och frÄn start hade vi ett rullsnitt pÄ 25,9 km/h.
Beitostölen ligger fantastiskt vackert utmed bergssidan. MatdepÄn lÄg precis utmed vÀgen vid ett hotellkomplex. Det var befriande att fÄ stiga av cykeln. Det var ljust nu och utsikten var underbar. Det blev de vanliga mackorna och pÄfyllning av flaskorna. Ari var klar mÀrkbart snabbare Àn jag, men efter en knapp kvart var Àven jag fÀrdig för uppsittning, och vi drog vidare.
Stigningen fortsatte oförÀndrat. Solljuset började nu klÀttra upp för bergssidorna pÄ de omkringliggande bergen. Vegetationen blev mer och mer sparsam och till slut kom vi upp över trÀdgrÀnsen. Vi cyklade genom nÄgot som pÄminde om ett mÄnlandskap. Stigningen verkade aldrig ta slut och jag kom pÄ att jag inte hade kollat upp hur lÄngt det var till andra toppen. Det hade Ari, som som vanligt hade jÀrnkoll pÄ lÀget.
Det gick allt lÄngsammare för mig ju nÀrmare toppen vi kom. Ari tog kameran och cyklade i förvÀg ett par gÄnger för att ta bilder pÄ mig och pÄ omgivningen. Solen lÄg pÄ nu och hade det inte varit för knÀna, sÄ hade det varit sagolikt. Efter 203 kilometer var vi till slut uppe pÄ Valdresflya.
FrÄn Beitestölen upp till andra toppen hade vi haft ett snitt pÄ 20,0 km/h och rullsnittet sedan start var 24,3 km/h.
Efter krönet började utförslöpan. Igen var det lĂ„nga svepande kurvor med perfekt sikt. Jag rullade och kom som mest upp i 70 km/h. Snabbare Ă€n sĂ„ hade jag aldrig rullat tidigare. NĂ€r jag började trampa, sĂ„ gjorde det fruktansvĂ€rt ont i knĂ€na. Ă
andra sidan var det vÀldigt skönt att bara rulla och inte behöva trampa. Jag visste inte hur jag skulle göra; om jag trampade, gjorde det ont, men det var inget mot det som hÀnde i knÀna nÀr jag drog igÄng efter att ha rullat en stund och stelnat till.
VÀgen ner var inte som jag hade förestÀllt mig nÀr jag tittat pÄ banprofilen. Jag hade förvÀntat mig en utförslöpa utan slut, men ganska snart började det gÄ lite upp och ner. Vi hade kommit ner nedanför trÀdgrÀnsen, och vÀgen gick genom lummiga skogar. Det var smÄkuperat hela tiden.
Nu var det knÀna som helt och hÄllet bestÀmde tempot. Vi gjorde sÀllskap med flera cyklister, men de flesta bekantskaper varade inte lÀnge. Jag hade bara ett lÀge som jag kunde köra pÄ, och sÄ fort det gick det minsta lilla snabbare Àn det lÀget, sÄ kunde jag inte hÀnga med.
I ett par mil hade vi till och frÄn sÀllskap med en norrman. LÄngsamt körde vi kom ikapp honom uppför, men han drog ifrÄn utför, utan att jag kunde hÀnga pÄ. Och nÀsta uppförsbacke segade vi oss ikapp honom igen.
Nu hade solen kommit upp ordentligt och det var redan varmt. Det skulle bli en hÀrlig dag. VÀl framme vid Randsverk fanns en skylt som talade om att depÄn var flyttad 4 kilometer. Vi kom ihÄg att detta hade nÀmnts vid starten, men hade inte kunnat minnas vilken depÄ som hade flyttats. Nu visste vi, sÄ det var bara att bita ihop. Vi kryssade mellan nÄgra kor som gick omkring pÄ vÀgen och fortsatte uppför de resterande fyra kilometrarna.
