|
Förlorat lösenordet? Begär ett nytt här.
|
|
INFĂR LOPPET
Se framÄt och titta bakÄt
I Ă„r vill jag skriva en reseberĂ€ttelse med titeln â2024: La Marmotteâ. Det sade jag till mig sjĂ€lv strax efter nyĂ„ret 2024.
Senast jag tog mig runt La Marmotte var 2011. 2015 bröt jag loppet i hetta och frustration. 2021 kom jag inte ens till start, dĂ„ det endast var nĂ„gra enstaka plusgrader och strilande regn uppe i Alpe dâHuez inför starten.
2024 skulle bli 20 Är sedan jag körde min första La Marmotte och med Inga-Lills vÀlsignelse anmÀlde jag mig till loppet sÄ snart anmÀlan öppnats. PÄ fredagen den 28/6 skulle Grimpee de l'Alpe köras frÄn Bourg d'Oisans upp till Alpe d'Huez och den 30/6 skulle det vara dags för huvudnumret, Marmotte Granfondo Alpes, som loppet numera kallas.
PĂ„ grund av val i Frankrike sĂ„ tidigarelĂ€ggs La Marmotte till den 29/6, medan datumet för Grimpee de l'Alpe ligger kvar. Att köra klĂ€ttringen upp till Alpe dâHuez pĂ„ max som uppladdning tvĂ„ dagar innan La Marmotte Ă€r en strĂ„lande idĂ©, men att göra det dagen innan Ă€r hĂ„l i huvudet, sĂ„ det stryks frĂ„n planen.
Senhösten 2023 och den efterföljande vintern Àr en period som jag helst inte vill Äteruppleva, men som resulterade i att jag trÀnade mer Àn vad jag gjort pÄ över 15 Är. Detta i kombination med tvÄ cykelresor pÄ vÄren bÀddade gott inför vÄrsÀsongen i Sverige.
Som vanligt ville jag sÀtta upp ett mÄl för loppet och med fyra tidigare guldmedaljer var det naturligt att sikta pÄ en guldmedalj för H60-klassen. Problemet var bara att systemet med guld-, silver- och bronsmedaljer avvecklats under de senaste Ären. En förfrÄgan till organisationen resulterade i kompakt tystnad, men slutligen hittade jag information pÄ nÀtet.
Numera tas tiden frĂ„n start till mĂ„l, bortrĂ€knat utförskörningen nerför Glandon. 2004 â 2011 inkluderades tiden utför Croix de Fer / Glandon och dĂ„ var tiden för guldmedalj för H40 9:15. 2018 var tiden för guldmedalj för H40 8:39, exklusive Glandon utför och tiden för guldmedalj för H60 var 9:27. Baserat pĂ„ dessa tider satte jag mitt mĂ„l till sub-10 timmar frĂ„n start till mĂ„l och en officiell tid under 9:27.
Under processen nÀr jag letade efter medaljtiderna, sÄ kunde jag inte undgÄ att gÄ tillbaks och snegla pÄ mitt lopp 2015.
Marmotte 2015 var en kaosartad historia pÄ mÄnga sÀtt. Ett jordskred pÄ Galibier i april hade gjort vÀgen ofarbar, vilket medförde stora vedermödor för de bofasta. PÄ ett betydligt lindrigare plan sÄ pÄverkades cyklismen, dÄ Tour de France tvingades omdirigera etapp 20 och Marmotte fick en helt ny banstrÀckning.
För Marmotte resulterade detta bland annat i att depĂ„erna hamnade pĂ„ helt nya platser och tyvĂ€rr sĂ„ stĂ€mde deras beskrivna och faktiska lĂ€ge vĂ€ldigt sĂ€llan överens. I den extrema hetta som var den dagen, sĂ„ var vi mĂ„nga som fick vĂ„ra flaskor fyllda frĂ„n lokalbefolkningens trĂ€dgĂ„rdsslangar, dĂ„ vi inte visste hur lĂ„ngt kvar det var till depĂ„n eller om man rent av hade passerat den utan att lĂ€gga mĂ€rke till den. Det Ă€r inte sĂ„ vansinnigt som det lĂ„ter, för det fanns en myriad âtour operatorsâ som alla hade sina egna depĂ„er och att dĂ„ identifiera de officiella var inte alltid sjĂ€lvklart om man inte visste exakt var de skulle ligga.
Det hela resulterade i en god portion frustration och tid som gick till spillo. NÀr jag sÄ fick en andra krampkÀnning en halvmil upp mot Alpe d'Huez, sÄ kastade jag in handduken. Hade det varit mitt första lopp hade jag tveklöst fortsatt, men det var det inte och det hÀr var inte det minsta roligt lÀngre.
NÀr jag senare jÀmförde information frÄn min cykeldator med Uffe Johanssons och Andreas Ingemarssons, sÄ visade det sig att vi alla hade haft mellan 43 och 44 graders vÀrme uppför Alpe d'Huez. Vid ytterligare analys av siffrorna frÄn 2015, sÄ hade en guldmedalj helt klart legat inom möjligheternas ram. Men för att överhuvudtaget fÄ en medalj av nÄgon slags valör, sÄ mÄste man först ta sig i mÄl och det var dÀr det brast den dagen.
Att ta sig till startlinjen
VÀckarklockan ringer klockan 6 pÄ morgonen för avresan. Jag tittar pÄ mobilen och det första som möter min blick Àr ett meddelande frÄn EasyJet som sÀger att min flight som skall avgÄ om fyra timmar Àr instÀlld. Tack för kaffet.
Den första frĂ„gan som infinner sig Ă€r om jag överhuvudtaget skall Ă„ka. VĂ€derprognosen för Marmotte-land pekar pĂ„ nĂ„gonting mellan ösregn och skyfall för nĂ€stkommande lördag. Samtidigt sĂ„ skulle jag behöva Ă„ka till Göteborg för att hjĂ€lpa min pappa, som haft det stökigt den senaste tiden. En omplanering Ă€r inte helt gratis, men samtidigt sĂ„ har jag genomfört mĂ„nga trĂ€ningspass under vintern och vĂ„ren med fokus pĂ„ just det hĂ€r loppet. 2015 blev det en DNF och 2021 en DNS. För att Ă„tminstone ge mig en chans att starta sĂ„ mĂ„ste jag ta mig ner till Alperna. Minnesbilder frĂ„n den tredje etappen pĂ„ Haute Route Alps 2014 flimrar förbi och sĂ„ lĂ€nge det inte Ă€r iskallt sĂ„ borde jag kunna genomföra loppet. Ă
tminstone sÄ gÄr tankarna nÀr solen skiner frÄn en molnfri himmel utanför fönstret och termometern visar pÄ 27 grader i skuggan.
Flighten avbokas, dĂ„ ingen annan finns i nĂ€rtid. En ny flight bokas med Eurowings, dock via Prag och med sen ankomst till GenĂšve. Hotell pĂ„ GenĂšve flygplats bokas, samt hyrbilsfirma och hotell i Alpe dâHuez informeras om Ă€ndrade resplaner. Inte ett dugg helt gratis, sĂ„ hĂ€r i sista minuten. Men allting Ă€r löst inom nĂ„gon dryg timme efter chockstarten, vilket i sig Ă€r helt fantastiskt.
PÄ Arlanda fÄr jag bara en bagage-tag, fast jag bokat en incheckad vÀska och en cykel. En stabil början. Men det löser sig vid incheckningsdisken, dit kön Àr föredömligt kort.
PÄ Prags flygplats Àr vi en kontingent med svenskar som gjort samma ombokning. Flera skall pÄ bröllop och andra tillstÀllningar som har en vÀldigt vÀldefinierad deadline. Vi gÄr ombord pÄ planet och nÀr de flesta satt sig, sÄ kommer meddelandet om att flighten Àr instÀlld. Jag sitter kvar i stolen sÄ lÀnge det gÄr och just nÀr jag skall resa mig kommer lite tillÀggsinformation. Det Àr problem med radarn i GenÚve, den berÀknas bli klar klockan 23 och det Àr för sent för denna flight, sÄ den stÀlls in.
Flera av oss frÄn Arlanda samlas och tÀnker tillsammans. Alternativ med buss utreds och förkastas. Till slut blir det klart att vi skall hÀmta ut vÄrt bagage och dÀrefter kontakta Eurowings incheckningsdisk i avgÄngshallen. Till min stora lÀttnad ÄterfÄr jag bÄde min resvÀska och cykel, mardrömmen hade varit om cykeln fortfarande varit kvar pÄ Arlanda.
NÄgra fÄr mail om att de blivit ombokade till andra flighter, men allt som hÀnder Àr vÀldigt individuellt. Jag vÀxlar nÄgra ord med ett par som skall köra vÀrldscupen i mountainbike i MegÚve pÄ lördag. De har bokat en egen flight med Air France via Paris. Deras cyklar Àr pÄ vÀg dit i bil, vilket förhoppningsvis underlÀttar för dem. Vi önskar varandra lycka till.