DepÄn var placerad pÄ en parkeringsplats vid vÀgen. Rutinerna var vid det hÀr laget vÀl invanda; mackor, banan, dricka, fylla pÄ flaskor och sÄ ivÀg. Det gick bara mycket lÄngsammare nu. Mellan toppen pÄ Valdresflya och Randsverk hade vi hÄllt 27,9 km/h och rullsnittet frÄn start lÄg pÄ 24,9 km/h.
Vi gav oss ivÀg och ett par kilometer till bar det lÀtt uppför. Sedan kunde vi blÄsa pÄ utför igen. VÀgen utför var till en början hÀrlig, men övergick sedan i ett vÀgbygge. I ett par kilometer körde vi utför 8 procentiga utförslöpor pÄ grusvÀg. Det kÀndes i hÀnderna nÀr vi kommit ner och jag tror att fÀlgarna var rÀtt sÄ varma.
VÀgen fortsatte lÀtt uppför och jag började mer och mer fundera pÄ att bryta. Jag hade mer eller mindre bestÀmt mig för att jag skulle lÀgga av i Lom, men sista biten in till Lom gick utför och det kÀndes bra, eller rÀttare sagt befriande nÀr vi cyklade in i staden. Klockan var strax före 12 och det var fullt med folk pÄ stan. Det var nÀstan första gÄngen vi sett icke-cyklister sedan starten, bortsett frÄn dem som servat oss i alla depÄerna.
Vi hade hÄllt 25,7 km/h frÄn Randsverk och rullsnittet frÄn start lÄg pÄ 24,5 km/h.
Vi körde till depÄn och dÀr fanns varm mat. Vi parkerade vÄra cyklar och gick bort till matbordet. Den varma risotton skÀnkte mig nya krafter. Det kÀndes inte sÄ illa att sitta pÄ torget och peta i sig lite varm mat. Jag skulle nog inte lÀgga av hÀr i alla fall.
Efter maten kÀndes det behövligt med ett toalettbesök. Toaletten lÄg i kÀllaren och trappan ner var fruktansvÀrd att forcera med stela, vÀrkande knÀn och Look-pedaler. Men jag höll mig krampaktigt i ledstÄngen med bÄda hÀnderna, sÄ det gick bra till slut.
Efter 25 minuters paus hade jag ingen mer ursÀkt för att sitta kvar, sÄ det var bara att ge sig ivÀg igen. Det var nu loppet började.
Sognefjell
Den första delen av vĂ€gen ut frĂ„n Lom Ă€r mycket snĂ€ll. De första kilometrarna gĂ„r lite upp och ner, för att sedan plana ut i en lĂ€tt uppförsbacke. Ă
ter igen följde vi en fjÀllbÀck, vilket var mycket rogivande. Vi cyklade ikapp en av Aris grannar frÄn campingen. Det var en norrman i 60-ÄrsÄldern, som startat tre timmar innan oss. Han hÀngde pÄ utan nÄgra som helst problem.
PÄ vÀgen uppför Sognefjell finns ett parti som börjar med en utförslöpa och sedan Àr plant en dryg halvmil. Efter att ha tittat pÄ Aris karta, sÄg det ut som att krönet lÄg efter ungefÀr 31 mil. Vi körde pÄ, men kom aldrig till det dÀr krönet. Ovetskapen kring hur banprofilen för Sognefjell sÄg ut kÀndes tyngre och tyngre. Varför hade jag inte pluggat pÄ detaljerna bÀttre?
Och sÄ började det som jag visste skulle börja. Första fingervisning var en kort, men mycket brant backe. Jag gick ner pÄ lÀttaste vÀxeln, men smÀrtan fick mig nÀstan att börja grÄta. Jag insÄg att det skulle behövas ett mirakel för att fÄ mig till Sogndal.
Vi stannade pÄ ett plant parti och höll krigsrÄd. Jag sa att jag aldrig skulle fixa loppet under 20 timmar och ville att vi skulle dela pÄ oss. Ari insÄg lÀget och höll med. Han tog min kamera och jag tog hans mobiltelefon. Vi önskade varandra lycka till och sÄ drog Ari ivÀg. Jag stod kvar nÄgon minut och begrundade min situation. Nu var det bara upp till mig att ta mig i mÄl.