Det blir ett intressant kamratskap i sÄdana hÀr situationer. Djup men ÀndÄ ytlig. Man hjÀlps Ät, men bara till en viss grÀns dÄ ens egna intressen mÄste gÄ före. Mail, sms och telefonsamtal med nÄgra vÀnner hemma slÀpper pÄ den mentala pressen. Det Àr en viss hjÀlp att se det hela frÄn den roligt-absurda sidan. Om det hÀr hade utspelat sig pÄ film, vem hade trott pÄ intrigen �
I slutĂ€nden sĂ„ blir det tredje hotellet gillt för i natt. Det blir inte Pierre & Vacances i Alpe dâHuez, det blir heller inte Mövenpick Airport Hotel i GenĂšve, men det blir vĂ€l Marriott Courtyard pĂ„ krypavstĂ„nd frĂ„n flygplatsterminalen i Prag.
NÀr incheckningen Àr avklarad sÄ Àr den stora frÄgan i vilken stad jag kommer att sova nÀstföljande natt och hur jag kommer att komma dit. Det hÀr Àr en intressant form av semester, dÀr man sÀtter grundplanen sjÀlv, men dÀrefter blir ett offer för omstÀndigheterna. Lite som en Hitchcock-film. NÀr jag knyter mig i min sÀng sÄ har jag Ànnu inte hört nÄgot frÄn Eurowings, sÄ jag hoppas att deras förslag pÄ ombokning inte Àr alltför tidigt imorgon bitti.
PÄ torsdagsmorgonen direkt efter frukost gÄr jag till bokningskontoret i terminalen. Det finns tvÄ flighter 11:50, en via Bryssel och en via Frankfurt. Lufthansa via Frankfurt skall komma fram tidigare, sÄ vi vÀljer den. Vid gaten visar det sig att flighten Àr försenad och efter en god stund sÄ meddelar piloten att det Àr ett elfel i cockpit. Först mÄste det identifieras och sedan ÄtgÀrdas, och just nu vet de inte vad det Àr. Han berÀttar att han har tvÄ barn och han har lovat dem att aldrig flyga ett plan som han inte tycker Àr sÀkert. Det kÀnns seriöst och tryggt och Àr den första information som vi fÄtt som Àr vÀrd namnet. Men i slutÀnden blir Àven denna flight instÀlld.
Jag kan proceduren nu, gÄr ner till bagageband 24, hÀmtar ut min vÀska och cykel och Äker upp till avgÄngshallen och bokningskontoret. Jag Àr redan ombokad pÄ en direktflight till GenÚve med Eurowings klockan 18. Jag checkar in bagaget, gÄr genom sÀkerhetskontrollen och lagom nÀr jag kommer fram till gaten sÄ kommer beskedet att Àven denna flight Àr instÀlld. NÄgonstans kommer man till en grÀns nÀr man inte bryr sig lÀngre och jag inser att jag börjar komma orovÀckande nÀra denna grÀns.
Kön till ombokningen Àr nu rejÀlt lÄng och jag hör hur resenÀrer runt omkring mig resonerar kring olika alternativ. De har uppenbarligen fÄtt information frÄn flygbolagen, men dÄ jag har gjort ombokningarna via kontoret, sÄ har vare sig Eurowings eller Lufthansa mina kontaktuppgifter. Bertil, min klubbkamrat i Stockholm CK, skickar ett lockande sms. Han och Maarit skall flyga till Nice imorgon för att köra GP Fausto Coppi pÄ söndag. Vore det ett alternativ att boka om och hÀnga pÄ dem, om inte annat för att komma ur den hÀr sörjan? Ingen dum idé och det blir en karamell som jag fÄr suga pÄ.
Vid ombokningen visar det sig att det funnits tvÄ alternativ; till Heathrow ikvÀll och vidare till GenÚve imorgon bitti, eller direkt till GenÚve klockan 17:50 imorgon. Men det Àr oklart vilka alternativ som ÄterstÄr, sÄ jag skall vÀnta pÄ att flygbolaget hör av sig. Jag lÀmnar min mail-adress och telefonnummer och hoppas att det skall funka. Sedan Àr jag nÄgra millimeter ifrÄn att boka en resa till Nice, men den efterföljande logistiken att ta sig till Grenoble och GenÚve för resan hem fÄr mig att avstÄ.