Jag hoppade upp pĂ„ cykeln och fortsatte uppför. VĂ€gen blev efter ett slag vĂ€ldigt brant. Hastigheten sjönk till 8 â 9 km/h. NĂ€r jag satt orkade jag knappt fĂ„ runt tramporna. NĂ€r jag försökte stĂ€lla mig upp, hade jag ingen som helst stadga i högerknĂ€t.
Nu kÀndes varje pedalvarv som en kraftanstrÀngning. KnÀna skrek och om jag hade haft vÀtska över i kroppen, sÄ hade tÄrarna flödat.
Jag kom till en stor utsiktsplats pÄ vÀgens vÀnstra sida. PÄ höger sida fanns en liten parkeringsficka med plats för nÄgra bilar. TrippmÀtaren visade 325 kilometer. Det funkade inte lÀngre. Jag steg av cykeln. Det var en kÀnsla av lÀttnad att ge upp, en kÀnsla som just dÄ var mycket starkare Àn den att ha misslyckats att ta sig runt Jotunheimen.
Jag gick över vÀgen till ena kanten av utsiktsplatsen. Jag la ner cykeln, tog upp mobiltelefonen ur ryggfickan, lade mig ner pÄ asfalten med hÀnderna knÀppta över mobiltelefonen pÄ magen och tvÀrsomnade.
Jag mÄste ha sovit cirka 20 minuter. NÀr jag vaknade kunde jag knappt resa pÄ mig. Höger knÀ var sÄ stelt att jag inte kunde böja det överhuvud taget.
Jag började fundera kring hur jag skulle göra med teknikaliteterna kring att jag bröt. Jag hade ingen som helst lust att köra tillbaks till Lom. Jag försökte ringa Inga-Lill och Lilian, som vÀntade pÄ oss uppe i Turisthytten pÄ toppen. Efter nÄgra försök insÄg jag att det var lönlöst, det fanns ingen tÀckning.
Jag gjorde ett överslag pĂ„ hur lĂ„ng tid det skulle ta Ari att ta sig upp till Turisthytten. Ăven om han inte visste att jag brutit, sĂ„ antog jag att Inga-Lill skulle ta bilen och kolla hur det stod till med mig. Det skulle röra sig om Ă„tminstone tvĂ„ timmar frĂ„n det att vi skildes, sĂ„ det var minst en dryg timme kvar.
Jag stod pÄ parkeringsfickan och tittade pÄ förbipasserande cyklister. Det kom nÄgra spridda smÄgrupper, varav Ätskilliga sÄg förvÄnansvÀrt pigga ut. Efter en stund kom en grupp pÄ fyra cyklister, anförda av en norrman. VÄra blickar möttes. "Men du mÄ ikke gi opp nÄ!" utbrast han. Jag stirrade ner i marken. Gruppen fortsatte förbi.
Det hade kommit nÄgra bilar och stÀllt sig pÄ parkeringen. Förarna invÀntade sina cyklande kamrater för att langa lite dryck och energikakor. Jag vÀxlade ett par ord med nÄgra av dem. En erbjöd mig ett helbrÀgdagörande undermedel mot alla tÀnkbara knÀproblem, men jag avböjde hövligt.
Det började komma lite yngre och piggare cyklister. De hade företrÀdesvis fyrsiffriga startnummer. Det var deltagare i Lilla Jotunheimen, som startar i Lom, som började dyka upp. "Man kan si pÄ öyene vilka som kjört lange löypen och vilka som kjört den korte" sa mannen bredvid mig. Det stÀmde nog.
SÄ, till sist, kom en grön bil jag kÀnde igen. Det var hÀrligt att fÄ lasta in cykeln i bagageutrymmet. NÀr jag vÀl fÄtt in mitt spikraka högerben i passagerarsÀtet, körde vi vidare mot Turisthytten för att plocka upp Lilian.
FrÄn den punkt jag bröt var det bara tvÄ kilometer upp till det första krönet och den efterlÀngtade nedförsbacken. Det kunde lika gÀrna varit 20 mil. Efter den plana biten fortsatte uppförsbacken och övergick senare i serpentiner. Uppskattningsvis var det ungeför hÀlften av cyklisterna som cyklade uppför serpentinerna. Jag insÄg att jag fattat rÀtt beslut nÀr jag bröt.