Alla hotell vid flygplatsen Àr fullbokade, sÄ jag vÀljer ett inne i stan. NÀr jag checkar in sÄ ringer Bertil och vi pratar mer om Nice-alternativet. Det Àr verkligen ett kanonupplÀgg, men den efterföljande logistiken gör att jag Àr skeptisk. Alldeles efterÄt hör Claes, en annan klubbkamrat, av sig. Det gÄr en buss frÄn Prag klockan 23 och Àr framme i centrala GenÚve 12:30. Förslaget Àr lysande och rent realistiskt sÄ Àr det min sista chans att komma fram i tid inför loppet, men att omfamna det med hull och hÄr krÀver en mental kovÀndning nÀr jag just checkat in pÄ mitt hotell för natten. Men efter en dusch sÄ gÄr det lÀttare, biljett bokas, jag checkar ut och klockan 23 sitter jag pÄ bussen med min cykel och resvÀska nÀr den avgÄr mot GenÚve.
Sömnen blir inte 100%-ig, men det kĂ€nns ofattbart skönt att stanna till för passkontroll vid den tyska grĂ€nsen och senare vid grĂ€nsen till Schweiz. PĂ„ vĂ€gen ringer biluthyrningsfirman och bekrĂ€ftar att de hĂ„llit min bil och kommer med nĂ„gra rĂ„d för hur man skall ta sig förbi vakterna pĂ„ flygplatsen nĂ€r man inte kommer med ett flyg. Det kĂ€nns som att saker och ting börjar ta en vĂ€ndning Ă„t rĂ€tt hĂ„ll. Vi anlĂ€nder till GenĂšve trekvart efter tidtabellen, frĂ€mst p.g.a. trafiken in mot centrala GenĂšve. Lagom till ankomsten kommer ett meddelande frĂ„n Eurowings om Ă€ndrade avgĂ„ngstider frĂ„n Prag, men âI couldnât care lessâ.
Hyrbilen hÀmtas ut och det Àr nÀstan som att jag Àr kompis med personalen pÄ Hertz efter all vÄr kommunikation. Bilen packas och det rullar pÄ, men som ofta sÄ Àr det nÄgot som strular nÀr jag skall köra igenom Grenoble. Den hÀr gÄngen stÄr trafiken nÀstan still efter stan och fram till Vizille, men sedan slÀpper det.
PĂ„ plats
Klockan 18:15 Ă€r jag framme i Alpe dâHuez. Kanske inte nĂ„gon ocean av tid innan start, men viktigast av allt Ă€r att jag kommit fram innan det att loppet startat.
Incheckning, inköp av frukost, montering av cykel och sÄ middag. Jag tar en restaurang nÀra hotellet och hamnar vid bordet bredvid Staffan Hellberg och hans klubbkamrater frÄn Höllviken CK. Staffan och jag körde Haute Route Alps samtidigt 2018, men nu har han skadat axeln sÄ han kan inte köra. Det skall dÀremot Christian, Ola och Jonas. Christian och Ola Àr rutinerade Marmotte-Äkare, men för Jonas Àr det första gÄngen. Staffan och jag sitter kvar en stund efter att de andra gÄtt, vi pratar lite om vÀderprognoserna, klÀdsel och annat, och det kÀnns alltid bra att fÄ bolla den hÀr typen av frÄgor med nÄgon annan. Till slut sÀger vi god natt och gÄr till varsina hotell.
Jag provpackar allt som jag skall ha med mig, vilket Àr sex knarkpÄsar med Vitargo, sex gel, vindvÀst, liten plÄnbok och mobiltelefon. ArmvÀrmare tÀnker jag ha pÄ hela tiden, upp- eller nerdragna, och knÀvÀrmarna fÄr stanna hemma. Klubbtröjans fickor Àr föredömligt elastiska, sÄ allt fÄr plats utan problem. Sportdryck blandas och de sista justeringarna av cykeln görs. Jag testar vÀxlingen pÄ rummet, för nÄgon provtur Àr det inte tal om. Samtidigt kÀnner jag mig trygg i att alla instÀllningar kommer att funka.
Jag knyter mig och somnar direkt. Vaknar en knapp timme innan klockan ringer, men kan nu inte somna om. Jag ligger och vilar sÄ gott det gÄr och kliver sedan upp strax innan klockan skall ringa. Jag öppnar balkongdörren och det börjar redan bli varmt ute. En sista koll pÄ vÀderprognosen vidhÄller formidabla skyfall pÄ Galibier, sÄ jag plockar bort mobiltelefonen och lÀgger med ett par lÄnga handskar och en extra reservslang istÀllet. En ass-saver Äker pÄ under sadeln. Frukost och sedan Àr det avfÀrd.
LA MARMOTTE
Start
Det Àr tre stora startgrupper, dÀr de snabbaste Äkarna startar 07:00, dÀribland Christian och Ola frÄn Höllviken. 07:20 startar nÄgon form av mellangruppering, det Àr lite oklart för mig hur denna har utkristalliserats, men dÀr skall jag starta. 07:40 startar till sist alla förstagÄngsÄkare och lite lÄngsammare cyklister. Jag tar det ytterst lugnt nerför berget och kommer till starten 20 minuter innan start, helt enligt plan. Det Àr varmt och sÄ hÀr avspÀnd har jag aldrig nÄgonsin varit inför en start.
Vi rullar ivÀg ungefÀr tio minuter efter utsatt tid och det gÄr sÀtt sÄ sÀvligt. Efter en stund blir vi ikappkörda av en snabbare grupp och farten trissas upp till en bra nivÄ. Vi hÄller ihop till de första serpentinerna upp till Barrage du Verney och sedan kör alla sitt eget lopp. NÀr vi passerat dammen och den lilla knÀppan efter, sÄ börjar dagens första klÀttring.
Col du Glandon
PĂ„ vĂ€gen mot Bourg dâOisans visade alla skyltar âCol du Glandon FermĂ©â. NĂ€r jag hĂ€mtade ut nummerlappen sĂ„ frĂ„gade jag funktionĂ€rerna om detta och de sa att loppet skulle gĂ„ över Croix de Fer istĂ€llet. Det kĂ€ndes som en lĂ€mplig inramning, för det hade det gjort fram till 2004, innan det Ă€ndrades till Glandon. Nu visar det sig att alla distansangivelser Ă€r till Glandon, vilket fĂ„r mig att undra vad det Ă€r som egentligen gĂ€ller.
SÄ snart den första, riktigt branta klÀttringen börjar sÄ fÄr jag en krampkÀnning i höger vad. Inte mycket, men vÀldigt tydligt och jag börjar dricka direkt. De gÄnger dÄ det varit kyligt pÄ morgonen har det varit svÄrt att komma ihÄg att dricka, men idag Àr det inga problem. Den branta delen fortsÀtter till Le Rivier och jag har benhÄrd koll pÄ effektmÀtaren, sÄ att jag inte gÄr pÄ för hÄrt, och dricker hela tiden.
I det hiskligt branta partiet efter den första svackan blir jag ikappÄkt av en annan svensk cyklist. Han heter Martin Johansson, bor i Luxemburg, men Àr frÄn Göteborg och vi hittar ett gemensamt förflutet i bÄde Frölunda CK och Mölndal CK, men med nÄgra Ärs förskjutning. NÄgra namn pÄ trÀnare och andra cyklister har vi dock gemensamt. Vi pratar pÄ, kilometrarna tickar förbi, men i nÄgot lÀge sÄ glider jag ifrÄn. Ett riktigt roligt och osannolikt möte.
Den andra delen av Glandon Àr riktigt behaglig och vacker sÄ snart man passerat den första branten. NÀr man dÀrefter tar sig an den andra svackan, sÄ kan man nÀstan skönja passet bortom det stenhus som ligger vid skiljevÀgen mellan Col du Glandon och Col du Croix de Fer. NÀr jag kommer upp till passet sÄ kÀnner jag definitivt av den anstrÀngning som klÀttringen utgjort, men kÀnner mig fortfarande rimligt frÀsch.
Tidtagningen stoppas. Jag har druckit en dryg 75-centilitersflaska, sÄ jag fyller vatten och Vitargo. DÀrefter börjar utförskörningen, som Àr neutraliserad. Jag Àr tacksam för att vÀgarna Àr torra, men tar det lugnt, utan att för den skull slököra utför. Efter en dryg halvmil blir jag omkörd av en duo som hÄller jÀttefin fart, sÄ jag hÀnger pÄ. Vi hÄller ett bra tempo med fina linjer genom kurvor och i omkörningar. Det hÀr Àr riktigt rolig och avkopplande utförskörning.