Vid stadsgrÀnsen till Sogndal kom vi ikapp Ari. Han höll ett gott tempo, trots 43 mil och tre berg i benen. Han tog sig runt pÄ exakt 19 timmar.
Epilog
Dagen dÀrpÄ vaknade jag och kÀnde absolut ingenting i benen. Utan vare sig trÀningsvÀrk eller andra smÀrtor kunde jag obehindrat springa upp och ner i trapporna pÄ hotellet. Det var helt overkligt och jag undrade varför jag hade brutit, men inom mig visste jag svaret.
Jag pratade men min pappa i telefon och han sa bara "Om jag kÀnner dig rÀtt, sÄ planerar du redan nÀsta Ärs lopp". "Nej" hade jag svarat, "jag kommer aldrig mer nÄgonsin att köra det hÀr vansinninga loppet". Jag hade fel.
SLUTSATSER
EfterÄt gjorde jag en utvÀrdering av sÄdant som fungerat mer eller mindre bra under loppet.
Fel
Följande saker gjorde jag fel, vilka bidrog till att jag bröt loppet:
⹠MÄlsÀttning
Min huvudmÄlsÀttning för 1999 var att cykla VÀtternrundan under 10 timmar, vilket jag i och för sig lyckades med. Jotunheimen kom dock pÄ klart distanserad andraplats.
Om man skall köra Jotunheimen Rundt för första gÄngen, mÄste det vara huvud-mÄlet för den sÀsongen.
âą Uppladdning
Tisdagen innan loppet flyttade jag ur min gamla lÀgenhet. Ett tjugotal vÀndor upp- och ner för fyra trappor orsakade en fantastisk trÀningsverk.
Man skall ladda upp inför Jotunheimen sĂ„ som rekommenderas pĂ„ VĂ€tternrundans hemsida. Töm depĂ„er med ett fartpass pĂ„ söndagen. Ta ett lugnt pass pĂ„ tisdagen. Ăt mycket pasta och vila sĂ„ mycket som möjligt.
⹠UtvÀxling
Jag körde med 39 â 27 som lĂ€gsta utvĂ€xling. Det var för tungt nĂ€r jag hade ont i knĂ€na. Ari hade varit i Norge nĂ„gra dagar lĂ€ngre, och testat bergen. Han bytte till sin mountainbike-krans, vilket gav honom en lĂ€gsta utvĂ€xling pĂ„ 39 â 34. Det hade dubbel verkan;
- fysiskt: han kunde klÀttra i extremt branta berg.
- mentalt: han behövde inte gÄ ner pÄ de lÀgsta vÀxlarna förrÀn det verkligen behövdes.
För Jotunheimen bör man antingen ha en utvĂ€xling i stil med 39 â 34 (om man har tvĂ„ drev), eller 30 â 25 eller 27 (om man har tre drev). Om inte annat, sĂ„ för den mentala tryggheten.
Följande saker bör jag tÀnka pÄ inför nÀsta anstrÀngning av samma slag:
⹠Förberedelser
Ăven om jag funderade lĂ€nge pĂ„ att köra loppet, sĂ„ bestĂ€mde jag mig definitivt i början av juni. Det var alldeles för sent!
Det Àr mycket bÀttre att bestÀmma sig tidigt, sÄ man kan ordna bra boende i tid. Laerdal Camping Àr ett mycket bra val inför Jotunheimen Rundt.
âą Kunskap om banan
FastÀn jag hade haft kartan uppsatt pÄ jobbet i över ett halvÄrs tid, kunde jag den för dÄligt.
Följande mÄste memoreras:
- avstÄnd till respektive topp.
- exakt banprofil under de tyngsta delarna, d.v.s. avstÄnd till och lÀngd pÄ de vÀrsta stigningarna.