Nere i Saint-Etienne-de-Cuines finns en skylt om att tidtagningen Äterupptas, utan att jag egentligen förstÄr hur det gÄr till rent tekniskt. Vi Àr en handfull cyklister i gruppen och nÄgra Àr riktigt dragvilliga pÄ platten. Efter en stund kommer vi ut pÄ stora vÀgen mot Saint-Michel-de-Maurienne och möts av en fruktansvÀrd motvind. Vi kör ikapp nÄgra större grupper och i omkörningarna sÄ bildas nya formationer. Till slut har vi landat i en gruppering som gÄr lite för lÄngsamt och ryckigt för min smak. Jag gÄr upp i spets och inser direkt anledningen, för motvinden Àr formidabel. Jag ligger dock hellre hÀr och hÄller mitt tempo Àn Äker jojo en bit bak i fÀltet. Vi kör ikapp nya grupper och det gÄr bedrövligt lÄngsamt. Det hÀr borde vara en strÀcka för ÄterhÀmtning och för att fylla depÄerna, men pÄ motorvÀgsöverfarterna Àr hastigheten som om vi körde i riktiga klÀttringar. Till slut nÄr vi i alla fall Saint-Michel-de-Maurienne och de flesta i gruppen stannar för att fylla vatten inför klÀttringen.
Col du Télégraphe
Det hÀr Àr en klÀttring som jag aldrig tyckt varit rolig, men pÄ nÄgot sÀtt sÄ Àr det i mina ögon prototypen för en klassisk alpstigning; tolv kilometer med en snittlutning pÄ sju procent, i princip helt utan variation.
Ăven om det Ă€r tidigt i loppet sĂ„ börjar jag kĂ€nna av anstrĂ€ngningen och lĂ€gger upp planen för TĂ©lĂ©graphe. Jag skall aldrig gĂ„ över 200 watt och samtidigt försöka ligga över 10 km/h, helst över 11. Det lyckas i princip hela vĂ€gen och pĂ„ nĂ„gra strĂ€ckor dĂ€r vĂ€gen faktiskt planar ut lite gĂ„r det Ă€ven att öka farten en smula.
En kilometer före toppen kommer regnet. Det Àr bara ett lÀtt duggregn, men temperaturen sjunker och vÀgarna blir blöta. Vi Àr nÄgra cyklister som hÄller samma tempo utför, men pÄ behörigt avstÄnd frÄn varandra. Det kÀnns stabilt.
Vi rullar genom Valloire, regnet upphör och sedan pÄbörjas dagens mastodontklÀttring.
Col du Galibier
KlÀttringen börjar redan inne i stan och de första kilometerna Àr duktigt branta. Det Àr lÀtt att lura sig, för man kör genom bebyggelse och dÄ borde det vÀl vara lÀtt? Det Àr det inte, men efter en stund planar vÀgen ut och en stund senare kommer vi till depÄn.
Jag fyller vatten och Vitargo, samt stoppar pÄ mig nÄgra bananhalvor. En liten baguette med hÀrligt rinnande camembert slinker ner tillsammans men nÄgra apelsinklyftor. Ingen stress, men heller inte söla. Det viktigaste idag Àr att hÄlla energinivÄn i kroppen sÄ hög som det bara gÄr och undvika kramp.
SÄ snart jag sÀtter mig pÄ cykeln sÄ kommer regnet, men det Àr fortfarande bara duggregn. ArmvÀrmarna har Äkt upp och ner under dagen, och Àn sÄ lÀnge behövs inte vindvÀsten. Den första delen av Galibier, upp till Plan Lachat, har vissa Är kÀnts som en transportstrÀcka. Alla tidigare gÄnger jag kört den vÀgen sÄ har jag haft medvind, nÄgot som jag trott varit en naturlag i den hÀr dalgÄngen. Idag har denna naturlag fÄtt sig en törn, men vi har i alla fall mer med- och kantvind Àn vi har ren motvind. NÀr jag nu tittar upp mot de omgivande bergstopparna, sÄ Àr de alla omgivna av olycksbÄdande moln.
Vid Plan Lachat svÀnger vÀgen till höger över den lilla stenbron och jag blir alltid lika övervÀldigad över den syn som man möts av. Det Àr Ätta kilometer kvar till Col du Galibier och det Àr nu den verkliga klÀttringen börjar.
Nu har vi ren medvind, vilket jag Àr oerhört tacksam för. Samtidigt sÄ börjar krampkÀnningarna bli allt mer tydliga och det Àr frÀmst ljumskarna som ger sig tillkÀnna. Jag dricker kontinuerligt, men hÄller samtidigt koll pÄ nivÄn i flaskorna och matchar denna mot avstÄndet till nÀsta depÄ. Jag startade frÄn Valloire med tvÄ flaskor fulla med Vitargo och nu Àr det orovÀckande lite kvar i den andra. Det finns mer vatten pÄ toppen av Galibier, men det gÀller att ta sig dit.