⹠KlÀdsel under loppet
PÄ första toppen stannade jag för att dra pÄ mig vindjacka och handskar. HÀnderna var dÄ sÄ stela att det tog en ansenlig tid. Klungan vi hade kört ifrÄn uppför körde förbi oss under den tiden.
Man skall klÀ sig för en etapp i taget, inte för ett berg i taget. Det kanske lÄter bakvÀnt, men dÄ har man större chans att köra tillsammans med en klunga under en lÀngre del av loppet.
âą Utrustning
TvÄ saker hade jag tÀnkt att fixa i Oslo, respektive Laerdal; styrvÀska och baklykta. Det visade sig att inget gick att fÄ tag pÄ, vilket gjorde att jag fick ta till reservplanen i bÄda fallen. Reservplanen var nog i bÄda fallen bÀttre Àn huvudplanen, men sökandet efter utrustning tog tid och skapade osÀkerhet.
All utrustning skall vara inköpt och utprovad innan avfÀrd. SjÀlvklart!
RĂ€tt
Följande saker gjorde jag rÀtt, vilket bidrog till att jag kom sÄ lÄngt som jag gjorde:
⹠TrÀning
Jag hade kört 460 mil innan Jotunheimen Rundt. Med tanke pÄ att jag inte hade nÄgon som helst trÀningsverk efter loppet, sÄ Àr detta tillrÀckligt.
Helt uppenbart Àr att Spinning Àr en utmÀrkt trÀningsform under vintern, och att en Mallorca-resa med mycket bergskörning Àr en bra uppladdning pÄ vÄren. Man skulle kunna byta ut VÀtternrundan mot Telemark Tours i början av juni för att fÄ Ànnu mer bergstrÀning.
NÄgra pass styrketrÀning för lÄren under vintern skadar heller inte.
⹠KlÀdsel
Jag tog med mig klÀder för alla tÀnkbara förhÄllanden till Norge.
Efter mycket vÄnda, lyckades jag fÄ med mig rÀtt klÀder pÄ fÀrden. Tre input behövdes:
- vÀderprognos.
- banprofil.
- "tidtabell" för loppet.
Genom att uppskatta nÀr jag skulle vara pÄ de olika delarna av banan, kunde jag gissa mig till vilka klÀder som skulle behövas.
Följande tricks kan vara bra att komma ihÄg:
âą Tidtabell
Ari hade gjort en tidtabell, dÀr han per etapp hade skrivit in följande:
- distans frÄn start.
- distans frÄn senaste depÄn.
- snitthastighet mellan depÄer.
- ankomsttid till depÄ.
- paus i depÄ.
- avgÄngstid frÄn depÄ.
Detta förstÀrkte den mentala förberedelsen, samt gjorde det mycket lÀtt att under loppet se hur man lÄg till. Eventuellt kan man lÀgga till följande information:
- distans frÄn start till olika backkrön, inte bara de tre högsta.
âą Karta
Ari hade med sig en inplastad karta innhÄllande banprofil, depÄer och "tidtabell". Inplastningen var en hit.
âą Verktygsflaska
En flaskhÄllare pÄ sadeln med en liten flaska som innehÄller verktyg inlindade i en trasa Àr ett mycket bra alternativ till att ha prylarna i fickorna.
âą Mobiltelefon och kamera
Ari bar mobiltelefonen och jag kameran. Mobiltelefonen hade jag tyvÀrr ingen större nytta av nÀr den behövdes p.g.a. dÄlig tÀckning, men som sÀkerhetsÄtgÀrd Àr den bra att ha med sig.
Kameran hade vi nytta av enbart för att Ari var starkare Àn jag och orkade fotografera. Om bÄda Äkarna Àr lika starka, lÀr utrymmet för fotografering inte vara lika stort. Detsamma gÀller om man Äker ensam och försöker hÀnga med en klunga. I depÄer och nÀr man Äker ensam finns annars mÄnga tillfÀllen till att ta hÀrliga bilder.
âą Musik
RadiotÀckningen i Norge pÄ vÀg till Laerdal Àr minimal. Skall man ha musik i bilen, sÄ fÄr man ta med sig den sjÀlv. |
|
|