Sex kilometer frÄn toppen kommer krampen som inte gÄr att ignorera. Jag ger tecken, kör in till sidan och klickar ut. Höger ljumske strejkar. Jag dricker, sÀtter i mig en gel och masserar det strejkande omrÄdet. Efter ett kort uppehÄll kan jag fortsÀtta, men det Àr fortfarande lÄngt kvar till toppen och vattnet.
Tidigare pÄ Glandon sÄ berÀttade Martin att arrangörerna nu pÄ morgonen meddelat att toppen pÄ Galibier Àr avstÀngd och att loppet idag skulle gÄ genom tunneln. Han tyckte det var synd, för han hade aldrig kört över Galibier, medan jag tyckte det lÀt klockrent. Just nu kÀnns det Ànnu bÀttre. De officiella kilometerskyltarna till toppen varvas med arrangörernas och det Àr svÄrt att avgöra var toppen Àr idag, men jag försöker intala mig att banÀndringen har gjorts sÄ sent att man inte hunnit placera om de egna skyltarna. Det Àr hela tiden en balansakt mellan krampryckningarna i lÄren och att fortsÀtta ta sig upp mot toppen.
NÀr vi nÀrmar oss toppen sÄ tittar jag upp mot vÀgen ovanför tunneln och den Àr helt tom, vilket Àr oerhört positivt i mina ögon just nu. Precis innan tunneln ligger en vÀtskedepÄ och jag fyller bÄda flaskorna, samt dricker lite dÀr och dÄ. VindvÀsten Äker pÄ för första gÄngen idag och lamporna tÀnds. Tunneln Àr bara 365 meter lÄng, men den besparar en kilometers klÀttring pÄ 10 procent, samt en ungefÀr lika lÄng utförskörning pÄ andra sidan.
NÀr vi kommer ut ur tunneln möts vi av en annan klimatzon. Vinden Àr tillbaka och det med besked. Den första biten har vi byig kantvind och emellanÄt Àr det lite obehagligt. Efter nÄgra svÀngar blir det mer stabil medvind, men sÄ snart vÀgen svÀnger sÄ skiftar vinden, ofta med kraftiga byar. Jag avundas inte de mindre Äkare som kör med högprofilhjul.
Nere vid Col du Lautaret svÀnger vi höger och fÄr ren medvind, för första gÄngen nÄgonsin. Tidigare Är har jag alltid haft motvind, vilket bromsat upp utförskörningen, men nu Àr det tvÀrtom. Nu kommer duggregnet och gÄr, vÀgarna Àr tidvis vÄta och nu mer Àn vanligt gÀller det att göra en avvÀgning mellan hastighet och sÀkerhet.
Tunneln ovanför La Grave Àr numera upplyst, vilket ger en trygghet jÀmfört med skrÀckupplevelserna under mina första lopp dÄ man efter nÄgra snabba svÀngar omslöts av ett kompakt beckmörker. Tidtagningen genom La Grave Àr neutraliserad, hur vet jag inte, men jag rullar igenom och fÄr inget tidsavdrag, vilket Àr helt rimligt. Det kommer nÄgra lÀtta skurar pÄ vÀgen ner, men det Àr aldrig mer Àn dugg.
Vi Ă€r tre cyklister som tillsammans pĂ„börjar de sista platta kilometerna till Bourg dâOisans, men de tvĂ„ andra Ă€r för starka och jag rullar in ensam till den sista depĂ„n. Fylla flaskor, dricka lite, Ă€ta lite, inte stressa, inte söla. Jag vĂ€xlar nĂ„gra ord med en annan cyklist, varför gör vi det hĂ€r egentligen? Kanske för att vi kan? Vi skrattar tillsammans, önskar varandra lycka till och sĂ„ rullar vi ivĂ€g.
Alpe dâHuez
NĂ€r jag tittar pĂ„ Tour de France och liknande lopp, sĂ„ fĂ„r jag intrycket att proffsen kör ungefĂ€r lika snabbt uppför berget oavsett om det Ă€r ett tempolopp eller om det Ă€r i slutet av en bergsetapp. För min del, sĂ„ Ă€r det tvĂ„ helt olika företeelser. Sedan 2014 har jag kört uppför Alpe dâHuez mot klockan vid tre tillfĂ€llen, varav de tvĂ„ senaste 2021 och 2022. Vid bĂ„da dessa tillfĂ€llen körde jag pĂ„ 1:05. PĂ„ cykeln hade jag dĂ„ en liten dricksflaska med Vitargo och jag kunde köra offensivt uppför hela klĂ€ttringen. Problemet idag Ă€r att dessa minnesbilder finns i mitt huvud, men att förutsĂ€ttningarna Ă€r vĂ€sentligt annorlunda. Idag Ă€r det âsurvival modeâ som gĂ€ller och att ta sig upp utan att fĂ„ kramp.
De första 2.5 kilometerna Ă€r fruktansvĂ€rt branta. Procentsiffrorna Ă€r en sak, men de innefattar nĂ„gra serpentiner som Ă€r i det nĂ€rmaste plana, sĂ„ nĂ€r man klĂ€ttrar sĂ„ gör man det med besked. Ă
terigen tar jag hjÀlp av effektmÀtaren och nu Àr det en maxgrÀns pÄ 180 watt som gÀller, helst lÀgre. I början av klÀttringen motsvarar det knappt styrfart. Samtidigt sÄ Àr det inte jÀttemÄnga andra som kör betydligt snabbare. De flesta cyklister som befinner sig hÀr och nu har ungefÀr samma kapacitet och kÀnner sig gissningsvis ungefÀr lika frÀscha.
Efter byn La Garde blir det lite mer lĂ€ttĂ„kt, nĂ„got som Ă€r ytterst relativt, och jag försöker hitta en referens. Med en snittfart pĂ„ 9 km/h tar man berget pĂ„ en och en halv timme, och idag skulle det rĂ€cka till en bra sluttid. Ă
terigen balanserar jag effekten och hastigheten för att ligga över 9 km/h med minimal effekt. Samtidigt sĂ„ dricker jag kontinuerligt och mĂ€rker hur innehĂ„llet i de bĂ„da flaskorna minskar ungefĂ€r lika snabbt som avstĂ„ndet till toppen, men det finns inga marginaler. NĂ„gra kilometer före toppen finns en vĂ€tskedepĂ„ och för sĂ€kerhets skull fyller jag en halv flaska. Uppe i Alpe dâHuez ligger mĂ„let vid Palais des sports et des congrĂšs, sĂ„ vi slipper den sista slakmotan upp mot Tour de France-mĂ„let. Den sista biten gĂ„r det att trycka pĂ„ och det kĂ€nns fantastiskt skönt att korsa mĂ„llinjen.
Epilog
Totaltiden frĂ„n start till mĂ„l blir 9:20 och den officiella tiden, d.v.s. med utförskörningen nerför Glandon bortrĂ€knad, blir 8:46. Av totaltiden, sĂ„ har jag tillbringat 8:57 pĂ„ cykeln och 23 minuter i depĂ„. Det Ă€r tider som ligger gott och vĂ€l inom de mĂ„l jag satt upp, men hĂ€r och nu har jag svĂ„rt att förstĂ„ hur det gĂ„tt till. Men man kanske inte alltid behöver förstĂ„ allt âŠ
Post Scriptum
Med en skrÀmmande pricksÀkerhet blir min eftermiddagsflight med EasyJet frÄn GenÚve instÀlld. Nu tvekar jag inte en sekund, utan bokar buss frÄn GenÚve till Arlanda Terminal 4, varifrÄn jag kan ta mig till lÄngtidsparkeringen dÀr min bil stÄr. Bussen avgÄr klockan 01:00 och Àr framme 41 timmar senare med endast tvÄ byten, ett i Frankfurt och ett i Berlin.
Jag Àr tacksam för att detta alternativ finns, men buss kommer inte vara mitt förstahandsval för lÄngresor. Det kommer inte EasyJet heller, eller Eurowings, vars samtliga löften om kompensation i Prag visade sig var helt tomma nÀr de skulle infrias. Helt. Och det kommer nog ta en stund innan jag bokar nÀsta flygresa till GenÚve, oavsett vem jag skulle Äka med.
REFERENSER
2018 Ärs tider för medaljer pÄ La Marmotte per kön och Äldersgrupp, utförskörningen nerför Glandon exkluderad.
Damer
âą 18-34: Guld: 9:27, Silver: 11:16
âą 35-49: Guld: 9:41, Silver: 11:33
âą 50+: Guld: 9:59, Silver: 11:51
Herrar
âą 18-29: Guld: 7:53, Silver: 9:23
âą 30-39: Guld: 8:13, Silver: 9:47
âą 40-49: Guld: 8:39, Silver: 10:18
âą 50-59: Guld: 9:00, Silver: 10:44
âą 60+: Guld: 9:27, Silver: 11:16 |
|
|
